vildhallonet

Åh, vilken hemsk fröken jag måste vara.
Ha ha!

Det är kallt ute idag, och jag pälsade på mig med termobyxor, mössa, stor jacka (med pälsluva som täcker öronen) halsduk och vantar till min rastvakt.
När jag går där som bäst och kurar med händerna i jackfickorna och huvudet nerborrat i jacka, mössa och halsduk och tycker mig ha koll på barnen hör jag ett läte bakom mig.
Jag kollar bak, men ser inget och fortsätter därför min planlösa vandring.

Så hör jag det där ljudet igen och stannar upp.
Precis bredvid mig på min vänstra sida upptäcker jag (när jag sneglar över kanten på min pälsluva) en av våra sexåringar som storögt och småirriterat tittar upp på mig.
"Hör du inte, fröken?"

Hon är stor som ett mjölkpaket och jag måste ha varit nära att trampa på henne där jag vinglade fram.
Bubblande av skratt över att hon gått bredvid mig och pratat, utan att jag märkt henne, satte jag mig ner på huk och lyssnade på vad hon hade att säga...
Arma barn!