vildhallonet

När jag växte upp hade pappa ett gäng rätt maffiga akvarium där det kryllade av färgglada diskusar, ciklider och annat fiskigt.
I mitt rum fick Guppisarna, ett Cichlasoma Zonatum-par och en stor blind malhona bo.
Det var fler individer under åren såklart.
Bla en liten rocka som jag fick av pappa, men som jag lyckades ta livet av lite för snabbt för mitt eget goda samvete.

Det jag nu tror var Cichlasoma Zonatum var stora (25 cm typ) knalloranga fiskar där hannen hade en rejält respektingivande bula i pannan.
Coola fiskar, I tell you.

... Var vi på Göteborgs konserthus och inkasserade en julklapp.
På scen stod Malena Erman och Göteborgs Symfoniker.

Det for många tankar i mitt huvud när Malena stod där uppe och dånade brevid dirigenten som viftade så att kinderna dallrade.
Vilken lungkapacitet den kvinnan har... Wow alltså!
Undrar hur länge hon kan hålla andan under vattnet?

Trots att jag till min lycka lyckades uppfatta vissa ord såsom Je Suis och Morte (det var mycket morte) så kunde jag inte låta bli att tycka att hela hennes framträdande mest påminde om valspråket i Hitta Nemo.
Jaaaaaag bliieeeev trrrööööt påååååå diieeet tiiiill sleeeuuuuut...

Och dirigenten sen!
Vilken energi... Hoho.
Men det kan aldrig vara bra för axlar och nacke att veva runt sådär. Hur är det med ergonomiläran på dirigenthögskolan egentligen?
Min massör hade blivit jätteupprörd om han såg det där. Han blir ju helt chockerad bara han ser mig ställa upp en pärm i hyllan, med rak arm.
Det får man nämligen inte!

Undrar hur länge en dirigent håller? Blir arbetsskadorna för svåra efter ett par år (eller uppsättningar) tro?

Hela den yrkesrollen är egentligen ett frågetecken för mig.
Visst, han är den som tolkar och sätter ihop ett stycke och bestämmer stämningen.
Och han står där på sin pult och har förmodligen absolut gehör, vilket är sjukt imponerande, men ändå.
Han står där i mitten och stångas under en hel konsert medan musikerna värdigt sitter, med  blicken fastnaglad på sina notstäl,l runtom och spelar så att strängar och tagel flyger...

Dirigenten är (trots fantastiskt skickliga musiker) ändå den som  tar/får all cred men det känns så fånigt att ingen av musikerna ens ger honom så mycket som en blick!
Nada, zip!

Vem vevar han för då?
Får han alla dessa  (som jag tror att han får) nack -och axelproblem till absolut ingen nytta?
Vet han om att ingen tittar på hans pinne under en konsert?
Stackars karl!

Å andra sidan igen, så är det jävligt coolt att han har koll på allas toner och takt, medan musikerna själva bara behöver tänka på sitt...
Det kanske är just det han vill visa oss i publiken. Hur duktig han har varit som har sammanställt allting som vi nu får lyssna på?

Då kan han få det.
Det är otroligt pampigt och häftigt, och det är något som får tankarna att vandra från ledsamheter till roligheter, i takt med musiken.
Mycket imponerande!

Jag vet inte vilka som är värst?
Gångare, cyklister eller bilister... Eller kanske till och med mopedister!?

Fast vi är nog lika stora kålsupare allihop när allt kommer omkring, för man är väl sig själv närmast hur man än vänder på det, antar jag.
Men, som mopedist i vårt det-är-fegt-att-skotta-Göteborg har jag börjat känna mig lite klämd mellan, de ovan nämda, transportmedlen.

All snö som ändå skottats bort från vägar, gång -och cykelbanor har bildat stora vallar längs sidorna, vilket gör att dessa vägar smalnat av avsevärt och det är svårt att avgöra vad som är vilket under snölagret.
Problemet kommer nu när jag ändå ska fram på min blåa lilla moped.
Jag är jag visst i vägen för alla.

Seriöst!
Postkodlotteriet... Vad är det för ett jäkla ockerploj egentligen?

Jag har liksom valt alldeles själv att inte gå med, men ändå dimper det ner personliga inbjudningar och påtryck i postfacket med ett stadigt snitt på en gång per vecka!
"Sara, den här veckan kan du vinna EN MILJON KRONOR"
Eller:
"Sara, passa på. Går du med nu får du den fantastiska möjligheten att vara med i vår miljondragning redan från första dagen."
Osv osv...
Nu sist var det till och med ett personligt plastkort med i brevet. Ett fint kort som skulle passa perfekt i plånboken och  som hade mitt fulla namn omsorgsfullt ingraverat.

MEN LÅT MIG VAAA!

Visst, det är fantastiskt med all välgörenhet som lotteriet ändå innefattar, men vad kostar det inte för miljön med alla dessa idiotkuvert, pappersreklam och nu plastkort som de kontinuerligt kastar i ansiktet på oss envisa nejsägare?!

Jag skiter i varenda grannyra, vinstchans eller miljonregn i världen, när det kommer till Postkodslotteriet.
Låt de som vill vara med, vara med och låt mig vara ifred!

Eller är det bara jag kvar?
Är det därför de är så påstridiga?
Blir det Guinnes Rekordbok om de får med den där sista..?

Nä, skulle mina grannar vinna 1,2 miljarder kronor så kommer jag  att vara en mycket bitter och muttrande medborgare, som inte unnar dem något, men so be it!
Den smällen tar jag!


Här har vi en rånöjd kille som förmodligen slår sig på knäna av skratt hela vägen till banken!

Jag har sedan ett tag tillbaka (på tiden kan man tycka) börjat förtjäna de där personalpriserna jag haft i alla år på stället där jag dricker mina absoluta favvoöl.
Och en sak som har slagit mig under alla timmarna, då jag gått på golvet och plockat glas, är  (oftast det unga)  folkets rent av patetiska rädsla för att jag ska ta deras glas, eller flaskor, med dricka.

När jag kommer förbi deras bord med min tomglasstapel på armen tar de demonstrativt tag i sina halvfulla glas, drar dem till sig och spänner blicken i mig, med en min som säger;
"Rör inte mitt öl, för den har jag betalat dyra pengar för och jag tänker minsann dricka upp varenda saliviga droppe i det.. Det ska du ha jävligt klart för dig!"

Hallå!
Varför skulle jag vara intresserad av att ta någon annans odruckna öl?
Varför skulle jag vilja fylla på min stapel med en överskvalpande öl som bara kommer att hamna över mig ändå?
Är de helt dumma i huvudet eller?
Drick upp din öl själv och låt mig göra mitt jobb...

Igår när jag för femtielfte gången fick reaktionen av att jag gjorde något brottsligt när jag plockade tomglasen från ett bord sa jag ursäktnade till de misstänksamma blickarna och i ölen krampaktigt hållande händerna;
"Oj förlåt. Ville ni ha de här glasen?"

Jag har haft problem med min nacke ett tag.
Det onda har varit lite till och från och på olika sätt under flera år, men det senaste har det varit nästan outhärdligt och efter mitt hjärnskakningsfall har jag på riktigt velat gråta...

Igår skulle jag dock få hjälp hos en Ostiopat och jag var spänd till tänderna av förväntan. Äntligen skulle jag få veta varför jag var så trasig och äntligen skulle jag få en professionell chans att bli hel igen.
Äntligen!

Men, de extremt dåliga vibbarna attackerade mig redan i tamburen.
För det första var det ingen ostiopat (vilket hemsidan definitivt antydde) utan en kiropraktor/sjukgymnast som jag kom till och för det andra var han helt själv i lokalen.
Jag vill gärna ha en dam i vit rock sittandes bakom ett glasfönster eller en kiropraktorkollega i rummet bredvid för att känna mig helt trygg när jag ska ta av mig kläderna inför en främling på det här sättet.

När den alldeles ensamna kiropraktorn sedan kom (med sin kaffekopp) grep den dåliga känslan tag i mig igen... Han var ung, i min ålder, lätt sliten till utseendet och alldeles för smilig för att inge ett (för mig) seriöst intryck.

Sedan började det...
Under samtalet om vad det var för fel på mig så ringde telefonen och han svarade (vilket jag tycker är helt ok).
Men efteråt så skämtade han med mig om patienten som ringde. Skojade om hans namn och dialekt.
INTE OK!

Lite senare:
"Jahaaa, då har jag fått en ungefärlig bild på vad som är felet men jag vill se på dig. Ta av dig kläderna!"

Ursäkta!
Det finns såå många sätt att be någon ta av sig kläderna på, men hans sätt var något av det sämsta någonsin!

"Behöver jag verkligen ta av mig byxorna för att du ska titta på min nacke?"
"Ja givetvis. Jag måste ju undersöka ditt bäcken."

Än en gång... Det finns olika sätt att få fram ett budskap.

Väl i stringtrosor och b-h, med ryggen mot honom säger han:
"Fint! Är det från solarie eller semester?"

"Solarie"
*Skit ner dig!*

Jag har varit hos sjukgymnaster och dyligt innan där jag tagit av mig både tröja och byxor.
Fan, jag har ju till och med legat med benen i ett jävla V i vädret, och utan trosor, framför främmande karlar med metallföremål i händerna men aldrig tidigare har någon inkräktat på min integritet som den här killen gjorde igår.

Ju mer jag tänker på det, ju mer obehaglig till mods känner jag mig och ju mer säker blir jag på att avboka den behandling som sattes upp till nästa vecka...

Asshole!

När jag handlar på ICA eller liknande större livsmedelsaffärer brukar jag be kassörskan att slänga kvittot.
Det har jag i stort sett gjort under hela min jag-handlar-själv-helt-oberoende-av-mina-föräldrar-karriär och det har alltid gått bra. Men nu på senare år har det skett en smygande förändring.

Från att innan bara ha hänt då och då sker det nu att varje gång jag ber personen som blippat in mina varor att slänga kvittot efter min betalning så svarar de glatt:
"Ok, tack så mycket!"

Varför då?
Varför tackar de mig för att jag ger dem merarbetet att slänga mitt skräp?

Och visst har de personerna också blivit medvetet mycket trevligare?
Tvingar på sig ögonkontakt och kvittrar "Hej" när de börjar bearbeta varorna på bandet.
Här kan jag ju inte längre handla med kutig rygg och musik i öronen, för helt plötsligt förväntas jag kanske att ha en mindre diskussion med personen som hjälper mig att lagligt få lämna affären.
Nä, jag sträcker numera på mig och lägger lydigt öronplopparna på axlarna... Beredd på allt!

Har de gått på kurs?
Står det i jobba-i-affär-jobbannonsen; krav att du ska kunna skapa ögonkontakt med kunden, oavsett kundens humör och intresse..?

Jag gillar det.
Det måste vara helt fruktansvärt skittråkigt att sitta där och blippa folks enorma matberg (som den mönsterkund jag ju är, så lägger jag minsann alltid mina varor en och en, med streckkoden mot mig) och ta emot folks skrynkliga pengar och utklippta kuponger flera timmar i sträck.
Det måste göra det hela lite roligare att få söka ögonkontakt, få ett "hej" och kanske ett "tack så mycket" tillbaka...



Eller har det bara gett jobbigt merarbete att behöva vara påtvingat trevlig i ett så (för mig tillsynes) tråkigt jobb?

Jag har många gånger funderat på att ta en pause i mitt yrke för att testa på någonting helt annat ett tag.
Inte för att jag inte trivs med det jag gör, utan mer för att få en bredare bild av mig själv.
Upptäcka andra val, kolla upp vad jag är kapabel till och hitta nya utmaningar.

I de tankarna återkommer jag ofta till florist då min kärlek till blommor får mig att vilja vara omringad av dem hela dagarna...
Men... Det finns ett men!

Efter att, nu på mornarna, ha lyssnat på P3:s Morgonpasset när jag cyklar till mitt nuvarande jobb har jag gjort en fasansfull upptäckt.
P3. Gamla fina, hederliga P3 har börjat formateras till en horribel kommersiell radiokanal utan någon som helst musikalisk själ.
Varenda morgon har jag nu plågats av Darins "You're a love killer. You're a love, love killer. You're a murderer"
Eller vad det nu är för briljanta ord han sjunger.

Men herregud!
DET ÄR JU SÅ DÅLIGT!!!
Hur kan någon som väljer att spela sån skit i radion få jobb som musikproducent på P3?
Hade det varit på Radio City, eller vad de nu heter, så hade jag köpt det men P3?
Och det stannar ju inte vid Darin... Nej, nej. Precis som på de kommersiella kanalerna så repeteras nu samma fantasilösa ordbajsande och ihopklippta covers om och om, under en dag, även på P3.

Så där är mitt nya eventuella jobb!
Jag hade, utan tvekan, varit en helt grym musikproducent och ska nog bannemig börja sälja in mig själv och mina musikkunskaper hos P3 med en gång!

Nu för tiden händer det mer ofta än sällan att det rinner tårar längs min kind när jag egentligen ska sova.
Tilläggas ska, att det då alltid ligger en sovandes (och inte sällan snarkandes) kärlek bredvid mig och två varma katter som mjuka kringlor i min famn.
Jag är nöjd och borde sova gott, men ändå arbetar tankarna orubbligt.

Jag har blivit min egen nattliga amatörpsykolog med en gnagande monolog i huvudet.
En monolog som genom ihärdigt bearbetande och med en envis jakt på självkännedom fått mig att inse att jag bär på en enorm ilska.
Ilska och besvikelse...
Lägg till en gnutta självmedlidande i den där analysen och jag har med åren blandat mig en elak kocktail av rang.

Det är väl det som är det enda dåliga med att vara sitt eget bollplank.
Tankarna är så jävla bra på att bygga på och förstärka den där lilla känslan med det lilla frågetecknet som jag började med och efter ett par sessioner med mig själv vet jag knappt längre vad som faktiskt är sanningen och vad som är en oönskad uppgradering av mina inre demoner.

Det jag vet med säkerhet är att jag måste ta tag i demonerna.
Möta dem ansikte mot ansikte och få ur mig all den laddning som tankarna så tålmodigt och kraftfullt har byggt upp.
Men när..? Och är det verkligen rättvist?
Jag har ju (trots stora ansträngningar att verkligen försöka se det från allas håll) bara hört min egna sida av saken/sakerna, utan att bjuda in någon annans åsikt eller betraktelsesätt till min psykologilektion.

Jag gräver ett allt djupare hål som det blir svårare och svårare att klättra upp ur...
-och tro mig när jag säger att jag har visat mig vara en riktig fackman när det kommer till att gräva hål.

Jag har tänkt på en sak... Eller två saker egentligen!

Jo, det är ju en rätt stor procent av mänskligheten som har något slags synfel och marknaden för linser och glasögon verkar ju blomstra som aldrig förr.
Min tanke (eller kanske fråga snarare) är huruvida vi människor genom åren har avlat fram denna genetiska(?) svaghet och hur är det i så fall med synfel inom djurvärlden?

Hur många rådjur, elefanter, möss och örnar ligger med en artfrände med synfel och hur många av deras ungar föds i så fall med detta?
En närsynt örn måste ju vara en svältande örn och ett skelande rådjur borde vara ett rådjur med blåmärken som har blåmärken... Eller?

Sköter naturen sitt och gör sig av med individer med synfel eller vandrar de stackars satarna stilla runt i det hemliga?

---

Mitt andra huvudbry just nu är Göteborgs tiggare.
De håller mestadels till runt Nordstan/Avenyn och de sitter hela dagarna på bara backen med sina sorgliga uppsyner och olika bilder på Jesus Kristus.

Hur är det möjligt, att dessa tillsynes så hemlösa, urfattiga och ensamma stackars människorna är så runda i hullet?
Nog för att onyttig mat är billigare än nyttig, men övervikt???
Hur mycket pengar får de egentligen in på en dag?
Jag får inte ihop det.

Är det en organiserad verksamhet?
Sitter det en kuppledare högst upp som fullkomligt håvar in massa pengar och sedan matar kvinnorna och männen med McDonald's så de får detta specklager att kunna sitta stilla på, utomhus, hela vintern lång?
Är det flyktingar som hamnat i någon idiots händer? Är det någon som tvingar dem till att sitta och se bedrövliga ut 24/7
Jag undrar så...

Själv skulle jag nog aldrig få för mig att ge pengar till någon av Göteborgs tysta tiggare.

De sönderknarkade och skinntorrt utmärglade Faktumförsäljarna däremot.
Till dem ger jag mer än gärna mina bidrag varje månad.
Jag menar; De försöker ju i alla fall.
Dessa män och kvinnor måste själva köpa de tidningar som de säljer och vad de sedan gör med sina intjänade pengar är inte min sak.

Nej, vill du ha pengar från mig får du allt lyfta på arslet och kämpa lite själv!