Jag minns hur det var...
En av gullungarna på jobbet:
"Fröken Babbel, kan du fästa min pingvin som jag har sytt?"
"Jo, det är klart att jag kan. Men vill du inte vänta tills Bridget kommer in? Hon är ju mycket duktigare än mig på att fästa snyggt."
Kort tystnad och sedan ett tvärsäkert:
"Men du fäster väl på ditt sätt?"
"Självklart, men Bridget gör det så mycket snyggare bara. Hon kommer in snart om du vill att hon ska göra det."
Han tittar på mig med en genomträngande blick och säger med bestämd röst:
"Hade jag velat att Bridget skulle fästa hade väl jag bett henne. Nu vill jag att du ska fästa och du gör det på ditt sätt."
Whoa!
Jag fäster klumpigt den lila tråden på den röda pingvinen medan han står bredvid och nickar nöjt åt alla mina knutar.
(Jag kan mycket, men jag kan inte sy)!
När han limmat på en vit mage och gjort de gula fötterna på pingvinen kommer han fram igen med ett tvättäkta Hemliga Arne-uttryck.
"Vet du vem jag ska ge min pingvin till? Det är en hemlis."
"Oh, så spännande, jag har ingen aning!"
"Gissa! Det är till min tjej och hon går i våran klass och hon går i ettan. Men det är en hemlis"
Han kramar nästan sönder sin stoppade pingvin medan han förväntansfullt väntar på att jag ska gissa.
"Då gissar jag på att din tjej äääär... Hmmm... Min lilla blondin!"
Han hoppar till.
"HUR visste du det? Det ÄR ju hon." Han kommer närmare mitt ansikte och viskar:
"Och visst är hon söt?"
Vi pratar en stund om detta nyskapande förhållande och när jag frågar om jag får berätta för Bridget säger han upprört; "NEJ, är du galen. Det är ju en hemlis!"
"Ok, ok... Men får jag berätta för min lilla blondin att jag vet?"
Han ger mig den där är-du-knäpp-eller-blicken och säger sedan med förvånad röst:
"Men... Fröken Babbel, hon vet ju redan!"
Klart hon gör. Silly me!
"Fröken Babbel, kan du fästa min pingvin som jag har sytt?"
"Jo, det är klart att jag kan. Men vill du inte vänta tills Bridget kommer in? Hon är ju mycket duktigare än mig på att fästa snyggt."
Kort tystnad och sedan ett tvärsäkert:
"Men du fäster väl på ditt sätt?"
"Självklart, men Bridget gör det så mycket snyggare bara. Hon kommer in snart om du vill att hon ska göra det."
Han tittar på mig med en genomträngande blick och säger med bestämd röst:
"Hade jag velat att Bridget skulle fästa hade väl jag bett henne. Nu vill jag att du ska fästa och du gör det på ditt sätt."
Whoa!
Jag fäster klumpigt den lila tråden på den röda pingvinen medan han står bredvid och nickar nöjt åt alla mina knutar.
(Jag kan mycket, men jag kan inte sy)!
När han limmat på en vit mage och gjort de gula fötterna på pingvinen kommer han fram igen med ett tvättäkta Hemliga Arne-uttryck.
"Vet du vem jag ska ge min pingvin till? Det är en hemlis."
"Oh, så spännande, jag har ingen aning!"
"Gissa! Det är till min tjej och hon går i våran klass och hon går i ettan. Men det är en hemlis"
Han kramar nästan sönder sin stoppade pingvin medan han förväntansfullt väntar på att jag ska gissa.
"Då gissar jag på att din tjej äääär... Hmmm... Min lilla blondin!"
Han hoppar till.
"HUR visste du det? Det ÄR ju hon." Han kommer närmare mitt ansikte och viskar:
"Och visst är hon söt?"
Vi pratar en stund om detta nyskapande förhållande och när jag frågar om jag får berätta för Bridget säger han upprört; "NEJ, är du galen. Det är ju en hemlis!"
"Ok, ok... Men får jag berätta för min lilla blondin att jag vet?"
Han ger mig den där är-du-knäpp-eller-blicken och säger sedan med förvånad röst:
"Men... Fröken Babbel, hon vet ju redan!"
Klart hon gör. Silly me!
Det är viktigt att vi pedagoger SER alla barn i skolan...
Åh, vilken hemsk fröken jag måste vara.
Ha ha!
Det är kallt ute idag, och jag pälsade på mig med termobyxor, mössa, stor jacka (med pälsluva som täcker öronen) halsduk och vantar till min rastvakt.
När jag går där som bäst och kurar med händerna i jackfickorna och huvudet nerborrat i jacka, mössa och halsduk och tycker mig ha koll på barnen hör jag ett läte bakom mig.
Jag kollar bak, men ser inget och fortsätter därför min planlösa vandring.
Så hör jag det där ljudet igen och stannar upp.
Precis bredvid mig på min vänstra sida upptäcker jag (när jag sneglar över kanten på min pälsluva) en av våra sexåringar som storögt och småirriterat tittar upp på mig.
"Hör du inte, fröken?"
Hon är stor som ett mjölkpaket och jag måste ha varit nära att trampa på henne där jag vinglade fram.
Bubblande av skratt över att hon gått bredvid mig och pratat, utan att jag märkt henne, satte jag mig ner på huk och lyssnade på vad hon hade att säga...
Arma barn!
Ha ha!
Det är kallt ute idag, och jag pälsade på mig med termobyxor, mössa, stor jacka (med pälsluva som täcker öronen) halsduk och vantar till min rastvakt.
När jag går där som bäst och kurar med händerna i jackfickorna och huvudet nerborrat i jacka, mössa och halsduk och tycker mig ha koll på barnen hör jag ett läte bakom mig.
Jag kollar bak, men ser inget och fortsätter därför min planlösa vandring.
Så hör jag det där ljudet igen och stannar upp.
Precis bredvid mig på min vänstra sida upptäcker jag (när jag sneglar över kanten på min pälsluva) en av våra sexåringar som storögt och småirriterat tittar upp på mig.
"Hör du inte, fröken?"
Hon är stor som ett mjölkpaket och jag måste ha varit nära att trampa på henne där jag vinglade fram.
Bubblande av skratt över att hon gått bredvid mig och pratat, utan att jag märkt henne, satte jag mig ner på huk och lyssnade på vad hon hade att säga...
Arma barn!
Vadå för gammal för kiss och bajs..?
I samlingen idag pratade vi om tjugondaknut och barnen berättade huruvida de hade kvar gran och pynt hemma eller inte.
Flickan bredvid mig berättar:
"Våj gjan fick vi slänga ut fö länge sen fö den bajjade fö mycke."
Då fnissade den oerhört omogna fröken Babbel hjärtligt... -Inombords.
Flickan bredvid mig berättar:
"Våj gjan fick vi slänga ut fö länge sen fö den bajjade fö mycke."
Då fnissade den oerhört omogna fröken Babbel hjärtligt... -Inombords.
Och jag som trodde att jag hade koll!
En av killarna i ettan kommer fram till mig när vi som mest håller på att plocka fram mellis.
"Fröken Babbel, det är en sak jag har velat berätta för dig jättelänge, men inte riktigt vågat." viskar han superhemligt och vrider händerna som Hemliga Arne himself.
"Oj, vad spännande. Vad är det då?" frågar jag och böjer mig ner.
"Micke har inget namn?" Viskar han med händerna kupade runt mitt öra.
"VA?"
"Jo, som jag sa..." (lätt irriterad röst) "Micke har inget namn."
"Men han heter ju Micke."
"Åh... Jag trodde inte att du var lika lättlurad som alla andra."
Han ger mig en lång blick och går sedan besviket bort till sin plats för att, under tystnad, äta sin makrillmacka...
"Fröken Babbel, det är en sak jag har velat berätta för dig jättelänge, men inte riktigt vågat." viskar han superhemligt och vrider händerna som Hemliga Arne himself.
"Oj, vad spännande. Vad är det då?" frågar jag och böjer mig ner.
"Micke har inget namn?" Viskar han med händerna kupade runt mitt öra.
"VA?"
"Jo, som jag sa..." (lätt irriterad röst) "Micke har inget namn."
"Men han heter ju Micke."
"Åh... Jag trodde inte att du var lika lättlurad som alla andra."
Han ger mig en lång blick och går sedan besviket bort till sin plats för att, under tystnad, äta sin makrillmacka...
Somliga går i för stora skor
Det är eftermiddag på fritids och treatjejerna sysselsätter sig med att pilla med mitt hår och prova mina ytterkläder.
En av dem tar på sig mina svarta boots och trampar ut till oss andra i klassrummet.
"Hallå, fröken Babbe, kollal... Jag kan ha dina skor."
Mina vadhöga kängor gick henne till knäna (vilket fick mig att känna mig en kilometer lång), men visst. Hon gick ju faktiskt i dem...
Tjejen bakom mitt hår stannar upp med sitt pillande och frågar:
"Men... Vilken storlek har du på fötterna egentligen?"
"35-36..."
"Haha! Vad liiite fötter du har!"
Hon fortsätter pilla och skrattar lågt åt att hon har lika stora fötter som mig.
*Lite fötter... Pah. Jag har väl två, som alla andra.*
En av dem tar på sig mina svarta boots och trampar ut till oss andra i klassrummet.
"Hallå, fröken Babbe, kollal... Jag kan ha dina skor."
Mina vadhöga kängor gick henne till knäna (vilket fick mig att känna mig en kilometer lång), men visst. Hon gick ju faktiskt i dem...
Tjejen bakom mitt hår stannar upp med sitt pillande och frågar:
"Men... Vilken storlek har du på fötterna egentligen?"
"35-36..."
"Haha! Vad liiite fötter du har!"
Hon fortsätter pilla och skrattar lågt åt att hon har lika stora fötter som mig.
*Lite fötter... Pah. Jag har väl två, som alla andra.*
Dagens första skratt!
I bamba satt jag idag kvar med en kille i i ettan som äter sååååååå långsamt.
Klassen som äter efter oss kom och det visade sig att jag satt på platsen som tillhörde en av de elever jag var assistent åt i våras.
När han kom fram tittade han argt på mig och sa:
"FLYTTA på dig!"
"Hallå där mister, vilket väldigt tråkigt sätt att be mig byta plats."
"Ameeen. Jag skojade ju bara! Seså... Flytta på dig nu."
Nej, det här går jag då rakt inte med på.
Hrmpf!
"Jag flyttar jättegärna på mig, men inte förrän du ber mig på ett trevligare sätt."
Killen sätter då ner sin matbricka bredvid mig, lutar sig ner och ger mig en hård, lång och varm kram, samtidigt som han väser i mitt öra:
"F L Y T T A p å d i g !"
Med det trevliga tillsägandet kan jag ju faktiskt inte göra annat än att ta min bricka och gå :)
Klassen som äter efter oss kom och det visade sig att jag satt på platsen som tillhörde en av de elever jag var assistent åt i våras.
När han kom fram tittade han argt på mig och sa:
"FLYTTA på dig!"
"Hallå där mister, vilket väldigt tråkigt sätt att be mig byta plats."
"Ameeen. Jag skojade ju bara! Seså... Flytta på dig nu."
Nej, det här går jag då rakt inte med på.
Hrmpf!
"Jag flyttar jättegärna på mig, men inte förrän du ber mig på ett trevligare sätt."
Killen sätter då ner sin matbricka bredvid mig, lutar sig ner och ger mig en hård, lång och varm kram, samtidigt som han väser i mitt öra:
"F L Y T T A p å d i g !"
Med det trevliga tillsägandet kan jag ju faktiskt inte göra annat än att ta min bricka och gå :)
Sjuårig tänkare
Tidigare, i bamba, kommer en kille i klassen fram till vårt bord och ställer hoppandes vid sidan.
Att han hade värsta idén som han bara var tvungen att berätta om direkt, var det ingen runt bordet som tvivlade på.
Han andades stötigt och fick till slut fram:
"Asså jag har tänkt på en sak. Varför kan vi inte få gå på Casino i stället för att ha mattelektion? Kortspel och Casionspel är ju verkligen matematik."
Att han hade värsta idén som han bara var tvungen att berätta om direkt, var det ingen runt bordet som tvivlade på.
Han andades stötigt och fick till slut fram:
"Asså jag har tänkt på en sak. Varför kan vi inte få gå på Casino i stället för att ha mattelektion? Kortspel och Casionspel är ju verkligen matematik."
På promenad...
I vårt närmiljötema ska vi gå hem till alla barnen i klassen och fotografera dem utanför deras egen hemport.
I dag gick jag med min lilla blondin och en tjej till, för att ta om deras foton (som blivit raderade).
Min lilla blondin kramar mig hårt i handen och säger med hård och spänd röst:
"Ibland känns det som att alla mina organ byter plats. De liksom hoppar runt i kroppen och lägger sig där de inte alls hör hemma. Nu tror jag att jag har lungorna i benen och hjärtat nere i foten."
"Jaa," utbrister den andra tjejen ivrigt "ibland kan det kännas som att hjärtat sitter i hjärnan... Så att hela huvudet säger dunk dunk, dunk dunk."
"Oj" svarar jag, ärligt intresserad av ämnet ."Är det när man är nervös som det känns så?"
Min lilla blondin stannar hastigt upp och tittar allvarligt upp på mig, halvt gömd under sin stora luva.
"Guuud, vad du är smart fröken Babbel. Det är ju när jag fyller år, ska på kalas eller väntar på tomten som det känns så... Oftast... Och nu!"
Hon drar igång oss till gång igen och nickar för sig själv:
"Herregud, så är det ju!"
I dag gick jag med min lilla blondin och en tjej till, för att ta om deras foton (som blivit raderade).
Min lilla blondin kramar mig hårt i handen och säger med hård och spänd röst:
"Ibland känns det som att alla mina organ byter plats. De liksom hoppar runt i kroppen och lägger sig där de inte alls hör hemma. Nu tror jag att jag har lungorna i benen och hjärtat nere i foten."
"Jaa," utbrister den andra tjejen ivrigt "ibland kan det kännas som att hjärtat sitter i hjärnan... Så att hela huvudet säger dunk dunk, dunk dunk."
"Oj" svarar jag, ärligt intresserad av ämnet ."Är det när man är nervös som det känns så?"
Min lilla blondin stannar hastigt upp och tittar allvarligt upp på mig, halvt gömd under sin stora luva.
"Guuud, vad du är smart fröken Babbel. Det är ju när jag fyller år, ska på kalas eller väntar på tomten som det känns så... Oftast... Och nu!"
Hon drar igång oss till gång igen och nickar för sig själv:
"Herregud, så är det ju!"
Kalsongtricket... True or false?
Jag står i klassrummet och diskar upp efter mellanmålet när jag hör hur tjejerna bakom mig pratar under tiden som de pärlar sina pärlplattor.
Tjejen i mitten av de tre:
"Jag vet vad kalsongreppet är. Det är när man drar i kalsongerna i rumpan och drar dem över huvudet."
De andra två bredvid henne:
"Nääää, det går ju inte!"
"Jo, det är sant. Min brorsa sa det."
Tjejen i mitten av de tre:
"Jag vet vad kalsongreppet är. Det är när man drar i kalsongerna i rumpan och drar dem över huvudet."
De andra två bredvid henne:
"Nääää, det går ju inte!"
"Jo, det är sant. Min brorsa sa det."
Tjejerna fortsätter att pärla och jag diskar obekymrat vidare.
Efter en stund hör jag ett skrattande tjut bakom mig och när jag vänder mig om för att kolla vad som försigår brister jag ut i ett rungande asgarv.
Pärlplattortjejerna bestämde sig visst för att utöva kalsonggreppet i praktiken...
Tjejen som berättat om tricket hänger med rumpan upp i luften, medan de andra två står bakom henne och lyfter upp henne genom att dra och slita i de vita små trosorna för att trä dem över hennes huvud.
Och tro mig, de kom rätt långt.
De vita tyget blev nästan helt genomskinligt av att bli uppdraget mot flickans skulderblad.
Mellan skrattsalvorna fick jag ändå hejdat tjejerna från att fortsätta sitt experiment, även om jag måste erkänna att jag hade velat veta om de skulle lyckats.
Det ska startas i tid!
Min lilla blondig, glatt hoppandes vid min sida, på väg mot ängen där vi ska ha vår gympalektion:
"Jag vet vad jag vill nu"
"Jaså?! Och vad kan det vara?"
"Jag ska tävla i OS..."
"Oj, vad spännande. Vilken gren ska du tävla i då?"
"OS i guld!"
I killarnas omklädningsrum efter gympan, där de leker att de är tjejer med handdukarna som kjolar:
"Hahaha, Vilken liiiten snopp du har" vrålar en av grabbarna när den andra flashar av sig sin handduk och gör helikoptern!
Precis när jag ska ingripa svarar han med snoppen i vädret, glatt:
"Ja visst.. Och vet du hur liten jag kan få den? Kolla här..." Han sätter sig ner och måttar med fingrarna (och ja, det var litet)!
"Wooow. DET är litet.. Vet du hur stor min pappas snopp är?"
"Den är säker bautastor"
"Det är den. Super-mega-bauta-stor"
Båda killarna sitter på bänken under en kort tystnad och sen säger den första:
"Min pappas snopp är mycket större än din!"
Jag lovar att jag hade ingripit om det hade behövts... Jag är ju inte HELT okänslig!
På skolgården leker barnen "trasan" när en pappa kommer ut från dagiset med mobiltelefon, barnvagn, hund och en tultande son bakom sig.
Den stora blöjan gjorde sitt bästa att försvåra gåendet för den vinglande lintotten som, efter att ha försökt springa ifatt sin pappa, rasar ihop i en hög mitt i ungarnas "trasanplan".
Pappan fortsätter pratandes att gå med hund och barnvagn, medan en av de lekande barnen går fram till den lille som ligger på backen och piper:
"Aj!"
Pojken kollar att den lille är ok och reser sig sedan upp och ropar till pappan:
"Hallå... HALLÅÅÅ... Du tappade ett barn!"Den stora blöjan gjorde sitt bästa att försvåra gåendet för den vinglande lintotten som, efter att ha försökt springa ifatt sin pappa, rasar ihop i en hög mitt i ungarnas "trasanplan".
Pappan fortsätter pratandes att gå med hund och barnvagn, medan en av de lekande barnen går fram till den lille som ligger på backen och piper:
"Aj!"
Pojken kollar att den lille är ok och reser sig sedan upp och ropar till pappan:
Jag berättar i morgon
På mitt jobb är taklamporna i trappuppgången till hälften målade.
SNÄLLA, gissa varför!
Den som gissar rätt får ett eget inlägg ;)
En ledtråd:
Människor är verkligen helt underbara och jag älskar humorn i det!
SNÄLLA, gissa varför!
Den som gissar rätt får ett eget inlägg ;)
En ledtråd:
Människor är verkligen helt underbara och jag älskar humorn i det!
Tjo ho
I dag släppte det.
Jag har inte sovit på hela veckan och är speedad som en liten övertrött unge!
Jag och Bridget har skämtat och töntat oss hela dagen och ungarna har bara tittat på oss med öppna munnar.
De nya sexåringarna som är på inskolning får sig en resa utan dess like med dessa två fröknar, som tydligen har en seriös släng av damp.
Idag, efter bamba, gick världens sämsta karaktär upp och bakade muffins (ananasen har fullkomligt sumpat sin chans).
Nu när vi skulle fika i oss mumsigheterna satte Bridget på sin nya favvoskiva -Mamma mia!
Fröken Babbel roffar åt sig en sked och Bridget sin knutna hand och vi showar som om vi fick pengar för det, runt bordet där barnen satt och tjöt av förtjusning.
Vi dansade, sjöng, skrattade och dundrade runt i klassrummet... Äntligen!
Jag har hittat mig själv på jobbet igen och det känns såååå skönt!
De nya barnen är överlyckliga och de "gamla" hänger snabbt med oss i show -och skämtsvängen!
Egentligen slutade jag klockan 12:00, men jag har så vansinnigt trevligt med min kollega och våra barn, att jag stannade över lite.
Får stressa som ett as att hinna till kyrkan och det blivande bröllopet snart...
Blöllop och Way Out West!
Jag har inte sovit på hela veckan och är speedad som en liten övertrött unge!
Jag och Bridget har skämtat och töntat oss hela dagen och ungarna har bara tittat på oss med öppna munnar.
De nya sexåringarna som är på inskolning får sig en resa utan dess like med dessa två fröknar, som tydligen har en seriös släng av damp.
Idag, efter bamba, gick världens sämsta karaktär upp och bakade muffins (ananasen har fullkomligt sumpat sin chans).
Nu när vi skulle fika i oss mumsigheterna satte Bridget på sin nya favvoskiva -Mamma mia!
Fröken Babbel roffar åt sig en sked och Bridget sin knutna hand och vi showar som om vi fick pengar för det, runt bordet där barnen satt och tjöt av förtjusning.
Vi dansade, sjöng, skrattade och dundrade runt i klassrummet... Äntligen!
Jag har hittat mig själv på jobbet igen och det känns såååå skönt!
De nya barnen är överlyckliga och de "gamla" hänger snabbt med oss i show -och skämtsvängen!
Egentligen slutade jag klockan 12:00, men jag har så vansinnigt trevligt med min kollega och våra barn, att jag stannade över lite.
Får stressa som ett as att hinna till kyrkan och det blivande bröllopet snart...
Blöllop och Way Out West!
Voine, voine
Ha ha ha!
Visst är det underbart att få kunna öppna ett inlägg med ett härligt skratt!
Ha ha ha... Ja, så har det låtit från mig de senaste två timmarna.
Vi har varit på minigolfbanan med kidsen, och herregud vilken underhållning.
Det hela började med att vi samlade alla barnen på skolgården och förklarade för dem att det kunde börja regna när som helst igen och att "bra klädsel" var att föredra.
En av killarna rusar genast in för att bättra på sin T-shirtbeklädda kropp -Bara för att komma ut igen med en solhatt på huvudet.
"Jag är redo" säger han nöjt och inställer sig i ledet.Visst är det underbart att få kunna öppna ett inlägg med ett härligt skratt!
Ha ha ha... Ja, så har det låtit från mig de senaste två timmarna.
Vi har varit på minigolfbanan med kidsen, och herregud vilken underhållning.
Det hela började med att vi samlade alla barnen på skolgården och förklarade för dem att det kunde börja regna när som helst igen och att "bra klädsel" var att föredra.
En av killarna rusar genast in för att bättra på sin T-shirtbeklädda kropp -Bara för att komma ut igen med en solhatt på huvudet.
Jag och min kollega frustar av skratt och är rörande överrens om att den här killen har total koll på vilken dresscode som gäller på den svenska minigolfbanan. Han skulle med lätthet smälta in på vilken campingplats som helst i sin rutiga solhatt.
Framme vid banan går vi igenom de enkla reglerna:
*Max sju slag/ person.
*Skriva antal slag på rätt bannummer och under rätt namn.
*Vi är många barn, så banorna behöver inte göras i turordning. Dela upp er över hela banan men spela inte på sista förrän ni är klara med alla andra eftersom den sista banan "tar" bollen..
Ungarna får bollar, protokoll och klubbor och sprider sedan ut sig bland de gröna banorna... Och där börjar komedin!
"Fröken Babbel. Hur många slag fick man slå." (Flickan har slagit 3).
"Max 7. Hur många blev det för dig?"
"10"
"Nej, men så många blev det ju inte. Tänk efter nu. Hur många gånger slog du på bollen med klubban?"
Hon tittar oförstående på mig och hennes blick säger panikartat:
*Herregud, jag fattar ingenting! Vad vill hon att jag ska säga nu?*
"5"
Oh my gaaad, vilken parentes jag bara måste lägga in nu.
Barnen har en gosedjuranka som de kallar för Anko. De har nu målat en bild på Anko som de vill kopiera och kommer in till mig med den, där jag sitter vid datorn.
På teckningen är mycket riktigt Anko, och i en pratbubbla bredvid henne står det med stora bokstäver:
"Anko är fuckungen"
Behöver jag ens tala om att det är samma konstnär som skrev Fuck You på den rosa tröjan?
Jag jobbar tappert med mitt pokeransikte, även om mina ögon asgarvar och jag föreslår att de kan kalkera Anko istället.
"Aaahh", säger konstnärinnan förstående. "Ungefär som manga".
Hmm.. tillbaka till minigolfbanan:
"Men hallå, FRÖÖÖKEEEN BAAABBEEEEL. Nu har ju hon slagit 5 slag. Hur många VAR det egentligen. Hon kan ju fortsätta slå hela dagen om det ska vara såhär."
"Max 7 slag var. Efter det får ni byta"
Jag vänder mig om och möts av en svingande silverklubba och ett vrålande:
"FOOOORRREEE"
Jag hoppar snabbt åt sidan och studerar nyfiket denna lilla golfare som med hjälp av klubbans skaft siktar på var han vill ha bollen, svingar klubban i luften ett par gånger och satsar sedan på slag igen (eftersom han missade och snurrade två varv av bara farten första gången).
Så hör jag min kollega från banan bakom mig:
"Nej, nej, nej. Som jag sa innan. Du kan inte lämna banan förrän din spelpartner har spelat också. Ni måste hålla ihop under alla banorna eftersom ni har protokollet ihop."
Strax därefter, från samma kollega och samma bana:
"Nej, alltså, där bollen hamnar fortsätter du. Man får inte lov att flytta på bollen mellan varje slag. Där ja.. Fortsätt att slå därifrån... Neeeej, man får igivetvis inte fösa bollen med klubban heller. Bara slå... Sååå ja. Braaa!"
Två tjejer (fuck you tjejerna) kommer fram med sitt protokoll under gnälliga:
"Ååååhhh, fröken Babbel. Vi fattar ingenting"
Jag tittar på deras lapp och förstår rätt snabbt deras frustration.
"Ni ska inte skriva era namn vid bannummrerna här, utan antal slag. Kolla här..."
"... Så, vilken bana var ni på nu?"
"12"
"Bra, då ser du första bokstaven i ditt namn i den här raden här, och så skriver du hur många slag du slog bredvid bana nr 12. Hur många slag slog du?"
"12"
Och så höll det på i två timmar. Min kollega och jag skrattade så vi grät åt dessa små golfare som tappert spelade så att fingrarna blödde, trots regn och bångstyriga bollar.
En helt underbar eftermiddag helt enkelt.
Nu ska jag cykla hem och vila en stund innan Sex And The City tar vid...
Dubbelvikt fröken Babbel
Bridget ringer tygaffären för att kolla om gåstavarna hon glömde där igår, finns kvar...
"Gåstavar?" säger vår kollega som står bredvid, skeptiskt.
"Har du problem med att hålla balansen eller?"
"Gåstavar?" säger vår kollega som står bredvid, skeptiskt.
"Har du problem med att hålla balansen eller?"
Vi är så många pedagogiska pedagoger på den här skolan
Barnen sitter i en stor klump vid datorn och tittar på olika synvillor (här).
När de kommer till bilden som ska bli Jesus får de dock problem och min kollega försöker förklara för dem hur de ska göra. (Kolla på bilden i ca 30 sekunder, flytta sedan blicken mot en vägg eller dyligt. Vad ser du)?
Ungarna förstår inte riktigt och min kollega utbrister lite frustrerat:
"Men bara blunda och titta på bilden... -I hjärnan!"
När de kommer till bilden som ska bli Jesus får de dock problem och min kollega försöker förklara för dem hur de ska göra. (Kolla på bilden i ca 30 sekunder, flytta sedan blicken mot en vägg eller dyligt. Vad ser du)?
Ungarna förstår inte riktigt och min kollega utbrister lite frustrerat:
"Men bara blunda och titta på bilden... -I hjärnan!"
Ha ha ha
"Bridget Jones... Hon säger att jag har fula tänder!"
Bridget:
"Du har ju inga tänder!"
Bridget:
"Du har ju inga tänder!"
Så härligt!
"Ska du inte ta lite mer marmelad på din macka?"
Stora barnögon tittar tyst på mig.
"Ta du lite till. Det får säkert plats om du försöker."
Litet blont barnhuvud ruskar häftigt på huvudet.
"INTE? Varför?"
Nedslagna ögon och låg röst:
"Jag fattar ju att jag tog för mycket...."
När killen bredvid lägger marmelad på sin smörgås kan jag inte göra annat än att skratta, säga till barnen att lägga mackorna på bordet och föreviga ögonblicket...
Stora barnögon tittar tyst på mig.
"Ta du lite till. Det får säkert plats om du försöker."
Litet blont barnhuvud ruskar häftigt på huvudet.
"INTE? Varför?"
Nedslagna ögon och låg röst:
"Jag fattar ju att jag tog för mycket...."
När killen bredvid lägger marmelad på sin smörgås kan jag inte göra annat än att skratta, säga till barnen att lägga mackorna på bordet och föreviga ögonblicket...
Så pedagogisk...
"Fröken Babbel. Kan man vara kär i någon som inte är kär tillbaka?"
"Ja, absolut. Det kan man ju inte bestämma."
"Men kan man vara tillsammans med någon fast man inte är kär?"
"Jo, det är klart att man kan, men det är ju lite dumt. Det är mycket mysigare att vara tillsammans med någon som man verkligen är kär i."
"Men kan två som tycker om varandra men inte är kära i varandra, vara med varandra?"
"Javisst, det kallas för KK."
"VA?"
"Nej, jag skojade bara. Det är klart att de kan, men fortfarande så är det mysigare om båda är kära i varandra."
"Ja, absolut. Det kan man ju inte bestämma."
"Men kan man vara tillsammans med någon fast man inte är kär?"
"Jo, det är klart att man kan, men det är ju lite dumt. Det är mycket mysigare att vara tillsammans med någon som man verkligen är kär i."
"Men kan två som tycker om varandra men inte är kära i varandra, vara med varandra?"
"Javisst, det kallas för KK."
"VA?"
"Nej, jag skojade bara. Det är klart att de kan, men fortfarande så är det mysigare om båda är kära i varandra."
Det var ju inte riktigt så jag menade
Vid det runda bordet i bamba:
"Men sluuuuuta gör så. Det är äckligt. Man fååår inte äta med öppen mun, eller hur fröken Babbel."
"Nej, försök ha munnen stängd när du tuggar. Det ser trevligare ut."
"Där ser du."
En minisekund senare:
"Amen hallå. Du kan inte hämta en knäckemacka till innan du har ätit upp din mat. Eller hur Fröken Babbel?"
"Men hallå. Det kan ju inte DU bestämmna. Eller hur fröken Babbel."
"Det kan jag visst. Visst måste man äta upp det andra först fröken Babbel."
"Kan ni inte bara sluta vara minipoliser hela tiden. Det räcker med de vuxna vi har här på avdelningen. Jag lovar att vi har allt under kontroll."
Några menande blickar flickorna emellan och sedan:
"Men sitt upp när vi äter. Man får inte hålla på sådär."
"Ska du säga med din löjliga ramsa. Den var dålig."
"Men du fattar ju ingenting. Det är en ramsa. Det är ju inte på riktigt."
"Snälla ni. Jag är verkligen supertrött på erat gnällande nu. Nu får ni faktiskt ge er. Sitt tysta och ät eller prata om vettigare saker."
Fem par ögon tittar på mig under kort tystnad.
"Där ser du. Nu blev till och med fröken Babbel sur på dig"
"Men det var ju du som började."
"Amen ååååhhh, jag blir så trött. Du fattar verkligen ingenting."
"Men du äter äckligt."
"Det gör jag INTE..."
"NEJ, NU RÄCKER DET. SLUTA GNÄLL HELA TIDEN... JAG BLIR GALEN AV ATT SITTA HÄR BREDVID ER."
Tystnad och en liten barnhand smeker min kind.
"Du är så rar när du blir arg fröken Babbel..."
"Men sluuuuuta gör så. Det är äckligt. Man fååår inte äta med öppen mun, eller hur fröken Babbel."
"Nej, försök ha munnen stängd när du tuggar. Det ser trevligare ut."
"Där ser du."
En minisekund senare:
"Amen hallå. Du kan inte hämta en knäckemacka till innan du har ätit upp din mat. Eller hur Fröken Babbel?"
"Men hallå. Det kan ju inte DU bestämmna. Eller hur fröken Babbel."
"Det kan jag visst. Visst måste man äta upp det andra först fröken Babbel."
"Kan ni inte bara sluta vara minipoliser hela tiden. Det räcker med de vuxna vi har här på avdelningen. Jag lovar att vi har allt under kontroll."
Några menande blickar flickorna emellan och sedan:
"Men sitt upp när vi äter. Man får inte hålla på sådär."
"Ska du säga med din löjliga ramsa. Den var dålig."
"Men du fattar ju ingenting. Det är en ramsa. Det är ju inte på riktigt."
"Snälla ni. Jag är verkligen supertrött på erat gnällande nu. Nu får ni faktiskt ge er. Sitt tysta och ät eller prata om vettigare saker."
Fem par ögon tittar på mig under kort tystnad.
"Där ser du. Nu blev till och med fröken Babbel sur på dig"
"Men det var ju du som började."
"Amen ååååhhh, jag blir så trött. Du fattar verkligen ingenting."
"Men du äter äckligt."
"Det gör jag INTE..."
"NEJ, NU RÄCKER DET. SLUTA GNÄLL HELA TIDEN... JAG BLIR GALEN AV ATT SITTA HÄR BREDVID ER."
Tystnad och en liten barnhand smeker min kind.
"Du är så rar när du blir arg fröken Babbel..."
