vildhallonet

"Jag är redo"  säger han nöjt och inställer sig i ledet.
Jag och min kollega frustar av skratt och är rörande överrens om att den här killen har total koll på vilken dresscode som gäller på den svenska minigolfbanan. Han skulle med lätthet smälta in på vilken campingplats som helst i sin rutiga solhatt.

Framme vid banan går vi igenom de enkla reglerna:
*Max sju slag/ person.
*Skriva antal slag på rätt bannummer och under rätt namn.
*Vi är många barn, så banorna behöver inte göras i turordning. Dela upp er över hela banan men spela inte på sista förrän ni är klara med alla andra eftersom den sista banan "tar" bollen..

Ungarna får bollar, protokoll och klubbor och sprider sedan ut sig bland de gröna banorna... Och där börjar komedin!
"Fröken Babbel. Hur många slag fick man slå." (Flickan har slagit 3).
"Max 7. Hur många blev det för dig?"
"10"
"Nej, men så många blev det ju inte. Tänk efter nu. Hur många gånger slog du på bollen med klubban?"
Hon tittar oförstående på mig och hennes blick säger panikartat:
*Herregud, jag fattar ingenting! Vad vill hon att jag ska säga nu?*
"5"

---

Oh my gaaad, vilken parentes jag bara måste lägga in nu.
Barnen har en gosedjuranka som de kallar för Anko. De har nu målat en bild på Anko som de vill kopiera och kommer in till mig med den, där jag sitter vid datorn.
På teckningen är mycket riktigt Anko, och i en pratbubbla bredvid henne står det med stora bokstäver:
"Anko är fuckungen"
Behöver jag ens tala om att det är samma konstnär som skrev Fuck You på den rosa tröjan?
Jag jobbar tappert med mitt pokeransikte, även om mina ögon asgarvar och jag föreslår att de kan kalkera Anko istället.
"Aaahh", säger konstnärinnan förstående. "Ungefär som manga".

---

Hmm.. tillbaka till minigolfbanan:
"Men hallå, FRÖÖÖKEEEN BAAABBEEEEL. Nu har ju hon slagit 5 slag. Hur många VAR det egentligen. Hon kan ju fortsätta slå hela dagen om det ska vara såhär."
"Max 7 slag var. Efter det får ni byta"

Jag vänder mig om och möts av en svingande silverklubba och ett vrålande:
"FOOOORRREEE"
Jag hoppar snabbt åt sidan och studerar nyfiket denna lilla golfare som med hjälp av klubbans skaft siktar på var han vill ha bollen, svingar klubban i luften ett par gånger och satsar sedan på slag igen (eftersom han missade och snurrade två varv av bara farten första gången).

Så hör jag min kollega från banan bakom mig:
"Nej, nej, nej. Som jag sa innan. Du kan inte lämna banan förrän din spelpartner har spelat också. Ni måste hålla ihop under alla banorna eftersom ni har protokollet ihop."

Strax därefter, från samma kollega och samma bana:
"Nej, alltså, där bollen hamnar fortsätter du. Man får inte lov att flytta på bollen mellan varje slag. Där ja.. Fortsätt att slå därifrån... Neeeej, man får igivetvis inte fösa bollen med klubban heller. Bara slå... Sååå ja. Braaa!"

Två tjejer (fuck you tjejerna) kommer fram med sitt protokoll under gnälliga:
"Ååååhhh, fröken Babbel. Vi fattar ingenting"
Jag tittar på deras lapp och förstår rätt snabbt deras frustration.
"Ni ska inte skriva era namn vid bannummrerna här, utan antal slag. Kolla här..."

"... Så, vilken bana var ni på nu?"
"12"
"Bra, då ser du första bokstaven i ditt namn i den här raden här, och så skriver du hur många slag du slog bredvid bana nr 12. Hur många slag slog du?"
"12"

Och så höll det på i två timmar. Min kollega och jag skrattade så vi grät åt dessa små golfare som tappert spelade så att fingrarna blödde, trots regn och bångstyriga bollar.
En helt underbar eftermiddag helt enkelt.
Nu ska jag cykla hem och vila en stund innan Sex And The City tar vid...