vildhallonet

I vårt närmiljötema ska vi gå hem till alla barnen i klassen och fotografera dem utanför deras egen hemport.
I dag gick jag med min lilla blondin och en tjej till, för att ta om deras foton (som blivit raderade).
Min lilla blondin kramar mig hårt i handen och säger med hård och spänd röst:
"Ibland känns det som att alla mina organ byter plats. De liksom hoppar runt i kroppen och lägger sig där de inte alls hör hemma. Nu tror jag att jag har lungorna i benen och hjärtat nere i foten."

"Jaa," utbrister den andra tjejen ivrigt  "ibland kan det kännas som att hjärtat sitter i hjärnan... Så att hela huvudet säger dunk dunk, dunk dunk."
"Oj" svarar jag, ärligt intresserad av ämnet ."Är det när man är nervös som det känns så?"

Min lilla blondin stannar hastigt upp och tittar allvarligt upp på mig, halvt gömd under sin stora luva.
"Guuud, vad du är smart fröken Babbel. Det är ju när jag fyller år, ska på kalas eller väntar på tomten som det känns så...  Oftast... Och nu!"

Hon drar igång oss till gång igen och nickar för sig själv:
"Herregud, så är det ju!"