vildhallonet

"Det här är min favvo favvo favvo favoritfavvisdag än så länge, fröken Babbel." Hon kilar in sin rosaklädda fleecehand i min gråa lovikavante och gör små hoppsasteg vid min sida.
"Jasså! Vad kan det möjligen vara som gör den här dagen så härligt speciell då?" Frågar jag och håller upp henne med handen så hon inte hamnar på rumpan när hon halkar på en halvfrusen vattenpöl.
"HÖRRÖ! Vi ska ju åka skridskor. Hon stannar upp och tittar på mig med stora ögon. 
"Har du  glömt det?"

Svårt att glömma med tanke på att jag leder en hel armé av termoklädda barn, bärandes på enorma ryggsäckar med små hjälmar guppandes längs sidorna, på väg mot spårvagnen.
"Klart jag inte har... Jag skojade lite bara!"
"INTE kul!"

Vi hade en UNDERBAR dag på Ruddalens skridskobana och fröken Babbel fotograferade de små skridskobarnen med stor entusiasm.
Solen sken och alla var på ett strålande humör.
Eller ja, alla utan den kollegan då kanske, som hellre åkte hem till skolan och planerade, eftersom hon hade planeringstid. Helt sjukt hur olika man prioriterar sin tid.
Hmmm, låt mig se... Sitta på ett kontor på skolan och titta i böcker, alt på datorn för att planera en framtida lektion, eller vara ute i solen med glada barn, dricka varm choklad och åka skridskor?
Svårt val...NOOOOT!



Den här elevassistenten väljer solsken, skridskor och glada barn framför varenda planeringstid i världen!



På vägen hem ser barnens led ut som Jerusalems förstörelse, varpå jag glatt utbrister:
"Åh, vad duktiga ni är på att ställa upp er på led, så vi snabbt kan räkna er. Jättebra, verkligen!"
"Men, fröken Babbel! Du skulle ju inte använda så mycket ironi. Det har du faktiskt lovat..."
De har koll på mig, ungarna!
"Jag har lovat att försöka dra ner på det" Svarar jag leéndes!

"Vad betyder ironi?"  Frågar min rosaklädda lilla blondin.
"Hmm...Ironi är när man skojar, fast på ett tvärtomsätt... Tex som när du glömmer att plocka bort dina tofflor som du gör ibland...Rätt ofta..."
Hon tittar på mig med en väldigt skyldig blick och skrattar lite under höjda axlar.
"Då kan ju jag säga: -Vad BRA att du kom ihåg att ställa undan dina tofflor idag."
Hon fnissar lite.
"Förstår du vad jag menar?" Frågar jag och känner mig väldigt nöjd med mitt exempel.
"Nej"
Hon går lugnt vidare, hand i hand vid min sida med den tunga Bratzväskan på ryggen. Att inte denna lilla varelse ramlar baklänges av tyngden är för mig ett under.
"Ok" Säger jag och tänker febrilt hur jag ska förklara detta på bästa sätt.
"Men om du tänker på när vi är i bamba och du tar pytte, pyttelite mat, så kan jag säga: - OJ, orkar du verkligen allt det där? Ska jag inte ta och plocka bort lite mat från din tallrik ändå."
"Ja, så säger du!" Svarar hon och tittar rakt fram...
"Förstår du vad ironi är då?"
"Nej!"

Vi lämnar samtalsämnet och går in på hur det hade varit att vara insmetad med insektsmedel och hoppa från tak till tak...

Och hur dör egentligen insekterna?