vildhallonet

Vid det runda bordet i bamba:
"Men sluuuuuta gör så. Det är äckligt. Man fååår inte äta med öppen mun, eller hur fröken Babbel."
"Nej, försök ha munnen stängd när du tuggar. Det ser trevligare ut."
"Där ser du."

En minisekund senare:

"Amen hallå. Du kan inte hämta en knäckemacka till innan du har ätit upp din mat. Eller hur Fröken Babbel?"
"Men hallå. Det kan ju inte DU bestämmna. Eller hur fröken Babbel."
"Det kan jag visst. Visst måste man äta upp det andra först fröken Babbel."
"Kan ni inte bara sluta vara minipoliser hela tiden. Det räcker med de vuxna vi har här på avdelningen. Jag lovar att vi har allt under kontroll."

Några menande blickar flickorna emellan och sedan:

"Men sitt upp när vi äter. Man får inte hålla på sådär."
"Ska du säga med din löjliga ramsa. Den var dålig."
"Men du fattar ju ingenting. Det är en ramsa. Det är ju inte på riktigt."
"Snälla ni. Jag är verkligen supertrött på erat gnällande nu. Nu får ni faktiskt ge er. Sitt tysta och ät eller prata om vettigare saker."

Fem par ögon tittar på mig under kort tystnad.

"Där ser du. Nu blev till och med fröken Babbel sur på dig"
"Men det var ju du som började."
"Amen ååååhhh, jag blir så trött. Du fattar verkligen ingenting."
"Men du äter äckligt."
"Det gör jag INTE..."
"NEJ, NU RÄCKER DET. SLUTA GNÄLL HELA TIDEN... JAG BLIR GALEN AV ATT SITTA HÄR BREDVID ER."

Tystnad och en liten barnhand smeker min kind.
"Du är så rar när du blir arg fröken Babbel..."