Jobb...
Jag trivs så himla fint med mitt jobb. Jag kan till och med säga att jag brinner för det.
Men samtidigt känner jag mig så utsiktslös.
Det finns liksom ingenting som egentligen säger att jag bör vara kvar där.
Jag kommer aldrig, aldrig att tjäna några pengar på mitt jobb. Jag kommer aldrig att få någon slags bonus eller få känna att jag klättrar och utvecklas (utan att gå en egenbetald utbildning).
Det är klart att jag tar mig an nya utmaningar och jag kastar mig mer än gärna in i olika miljö-dator-brand-ombudsuppdrag för att få mer i ryggsäcken och känna att jag faktiskt kan mer än konflikthantering (vilket det ibland känns som att det är det enda jag gör).
Jag kommer alltid att vara längst ner i näringskedjan och även om jag vet att jag är (livs)viktig för de barnen jag jobbar med så känns det ibland rätt meningslöst.
Jag kan mer än såhär!
Kommunalarbetare.
Dömd till 08-16 jobb måndag till fredag.
Vecka efter vecka, månad efter månad, år ut och år in... Ser ni mitt hamsterhjul?
Dömd till nerdragningar och ständig inre oro över övertaligheten.
Dömd att aldrig få en uppskattande julklapp av sin chef (inget personligt mot mina chefer som säkert hade gett en julklapp om de haft B U D J E T E N för det) och dömd att få skrattretande liten friskvårdsbidrag...
Ja, jag är bitter.
Bitter och jävligt less.
Ungarna är det enda som gör det värt att gå till jobbet. Ungarna och fina kollegor. Det känns bra att jag än så länge värderar det högre än pengar och karriär.
Jag har hört att kallhyran på din lägenhet inte ska vara mer än en fjärdedel av din inkomst.
Låt mig skratta åt det uttalandet...
Ja, jag är jävligt less!
Ungarna är lyckligt lottade som har dig i alla fall! <3
Min sambo jobbar i förskola. Känner igen varje del av det du berättar. Tyvärr verkar det vara någon slags lag som gör att skolan alltid blir så lågt prioriterad?
Det som är värst (tycker jag som står på utsidan) är dock inte de löjligt låga lönerna även om de är illa, utan den extremt usla långtidsplaneringen!
Det borde ju finnas 5 årsplaner på personalutveckling, verksamhetsutveckling och även ledarskapsutveckling. Istället verkar ingen tänka längre än en termin. Det är viktigt att påpeka att detta inte är ett kommunaltproblem även om jag anser att de privata verkar vara någon grad bättre.
När jag träffade min sambo så sa hon att hon aldrig-i-helvetet skulle ta jobb på ett föräldrakoop.
Nu jobbar hon där och HATAR att ingen kan ta några beslut.
Om jag inte vore så förtjust i min pung så skulle jag kanske våga mig på ett "vad var det jag sa..."
Fin blogg!
allt bra? :)
kram.
Lönen du får är den bästa man kan få,
responsen och ärligheten från barn med nakna sanningar och spontan kärlek.
Och de ska skatta sig lyckliga att Du finns.
