Jag hade kunnat sälja mitt liv till kanal 5...
Nu är jag här igen.
Sömnbefriad och utmattad.
Sitter invirad i duntäcket, direkt kommen från en utläst bok med rosa strumpor på fötterna (tack vare lägenhetens 18 grader) och en varm katt i knät innanför allt dun.
Jag har fortfarande en kula på magen efter mammas underbara middag, vilken jag åt av som om jag inte sett mat på flera veckor... Något som väl i och för sig är sant då jag i stort sett lever på bambamat, proteinbars och naturgodis.
Jag är så trött på mina ständigt återkommande sömnlösa perioder.
Trött på alla gnagande tankar jag har. Trött på att vara en sån bitter jävla gnällfitta.
Men jag är bitter. Jag är faktiskt så bitter att det är skrattretande.
Jag kan till och med ge mig själv ett lfånigt litet leende efter att ha tänkt ännu en av mina superbittra tankar, när någon råkar säga något, och tänka; Men ge dig nu. Du är ju helt störd!
Men låt mig vara störd då, för jävlar vad jag är bitter på omvärlden.
Bitter på lägenhetskontrakt som verkar segla ner från himlen på små silverfat (trots att jag unnar alla jag tycker om ett 1:a handskontrakt), bitter på lärare som klagar på sin lön och arbetssituation, bitter på egoism och självömkande (något som jag själv är lite av en obesegrad mästarinna på just nu), bitter på de som gnäller över sin partner, bitter på vintern, bitter på kroppsfixering, bitter på tjejigheter, bitter, bitter, bitter...
Visst låter jag trevlig?
Men, jag ÄR trevlig.
Jag tror och hoppas ändå att jag lyckas dölja denna ljuva bitterhet rätt väl när jag vistas bland folk och om jag inte gör det så kan den ju ge dem ett gott skratt, för någonstans så är det ju faktiskt humor.
Torr humor, men ändå humor.
Jag är glad att jag själv fortfarande kan skratta (mellan floderna av tårar) åt mig i den här, för mig, bizarra situationen av intriger, missunsamhet, självömkan och panik i vad som komma ska.
För den dagen då jag tappar mitt sinne för humor och förmågan att skratta mig fri, då blir jag orolig på riktigt.
Då är jag fan körd...
Men hey. Än så länge är jag inte där och jag vet att jag aldrig kommer dit.
För vad är det du alltid säger Hef?
"ALLT blir bra!"
Och med en sån underbar familj och med så underbara vänner som jag har så kan det inte bli annat än bra, så sluta vara så självdestruktiv nu och gå och lägg dig!
Nåja... I soffan framför Weeds i alla fall.
:)
Sömnbefriad och utmattad.
Sitter invirad i duntäcket, direkt kommen från en utläst bok med rosa strumpor på fötterna (tack vare lägenhetens 18 grader) och en varm katt i knät innanför allt dun.
Jag har fortfarande en kula på magen efter mammas underbara middag, vilken jag åt av som om jag inte sett mat på flera veckor... Något som väl i och för sig är sant då jag i stort sett lever på bambamat, proteinbars och naturgodis.
Jag är så trött på mina ständigt återkommande sömnlösa perioder.
Trött på alla gnagande tankar jag har. Trött på att vara en sån bitter jävla gnällfitta.
Men jag är bitter. Jag är faktiskt så bitter att det är skrattretande.
Jag kan till och med ge mig själv ett lfånigt litet leende efter att ha tänkt ännu en av mina superbittra tankar, när någon råkar säga något, och tänka; Men ge dig nu. Du är ju helt störd!
Men låt mig vara störd då, för jävlar vad jag är bitter på omvärlden.
Bitter på lägenhetskontrakt som verkar segla ner från himlen på små silverfat (trots att jag unnar alla jag tycker om ett 1:a handskontrakt), bitter på lärare som klagar på sin lön och arbetssituation, bitter på egoism och självömkande (något som jag själv är lite av en obesegrad mästarinna på just nu), bitter på de som gnäller över sin partner, bitter på vintern, bitter på kroppsfixering, bitter på tjejigheter, bitter, bitter, bitter...
Visst låter jag trevlig?
Men, jag ÄR trevlig.
Jag tror och hoppas ändå att jag lyckas dölja denna ljuva bitterhet rätt väl när jag vistas bland folk och om jag inte gör det så kan den ju ge dem ett gott skratt, för någonstans så är det ju faktiskt humor.
Torr humor, men ändå humor.
Jag är glad att jag själv fortfarande kan skratta (mellan floderna av tårar) åt mig i den här, för mig, bizarra situationen av intriger, missunsamhet, självömkan och panik i vad som komma ska.
För den dagen då jag tappar mitt sinne för humor och förmågan att skratta mig fri, då blir jag orolig på riktigt.
Då är jag fan körd...
Men hey. Än så länge är jag inte där och jag vet att jag aldrig kommer dit.
För vad är det du alltid säger Hef?
"ALLT blir bra!"
Och med en sån underbar familj och med så underbara vänner som jag har så kan det inte bli annat än bra, så sluta vara så självdestruktiv nu och gå och lägg dig!
Nåja... I soffan framför Weeds i alla fall.
:)
Kommentarer
Postat av: Jojo
Det finns faktiskt något som heter TREVLIGT BITTER!!! Kanon tycker jag.
Trackback
