vildhallonet

Näää, nu har jag stoltserat med mitt gips i en hel vecka och bara en enda person har signerat det.
Det tycker jag är kass!

Jag har fått en helt ny förståelse och massor av beundran för enarmade, eller på andra fysiska sätt, handikappade människor sedan mitt katastrofala försök att utvecklas till snowboardproffs.
Jag är helt knäckt efter bara sju dagar och kan inte för mitt liv förstå hur det skulle vara under en livstid.

Jag svär som en borstbindare när jag borstar håret, borstar tänderna, trär på mig kläder, skär mat, öppnar burkar, viker tvätt eller allt annat som gör en helt vanlig och trist vardag och som jag helt plötsligt inte klarar av själv.

"Nu måste du ta det lugnt och inte använda din arm över huvud taget..."
... Läxade Dr Thomas och jag lovade ödmjukt att vara en duktig patient, men va fan!
Det går ju inte...
Det är fullkomligt stört omöjligt att inte använda sin bästaste hand över huvud taget och jag gick, på en dag, från en väldigt duktig patient som fick massor av beröm av sin doktor till en helt värdelös patient som gör (läs försöker göra) massor av andra saker än att vara helt stilla och göra ingenting över huvud taget.

Det är först idag som jag med ledsamt sinne har insett att jag nog faktiskt mår som bäst och har minst ont när jag inte gör någonting över huvud taget.
Så på doktorns order blir det soffan helaste dagen och det är sååå tråkigt.
Tack Martina för att du kommer och håller mig sällskap en stund.
Vore det inte för dig hade jag förmodligen avlidit av mitt eget, helt magiskt tråkiga, sällskap.

I morgon ska vi tillbaka till Ortopeden och jag hoppas verkligen att de har goda nyheter till mig, för det här med gips är ju vråltråkigt.
Och det gör ont. Jätteont faktiskt.
Blä...

Fast...