vildhallonet

Japp! Då var det bevisat.
Jag är nog väldens yngsta (ej sjuk -eller förtids) panschis.

Den, än så länge, väldigt vita månaden nådde sin veckokulmen i helgen då jag, på lördag morgon, vaknade mitt i natten (runt 09:00) och kände mig skrämmande pigg.
Hef och jag tog oss sedan en promenad (jag iförd underställ och massor av ylle) till skridskobanan där vi, hand i hand, tog några graciösa varv ru...

Eller nej, Hef tog några manliga hockeyvarv med en kaskad av is bakom sig, efter sina hårda och snabba skär medan jag hetlevrat fäktade med armarna och knackligt stapplade fram på de hyrda tjejskridskornas nerslitna taggar.

Efter att upprepande gånger ha blivit omåkt av små rosa kjolar (på ett ben) och blåa overåler med hockeyklubba gav jag upp och satte mig på mitt medtagna sittunderlägg, tog mig en kopp hembryggt kaffe och tryckte huttrande i mig en (för själen) fantastisk semla.

Efter att sedan återigen fått se mig besegrad av den förrädiska isen lämnade jag in de mjuka skridskorna till killen i luckan, tog med mig männen jag hade i sällskap och fortsatte dagen
-i bowlinghallen.
Och om jag var på ett rätt dåligt humör över att bli utklassad på isen av två äpplen höga allmogefärger blev det ju inte direkt bättre av att jag blev (om möjligt) ännu mer utklassad av de vita käglorna i slutet av den blanka bowlingbanan.



Nu är det så, att jag är en stolt panschis och att förlora med ett léende ligger inte i min natur.
Nä, jag var vansinnig och min dåliga-förlorare-cell verkade växa sig stark över hela mig... ARRRRGGGHH!

Resten av den eftermiddagen/kvällen spenderade jag slokörat i soffan med min mans tålmodiga armar om min bittra förlorarkropp.

---

På söndagen vaknade jag härligt pigg och full av inspiration (så som sig bör för en ung pensionär) och kastade mig, full av iver, ner på golvet och fullföljde nästan första delen (av tre) i mitt nya målarprojekt.
Jag ska måla artister och tänkte börja lite enkelt med de tre så oansenliga och simpla männen, Maynard James Keenan, Eddie Vedder och Jeff Buckley.



Hela dagen låg jag där, på alla fyra, och målade.
Musiken och motivationen flödade i lägenheten och Maynard växte långsamt fram på mitt stora, innan så vita, papper.

---

Måndag!
Jag var så trasig...
Söndagens målarsession på golvet hade fullkomligt krossat min otränade rygg och nacke och jag trodde nog ett tag (när jag fräste runt på Go kartbanan för att vinna över min 20-åring) att huvudet mitt skulle ramla av.

Och efter att ha ojjat och beklagat mig hela dagen över min krämpor tog Hef beslutsamt med mig till simhallen där vi  leade upp mitt stela jag och motionssimmade bland alla andra rynkor i bassängen.
Och då min beska förlust från lördagens bowling fortfarnade gnagde i mig utmanade jag Hef på två nya serier, fullt inställd på att smula ner hans goda självförtroende och se mig själv som en mycket värdig vinnare.
Det gick sådär och lika dålig som jag är på att visa god min när jag förlorar, lika dålig är han (liksom jag) på att vinna ödmjukt.
Två vinnarskallar, varav jag än en gång stod som förlorare. Fan!

I dag fortsätter jag mitt nya (sunda?) liv med tacomys och fotboll.
JAAAAAAA!

Just det... Jag har fått en vagel i ögat också.
Den är jag mäkta nöjd med!