Japp! Så är det!
När jag växte upp hade pappa ett gäng rätt maffiga akvarium där det kryllade av färgglada diskusar, ciklider och annat fiskigt.
I mitt rum fick Guppisarna, ett Cichlasoma Zonatum-par och en stor blind malhona bo.
Det var fler individer under åren såklart.
Bla en liten rocka som jag fick av pappa, men som jag lyckades ta livet av lite för snabbt för mitt eget goda samvete.
Det jag nu tror var Cichlasoma Zonatum var stora (25 cm typ) knalloranga fiskar där hannen hade en rejält respektingivande bula i pannan.
Coola fiskar, I tell you.
I mitt rum fick Guppisarna, ett Cichlasoma Zonatum-par och en stor blind malhona bo.
Det var fler individer under åren såklart.
Bla en liten rocka som jag fick av pappa, men som jag lyckades ta livet av lite för snabbt för mitt eget goda samvete.
Det jag nu tror var Cichlasoma Zonatum var stora (25 cm typ) knalloranga fiskar där hannen hade en rejält respektingivande bula i pannan.
Coola fiskar, I tell you.
Nu på äldre dagar har jag varit sugen på akvarium igen, och efter flera års (och ett avklarat samboförhållande) diskuterande runt det, fick jag ett efterlängtat akvarium i julklapp av min familj.
Ett perfekt 98 liters akvarium som jag snabbt och barnsligt ivrigt fyllde upp till bredden med liv.
Lilla Blomma älskar akvariet och spenderar mycket av sin tid på värmen där..
Mest den sovande tiden dock.
Och bannemig...
Inte ens en dag hade Palettcikliderna bott i sitt nya hem förrän de med granna färger började att leka.
De grävde och grävde och lekte och lekte där de bestämde sig för att bo.
Sedan försvann honan in i grottan (där hon fläktade de små Nemoäggen) och nu kryllar det av randiga små miniyngel som simmar runt och ger sina föräldrar att göra med barnvaktningen...
Palettciklider är verkligen jättefina föräldrar som tar sina bäbisar på små (mycket välbevakade) utflykter i grottans närområden och talar tålmodigt om för Scalarerna att de inte alls är välkomna hem till den nyblivna familjen.
Till höger har vi de stolta föräldrarna och deras yngelfyllda grotta.
Jag älskar tanken på att ha akvarium igen och jag mäter Nitrit, måttar salter, ger växtnäring, klorreducerande (vad-det-nu-heter-medel) och beräknar mattider som aldrig förr.
Jag har blivit med akvarium minsann!
Igår...
... Var vi på Göteborgs konserthus och inkasserade en julklapp.
På scen stod Malena Erman och Göteborgs Symfoniker.
Det for många tankar i mitt huvud när Malena stod där uppe och dånade brevid dirigenten som viftade så att kinderna dallrade.
Vilken lungkapacitet den kvinnan har... Wow alltså!
Undrar hur länge hon kan hålla andan under vattnet?
Trots att jag till min lycka lyckades uppfatta vissa ord såsom Je Suis och Morte (det var mycket morte) så kunde jag inte låta bli att tycka att hela hennes framträdande mest påminde om valspråket i Hitta Nemo.
Jaaaaaag bliieeeev trrrööööt påååååå diieeet tiiiill sleeeuuuuut...
Och dirigenten sen!
Vilken energi... Hoho.
Men det kan aldrig vara bra för axlar och nacke att veva runt sådär. Hur är det med ergonomiläran på dirigenthögskolan egentligen?
Min massör hade blivit jätteupprörd om han såg det där. Han blir ju helt chockerad bara han ser mig ställa upp en pärm i hyllan, med rak arm.
Det får man nämligen inte!
Undrar hur länge en dirigent håller? Blir arbetsskadorna för svåra efter ett par år (eller uppsättningar) tro?
Hela den yrkesrollen är egentligen ett frågetecken för mig.
Visst, han är den som tolkar och sätter ihop ett stycke och bestämmer stämningen.
Och han står där på sin pult och har förmodligen absolut gehör, vilket är sjukt imponerande, men ändå.
Han står där i mitten och stångas under en hel konsert medan musikerna värdigt sitter, med blicken fastnaglad på sina notstäl,l runtom och spelar så att strängar och tagel flyger...
Dirigenten är (trots fantastiskt skickliga musiker) ändå den som tar/får all cred men det känns så fånigt att ingen av musikerna ens ger honom så mycket som en blick!
Nada, zip!
Vem vevar han för då?
Får han alla dessa (som jag tror att han får) nack -och axelproblem till absolut ingen nytta?
Vet han om att ingen tittar på hans pinne under en konsert?
Stackars karl!
Å andra sidan igen, så är det jävligt coolt att han har koll på allas toner och takt, medan musikerna själva bara behöver tänka på sitt...
Det kanske är just det han vill visa oss i publiken. Hur duktig han har varit som har sammanställt allting som vi nu får lyssna på?
Då kan han få det.
Det är otroligt pampigt och häftigt, och det är något som får tankarna att vandra från ledsamheter till roligheter, i takt med musiken.
Mycket imponerande!
På scen stod Malena Erman och Göteborgs Symfoniker.
Det for många tankar i mitt huvud när Malena stod där uppe och dånade brevid dirigenten som viftade så att kinderna dallrade.
Vilken lungkapacitet den kvinnan har... Wow alltså!
Undrar hur länge hon kan hålla andan under vattnet?
Trots att jag till min lycka lyckades uppfatta vissa ord såsom Je Suis och Morte (det var mycket morte) så kunde jag inte låta bli att tycka att hela hennes framträdande mest påminde om valspråket i Hitta Nemo.
Jaaaaaag bliieeeev trrrööööt påååååå diieeet tiiiill sleeeuuuuut...
Och dirigenten sen!
Vilken energi... Hoho.
Men det kan aldrig vara bra för axlar och nacke att veva runt sådär. Hur är det med ergonomiläran på dirigenthögskolan egentligen?
Min massör hade blivit jätteupprörd om han såg det där. Han blir ju helt chockerad bara han ser mig ställa upp en pärm i hyllan, med rak arm.
Det får man nämligen inte!
Undrar hur länge en dirigent håller? Blir arbetsskadorna för svåra efter ett par år (eller uppsättningar) tro?
Hela den yrkesrollen är egentligen ett frågetecken för mig.
Visst, han är den som tolkar och sätter ihop ett stycke och bestämmer stämningen.
Och han står där på sin pult och har förmodligen absolut gehör, vilket är sjukt imponerande, men ändå.
Han står där i mitten och stångas under en hel konsert medan musikerna värdigt sitter, med blicken fastnaglad på sina notstäl,l runtom och spelar så att strängar och tagel flyger...
Dirigenten är (trots fantastiskt skickliga musiker) ändå den som tar/får all cred men det känns så fånigt att ingen av musikerna ens ger honom så mycket som en blick!
Nada, zip!
Vem vevar han för då?
Får han alla dessa (som jag tror att han får) nack -och axelproblem till absolut ingen nytta?
Vet han om att ingen tittar på hans pinne under en konsert?
Stackars karl!
Å andra sidan igen, så är det jävligt coolt att han har koll på allas toner och takt, medan musikerna själva bara behöver tänka på sitt...
Det kanske är just det han vill visa oss i publiken. Hur duktig han har varit som har sammanställt allting som vi nu får lyssna på?
Då kan han få det.
Det är otroligt pampigt och häftigt, och det är något som får tankarna att vandra från ledsamheter till roligheter, i takt med musiken.
Mycket imponerande!
Jag är ego!
Jag vet inte vilka som är värst?
Gångare, cyklister eller bilister... Eller kanske till och med mopedister!?
Fast vi är nog lika stora kålsupare allihop när allt kommer omkring, för man är väl sig själv närmast hur man än vänder på det, antar jag.
Men, som mopedist i vårt det-är-fegt-att-skotta-Göteborg har jag börjat känna mig lite klämd mellan, de ovan nämda, transportmedlen.
All snö som ändå skottats bort från vägar, gång -och cykelbanor har bildat stora vallar längs sidorna, vilket gör att dessa vägar smalnat av avsevärt och det är svårt att avgöra vad som är vilket under snölagret.
Problemet kommer nu när jag ändå ska fram på min blåa lilla moped.
Jag är jag visst i vägen för alla.
Gångare, cyklister eller bilister... Eller kanske till och med mopedister!?
Fast vi är nog lika stora kålsupare allihop när allt kommer omkring, för man är väl sig själv närmast hur man än vänder på det, antar jag.
Men, som mopedist i vårt det-är-fegt-att-skotta-Göteborg har jag börjat känna mig lite klämd mellan, de ovan nämda, transportmedlen.
All snö som ändå skottats bort från vägar, gång -och cykelbanor har bildat stora vallar längs sidorna, vilket gör att dessa vägar smalnat av avsevärt och det är svårt att avgöra vad som är vilket under snölagret.
Problemet kommer nu när jag ändå ska fram på min blåa lilla moped.
Jag är jag visst i vägen för alla.
Jag har slirat genom drivor av snö, vispat runt på cykelbanor av is, parerat (med koncentrerad tunga) mellan smoddiga däck -och spårvagnsspår och då och då lyckats känna på gasen på extremt sällsynta fläckar av asfalt.
När jag åker på cykelbanorna, (som på många ställen i vår stad ligger parallelt med gångbanorna) så som sig bör med en gammal italienare som jag ju har, får jag sneda blickar och irriterade muttranden om att jag minsann inte får köra där.
Trots att jag puttrar fram extremt långsamt, och på smala sommardäck, på vad som under snön är en cykelbana har dessa gnällare mage att, med sina broddar på fötterna, säga till mig att jag inte får vara där.
Kliv av cykelbanan då, ditt mähä...
Inte stannar jag moppen och gapar på dem att flytta på sig när jag ska köra förbi.
Likadant när jag försöker mig ut på vägarna de gånger cykelbanorna är vackert fyllda av två dm nysnö.
Hur orkar bilisterna vara så otåliga och irriterade på mig där jag ihopkurad klistrar mig så långt mot snövallskanten som jag bara kan??
De sitter ju inne i värmen på fyra stadiga hjul och behöver inte alls tänka på 15 minusgrader plus vind, eller två smala sommardäck och isfläckar eller spåriga vägkanter.
Ibland vill jag bara räcka upp handen och peka finger åt alla i min tjocka tummevante!
Just det!
FUCK OFF alla ni egotrippar i trafiken!
Postkod schmostkod...
Seriöst!
Postkodlotteriet... Vad är det för ett jäkla ockerploj egentligen?
Jag har liksom valt alldeles själv att inte gå med, men ändå dimper det ner personliga inbjudningar och påtryck i postfacket med ett stadigt snitt på en gång per vecka!
"Sara, den här veckan kan du vinna EN MILJON KRONOR"
Eller:
"Sara, passa på. Går du med nu får du den fantastiska möjligheten att vara med i vår miljondragning redan från första dagen."
Osv osv...
Nu sist var det till och med ett personligt plastkort med i brevet. Ett fint kort som skulle passa perfekt i plånboken och som hade mitt fulla namn omsorgsfullt ingraverat.
MEN LÅT MIG VAAA!
Visst, det är fantastiskt med all välgörenhet som lotteriet ändå innefattar, men vad kostar det inte för miljön med alla dessa idiotkuvert, pappersreklam och nu plastkort som de kontinuerligt kastar i ansiktet på oss envisa nejsägare?!
Jag skiter i varenda grannyra, vinstchans eller miljonregn i världen, när det kommer till Postkodslotteriet.
Låt de som vill vara med, vara med och låt mig vara ifred!
Eller är det bara jag kvar?
Är det därför de är så påstridiga?
Blir det Guinnes Rekordbok om de får med den där sista..?
Nä, skulle mina grannar vinna 1,2 miljarder kronor så kommer jag att vara en mycket bitter och muttrande medborgare, som inte unnar dem något, men so be it!
Den smällen tar jag!
Här har vi en rånöjd kille som förmodligen slår sig på knäna av skratt hela vägen till banken!
Postkodlotteriet... Vad är det för ett jäkla ockerploj egentligen?
Jag har liksom valt alldeles själv att inte gå med, men ändå dimper det ner personliga inbjudningar och påtryck i postfacket med ett stadigt snitt på en gång per vecka!
"Sara, den här veckan kan du vinna EN MILJON KRONOR"
Eller:
"Sara, passa på. Går du med nu får du den fantastiska möjligheten att vara med i vår miljondragning redan från första dagen."
Osv osv...
Nu sist var det till och med ett personligt plastkort med i brevet. Ett fint kort som skulle passa perfekt i plånboken och som hade mitt fulla namn omsorgsfullt ingraverat.
MEN LÅT MIG VAAA!
Visst, det är fantastiskt med all välgörenhet som lotteriet ändå innefattar, men vad kostar det inte för miljön med alla dessa idiotkuvert, pappersreklam och nu plastkort som de kontinuerligt kastar i ansiktet på oss envisa nejsägare?!
Jag skiter i varenda grannyra, vinstchans eller miljonregn i världen, när det kommer till Postkodslotteriet.
Låt de som vill vara med, vara med och låt mig vara ifred!
Eller är det bara jag kvar?
Är det därför de är så påstridiga?
Blir det Guinnes Rekordbok om de får med den där sista..?
Nä, skulle mina grannar vinna 1,2 miljarder kronor så kommer jag att vara en mycket bitter och muttrande medborgare, som inte unnar dem något, men so be it!
Den smällen tar jag!
Här har vi en rånöjd kille som förmodligen slår sig på knäna av skratt hela vägen till banken!
Bilddagboken.se
Vi var en sådan fin liten familj.
En liten familj beståendes av tre tjejer och en kille.
En liten familj som levde i harmoni av ömhet, tillgivelse och vänskap blandat med kräks, löpskrik och bajs och jag vågar nog påstå att vi var lyckliga.
Vi sov framför tv:n tillsammans...
Drog oss kvar i sängen på söndagarna tillsammans...
Däckade av trötthet i soffan tillsammans...
Njöt av livet tillsammans...
Men så blev hon sjuk, lilltjejen och lekarna med snörena blev färre i takt med att de rakade fläckarna från veterinärbesöken ökade...
Och kvar blev till slut de orörda snörena, tårar, aska och sorgsna rop efter en saknad vän och lekkamrat.
Livet är inte rättvist... Så är det bara.
Risken finns hela tiden att de vi älskar, gamla eller unga, dör och allt vi kan göra är att fortsätta leva.
För att försöka underlätta det vardagliga livet och dämpa saknaden och tomheten skaffar vi oss nya bekantskaper och går vidare med nya vänner...
-Eller i alla fall några av oss!
Två blonda 08:or (mor och dotter) som behövde ett nytt hem fick flytta in till vår, ju inte längre kompletta, familj och vi hoppades att harmonin skulle återfinna sig.
Stockholmsbönorna stövlade, till vår lättade lycka, in i hemmet och kände sig på direkten hemma som Göteborgare.
Men en som, i skrivandes stund, inte är så nöjd är hon som blev ensam kvar när hennes livskamrat försvann.
Man kan riktigt se avundsjukan och bitterheten i hennes ögon.
"Jävla 08:or... Komma här till mitt hem. Äta ur mina matskålar och bajsa i min låda. Fy fan!"
"Fula är ni också... Och äckliga!"
Vackra Müsli.
Jag älskar dig och saknar dig så oerhört mycket!
Finaste Hallon.
ALLT blir bra....
Älvan och Blomma.
Välkomna!
En liten familj beståendes av tre tjejer och en kille.
En liten familj som levde i harmoni av ömhet, tillgivelse och vänskap blandat med kräks, löpskrik och bajs och jag vågar nog påstå att vi var lyckliga.
Vi sov framför tv:n tillsammans...
Drog oss kvar i sängen på söndagarna tillsammans...
Däckade av trötthet i soffan tillsammans...
Njöt av livet tillsammans...
Men så blev hon sjuk, lilltjejen och lekarna med snörena blev färre i takt med att de rakade fläckarna från veterinärbesöken ökade...
Och kvar blev till slut de orörda snörena, tårar, aska och sorgsna rop efter en saknad vän och lekkamrat.
Livet är inte rättvist... Så är det bara.
Risken finns hela tiden att de vi älskar, gamla eller unga, dör och allt vi kan göra är att fortsätta leva.
För att försöka underlätta det vardagliga livet och dämpa saknaden och tomheten skaffar vi oss nya bekantskaper och går vidare med nya vänner...
-Eller i alla fall några av oss!
Två blonda 08:or (mor och dotter) som behövde ett nytt hem fick flytta in till vår, ju inte längre kompletta, familj och vi hoppades att harmonin skulle återfinna sig.
Stockholmsbönorna stövlade, till vår lättade lycka, in i hemmet och kände sig på direkten hemma som Göteborgare.
Men en som, i skrivandes stund, inte är så nöjd är hon som blev ensam kvar när hennes livskamrat försvann.
Man kan riktigt se avundsjukan och bitterheten i hennes ögon.
"Jävla 08:or... Komma här till mitt hem. Äta ur mina matskålar och bajsa i min låda. Fy fan!"
"Fula är ni också... Och äckliga!"
Vackra Müsli.
Jag älskar dig och saknar dig så oerhört mycket!
Finaste Hallon.
ALLT blir bra....
Älvan och Blomma.
Välkomna!
Rör inte min öl!
Jag har sedan ett tag tillbaka (på tiden kan man tycka) börjat förtjäna de där personalpriserna jag haft i alla år på stället där jag dricker mina absoluta favvoöl.
Och en sak som har slagit mig under alla timmarna, då jag gått på golvet och plockat glas, är (oftast det unga) folkets rent av patetiska rädsla för att jag ska ta deras glas, eller flaskor, med dricka.
När jag kommer förbi deras bord med min tomglasstapel på armen tar de demonstrativt tag i sina halvfulla glas, drar dem till sig och spänner blicken i mig, med en min som säger;
"Rör inte mitt öl, för den har jag betalat dyra pengar för och jag tänker minsann dricka upp varenda saliviga droppe i det.. Det ska du ha jävligt klart för dig!"
Hallå!
Varför skulle jag vara intresserad av att ta någon annans odruckna öl?
Varför skulle jag vilja fylla på min stapel med en överskvalpande öl som bara kommer att hamna över mig ändå?
Är de helt dumma i huvudet eller?
Drick upp din öl själv och låt mig göra mitt jobb...
Igår när jag för femtielfte gången fick reaktionen av att jag gjorde något brottsligt när jag plockade tomglasen från ett bord sa jag ursäktnade till de misstänksamma blickarna och i ölen krampaktigt hållande händerna;
"Oj förlåt. Ville ni ha de här glasen?"
...Varpå jag ställde ut de 8-10 glasen jag hade i famnen, på deras bord, och gick.Och en sak som har slagit mig under alla timmarna, då jag gått på golvet och plockat glas, är (oftast det unga) folkets rent av patetiska rädsla för att jag ska ta deras glas, eller flaskor, med dricka.
När jag kommer förbi deras bord med min tomglasstapel på armen tar de demonstrativt tag i sina halvfulla glas, drar dem till sig och spänner blicken i mig, med en min som säger;
"Rör inte mitt öl, för den har jag betalat dyra pengar för och jag tänker minsann dricka upp varenda saliviga droppe i det.. Det ska du ha jävligt klart för dig!"
Hallå!
Varför skulle jag vara intresserad av att ta någon annans odruckna öl?
Varför skulle jag vilja fylla på min stapel med en överskvalpande öl som bara kommer att hamna över mig ändå?
Är de helt dumma i huvudet eller?
Drick upp din öl själv och låt mig göra mitt jobb...
Igår när jag för femtielfte gången fick reaktionen av att jag gjorde något brottsligt när jag plockade tomglasen från ett bord sa jag ursäktnade till de misstänksamma blickarna och i ölen krampaktigt hållande händerna;
"Oj förlåt. Ville ni ha de här glasen?"
Några minuter senare gick jag tillbaka och plockade upp dem igen, och då gapade de små människorna fortfarande av förvåning, med sina händer i ett stadigt grepp om sina kvarvarande gulddroppar...
Suck!
Lilja Bea
Shit!
Var det verkligen tre månader sedan Mia?
Hjälp, vad jag inte har koll!
Vilka fina läsare jag har som saknar mig när jag tappar all grepp om tid... Fint för själen må jag säga!
Nytt år.
Min kära karl här hemma tror att 2011 är året då vi blir föräldrar och året då vi blir miljonärer, vilket låter som angenäma mål att sträva efter.
Kanske innebär det att vi måste ligga med varandra lite oftare och kanske måste vi utöka de där extrapassen på det lokala barhänget till att köpa en lott eller två.
Hmmm... 2011; Ha mer sex och köp trisslotter!
Ja, det klarar jag!
Det går bra.
Vi jobbade på nyårsafton.
Han i baren med sin vita skjorta och jag på golvet i den lilla svarta och en stor blomma i håret.
Det är ju fantastiskt så bra svart är för trots att jag, vid kvällens slut, var helt nersmetat med ölslattar och fulla människors avsaknad av hyfs så såg jag precis lika piffig ut som när jag började passet.
Mäktigt, vad en färg kan luras. För fräsch och piffig, det var jag inte, I tell you.
Nyårsdagen startade vi (15:00) med en promenad till en engelsk pub där vi frossade Bloody Mary, cola, ribs, pommes, entricote och bearnaise, kaffe och pralin... Och fotboll!
En magisk start på året får jag säga.
När jag satt där i mina baggy jeans och tisha utan bh och mycket okvinnligt vevade in maten i munnen bestämde jag att vår dotter nog borde heta Bea efter bearnaissås.
Jag ÄLSKAR en god bea. Det finns nog fan ingen bättre och härligt flötigare sås i hela världen.
Det jobbiga blir kanske i skolan när barnen pratar om vad de heter, vad namnen betyder och varför de blev döpta till just sitt namn, och min dotter måste säga att hennes mamma döpte efter en av de allra fetaste och energirikaste såserna i hela världen (och som passar särskilt bra till kött).
Nä, kanske får jag gå på något annat jag gillar lika mycket som Bearnaise...
Blommor! Jag älskar blommor.
Hon får heta Lilja...
Lilja Bea
Var det verkligen tre månader sedan Mia?
Hjälp, vad jag inte har koll!
Vilka fina läsare jag har som saknar mig när jag tappar all grepp om tid... Fint för själen må jag säga!
Nytt år.
Min kära karl här hemma tror att 2011 är året då vi blir föräldrar och året då vi blir miljonärer, vilket låter som angenäma mål att sträva efter.
Kanske innebär det att vi måste ligga med varandra lite oftare och kanske måste vi utöka de där extrapassen på det lokala barhänget till att köpa en lott eller två.
Hmmm... 2011; Ha mer sex och köp trisslotter!
Ja, det klarar jag!
Det går bra.
Vi jobbade på nyårsafton.
Han i baren med sin vita skjorta och jag på golvet i den lilla svarta och en stor blomma i håret.
Det är ju fantastiskt så bra svart är för trots att jag, vid kvällens slut, var helt nersmetat med ölslattar och fulla människors avsaknad av hyfs så såg jag precis lika piffig ut som när jag började passet.
Mäktigt, vad en färg kan luras. För fräsch och piffig, det var jag inte, I tell you.
Nyårsdagen startade vi (15:00) med en promenad till en engelsk pub där vi frossade Bloody Mary, cola, ribs, pommes, entricote och bearnaise, kaffe och pralin... Och fotboll!
En magisk start på året får jag säga.
När jag satt där i mina baggy jeans och tisha utan bh och mycket okvinnligt vevade in maten i munnen bestämde jag att vår dotter nog borde heta Bea efter bearnaissås.
Jag ÄLSKAR en god bea. Det finns nog fan ingen bättre och härligt flötigare sås i hela världen.
Det jobbiga blir kanske i skolan när barnen pratar om vad de heter, vad namnen betyder och varför de blev döpta till just sitt namn, och min dotter måste säga att hennes mamma döpte efter en av de allra fetaste och energirikaste såserna i hela världen (och som passar särskilt bra till kött).
Nä, kanske får jag gå på något annat jag gillar lika mycket som Bearnaise...
Blommor! Jag älskar blommor.
Hon får heta Lilja...
Lilja Bea
Kanske lite kränkt ändå
Jag har haft problem med min nacke ett tag.
Det onda har varit lite till och från och på olika sätt under flera år, men det senaste har det varit nästan outhärdligt och efter mitt hjärnskakningsfall har jag på riktigt velat gråta...
Igår skulle jag dock få hjälp hos en Ostiopat och jag var spänd till tänderna av förväntan. Äntligen skulle jag få veta varför jag var så trasig och äntligen skulle jag få en professionell chans att bli hel igen.
Äntligen!
Men, de extremt dåliga vibbarna attackerade mig redan i tamburen.
För det första var det ingen ostiopat (vilket hemsidan definitivt antydde) utan en kiropraktor/sjukgymnast som jag kom till och för det andra var han helt själv i lokalen.
Jag vill gärna ha en dam i vit rock sittandes bakom ett glasfönster eller en kiropraktorkollega i rummet bredvid för att känna mig helt trygg när jag ska ta av mig kläderna inför en främling på det här sättet.
När den alldeles ensamna kiropraktorn sedan kom (med sin kaffekopp) grep den dåliga känslan tag i mig igen... Han var ung, i min ålder, lätt sliten till utseendet och alldeles för smilig för att inge ett (för mig) seriöst intryck.
Sedan började det...
Under samtalet om vad det var för fel på mig så ringde telefonen och han svarade (vilket jag tycker är helt ok).
Men efteråt så skämtade han med mig om patienten som ringde. Skojade om hans namn och dialekt.
INTE OK!
Lite senare:
"Jahaaa, då har jag fått en ungefärlig bild på vad som är felet men jag vill se på dig. Ta av dig kläderna!"
Ursäkta!
Det finns såå många sätt att be någon ta av sig kläderna på, men hans sätt var något av det sämsta någonsin!
"Behöver jag verkligen ta av mig byxorna för att du ska titta på min nacke?"
"Ja givetvis. Jag måste ju undersöka ditt bäcken."
Än en gång... Det finns olika sätt att få fram ett budskap.
Väl i stringtrosor och b-h, med ryggen mot honom säger han:
"Fint! Är det från solarie eller semester?"
"Solarie"
*Skit ner dig!*
Jag har varit hos sjukgymnaster och dyligt innan där jag tagit av mig både tröja och byxor.
Fan, jag har ju till och med legat med benen i ett jävla V i vädret, och utan trosor, framför främmande karlar med metallföremål i händerna men aldrig tidigare har någon inkräktat på min integritet som den här killen gjorde igår.
Ju mer jag tänker på det, ju mer obehaglig till mods känner jag mig och ju mer säker blir jag på att avboka den behandling som sattes upp till nästa vecka...
Asshole!
Det onda har varit lite till och från och på olika sätt under flera år, men det senaste har det varit nästan outhärdligt och efter mitt hjärnskakningsfall har jag på riktigt velat gråta...
Igår skulle jag dock få hjälp hos en Ostiopat och jag var spänd till tänderna av förväntan. Äntligen skulle jag få veta varför jag var så trasig och äntligen skulle jag få en professionell chans att bli hel igen.
Äntligen!
Men, de extremt dåliga vibbarna attackerade mig redan i tamburen.
För det första var det ingen ostiopat (vilket hemsidan definitivt antydde) utan en kiropraktor/sjukgymnast som jag kom till och för det andra var han helt själv i lokalen.
Jag vill gärna ha en dam i vit rock sittandes bakom ett glasfönster eller en kiropraktorkollega i rummet bredvid för att känna mig helt trygg när jag ska ta av mig kläderna inför en främling på det här sättet.
När den alldeles ensamna kiropraktorn sedan kom (med sin kaffekopp) grep den dåliga känslan tag i mig igen... Han var ung, i min ålder, lätt sliten till utseendet och alldeles för smilig för att inge ett (för mig) seriöst intryck.
Sedan började det...
Under samtalet om vad det var för fel på mig så ringde telefonen och han svarade (vilket jag tycker är helt ok).
Men efteråt så skämtade han med mig om patienten som ringde. Skojade om hans namn och dialekt.
INTE OK!
Lite senare:
"Jahaaa, då har jag fått en ungefärlig bild på vad som är felet men jag vill se på dig. Ta av dig kläderna!"
Ursäkta!
Det finns såå många sätt att be någon ta av sig kläderna på, men hans sätt var något av det sämsta någonsin!
"Behöver jag verkligen ta av mig byxorna för att du ska titta på min nacke?"
"Ja givetvis. Jag måste ju undersöka ditt bäcken."
Än en gång... Det finns olika sätt att få fram ett budskap.
Väl i stringtrosor och b-h, med ryggen mot honom säger han:
"Fint! Är det från solarie eller semester?"
"Solarie"
*Skit ner dig!*
Jag har varit hos sjukgymnaster och dyligt innan där jag tagit av mig både tröja och byxor.
Fan, jag har ju till och med legat med benen i ett jävla V i vädret, och utan trosor, framför främmande karlar med metallföremål i händerna men aldrig tidigare har någon inkräktat på min integritet som den här killen gjorde igår.
Ju mer jag tänker på det, ju mer obehaglig till mods känner jag mig och ju mer säker blir jag på att avboka den behandling som sattes upp till nästa vecka...
Asshole!
Vad vet jag?
När jag handlar på ICA eller liknande större livsmedelsaffärer brukar jag be kassörskan att slänga kvittot.
Det har jag i stort sett gjort under hela min jag-handlar-själv-helt-oberoende-av-mina-föräldrar-karriär och det har alltid gått bra. Men nu på senare år har det skett en smygande förändring.
Från att innan bara ha hänt då och då sker det nu att varje gång jag ber personen som blippat in mina varor att slänga kvittot efter min betalning så svarar de glatt:
"Ok, tack så mycket!"
Varför då?
Varför tackar de mig för att jag ger dem merarbetet att slänga mitt skräp?
Och visst har de personerna också blivit medvetet mycket trevligare?
Tvingar på sig ögonkontakt och kvittrar "Hej" när de börjar bearbeta varorna på bandet.
Här kan jag ju inte längre handla med kutig rygg och musik i öronen, för helt plötsligt förväntas jag kanske att ha en mindre diskussion med personen som hjälper mig att lagligt få lämna affären.
Nä, jag sträcker numera på mig och lägger lydigt öronplopparna på axlarna... Beredd på allt!
Har de gått på kurs?
Står det i jobba-i-affär-jobbannonsen; krav att du ska kunna skapa ögonkontakt med kunden, oavsett kundens humör och intresse..?
Jag gillar det.
Det måste vara helt fruktansvärt skittråkigt att sitta där och blippa folks enorma matberg (som den mönsterkund jag ju är, så lägger jag minsann alltid mina varor en och en, med streckkoden mot mig) och ta emot folks skrynkliga pengar och utklippta kuponger flera timmar i sträck.
Det måste göra det hela lite roligare att få söka ögonkontakt, få ett "hej" och kanske ett "tack så mycket" tillbaka...
Eller har det bara gett jobbigt merarbete att behöva vara påtvingat trevlig i ett så (för mig tillsynes) tråkigt jobb?
Det har jag i stort sett gjort under hela min jag-handlar-själv-helt-oberoende-av-mina-föräldrar-karriär och det har alltid gått bra. Men nu på senare år har det skett en smygande förändring.
Från att innan bara ha hänt då och då sker det nu att varje gång jag ber personen som blippat in mina varor att slänga kvittot efter min betalning så svarar de glatt:
"Ok, tack så mycket!"
Varför då?
Varför tackar de mig för att jag ger dem merarbetet att slänga mitt skräp?
Och visst har de personerna också blivit medvetet mycket trevligare?
Tvingar på sig ögonkontakt och kvittrar "Hej" när de börjar bearbeta varorna på bandet.
Här kan jag ju inte längre handla med kutig rygg och musik i öronen, för helt plötsligt förväntas jag kanske att ha en mindre diskussion med personen som hjälper mig att lagligt få lämna affären.
Nä, jag sträcker numera på mig och lägger lydigt öronplopparna på axlarna... Beredd på allt!
Har de gått på kurs?
Står det i jobba-i-affär-jobbannonsen; krav att du ska kunna skapa ögonkontakt med kunden, oavsett kundens humör och intresse..?
Jag gillar det.
Det måste vara helt fruktansvärt skittråkigt att sitta där och blippa folks enorma matberg (som den mönsterkund jag ju är, så lägger jag minsann alltid mina varor en och en, med streckkoden mot mig) och ta emot folks skrynkliga pengar och utklippta kuponger flera timmar i sträck.
Det måste göra det hela lite roligare att få söka ögonkontakt, få ett "hej" och kanske ett "tack så mycket" tillbaka...
Eller har det bara gett jobbigt merarbete att behöva vara påtvingat trevlig i ett så (för mig tillsynes) tråkigt jobb?
Vad hände?
Jag har många gånger funderat på att ta en pause i mitt yrke för att testa på någonting helt annat ett tag.
Inte för att jag inte trivs med det jag gör, utan mer för att få en bredare bild av mig själv.
Upptäcka andra val, kolla upp vad jag är kapabel till och hitta nya utmaningar.
I de tankarna återkommer jag ofta till florist då min kärlek till blommor får mig att vilja vara omringad av dem hela dagarna...
Men... Det finns ett men!
Efter att, nu på mornarna, ha lyssnat på P3:s Morgonpasset när jag cyklar till mitt nuvarande jobb har jag gjort en fasansfull upptäckt.
P3. Gamla fina, hederliga P3 har börjat formateras till en horribel kommersiell radiokanal utan någon som helst musikalisk själ.
Varenda morgon har jag nu plågats av Darins "You're a love killer. You're a love, love killer. You're a murderer"
Eller vad det nu är för briljanta ord han sjunger.
Men herregud!
DET ÄR JU SÅ DÅLIGT!!!
Hur kan någon som väljer att spela sån skit i radion få jobb som musikproducent på P3?
Hade det varit på Radio City, eller vad de nu heter, så hade jag köpt det men P3?
Och det stannar ju inte vid Darin... Nej, nej. Precis som på de kommersiella kanalerna så repeteras nu samma fantasilösa ordbajsande och ihopklippta covers om och om, under en dag, även på P3.
Så där är mitt nya eventuella jobb!
Jag hade, utan tvekan, varit en helt grym musikproducent och ska nog bannemig börja sälja in mig själv och mina musikkunskaper hos P3 med en gång!
Inte för att jag inte trivs med det jag gör, utan mer för att få en bredare bild av mig själv.
Upptäcka andra val, kolla upp vad jag är kapabel till och hitta nya utmaningar.
I de tankarna återkommer jag ofta till florist då min kärlek till blommor får mig att vilja vara omringad av dem hela dagarna...
Men... Det finns ett men!
Efter att, nu på mornarna, ha lyssnat på P3:s Morgonpasset när jag cyklar till mitt nuvarande jobb har jag gjort en fasansfull upptäckt.
P3. Gamla fina, hederliga P3 har börjat formateras till en horribel kommersiell radiokanal utan någon som helst musikalisk själ.
Varenda morgon har jag nu plågats av Darins "You're a love killer. You're a love, love killer. You're a murderer"
Eller vad det nu är för briljanta ord han sjunger.
Men herregud!
DET ÄR JU SÅ DÅLIGT!!!
Hur kan någon som väljer att spela sån skit i radion få jobb som musikproducent på P3?
Hade det varit på Radio City, eller vad de nu heter, så hade jag köpt det men P3?
Och det stannar ju inte vid Darin... Nej, nej. Precis som på de kommersiella kanalerna så repeteras nu samma fantasilösa ordbajsande och ihopklippta covers om och om, under en dag, även på P3.
Så där är mitt nya eventuella jobb!
Jag hade, utan tvekan, varit en helt grym musikproducent och ska nog bannemig börja sälja in mig själv och mina musikkunskaper hos P3 med en gång!
Nämligen
Jag är inte bitter.
Jag är rätt nöjd.
Jag är trött (efter hamnvakten inatt), men jag är nöjd.
Det känns fint!
Jag är rätt nöjd.
Jag är trött (efter hamnvakten inatt), men jag är nöjd.
Det känns fint!
Ännu en...
Nu för tiden händer det mer ofta än sällan att det rinner tårar längs min kind när jag egentligen ska sova.
Tilläggas ska, att det då alltid ligger en sovandes (och inte sällan snarkandes) kärlek bredvid mig och två varma katter som mjuka kringlor i min famn.
Jag är nöjd och borde sova gott, men ändå arbetar tankarna orubbligt.
Jag har blivit min egen nattliga amatörpsykolog med en gnagande monolog i huvudet.
En monolog som genom ihärdigt bearbetande och med en envis jakt på självkännedom fått mig att inse att jag bär på en enorm ilska.
Ilska och besvikelse...
Lägg till en gnutta självmedlidande i den där analysen och jag har med åren blandat mig en elak kocktail av rang.
Det är väl det som är det enda dåliga med att vara sitt eget bollplank.
Tankarna är så jävla bra på att bygga på och förstärka den där lilla känslan med det lilla frågetecknet som jag började med och efter ett par sessioner med mig själv vet jag knappt längre vad som faktiskt är sanningen och vad som är en oönskad uppgradering av mina inre demoner.
Det jag vet med säkerhet är att jag måste ta tag i demonerna.
Möta dem ansikte mot ansikte och få ur mig all den laddning som tankarna så tålmodigt och kraftfullt har byggt upp.
Men när..? Och är det verkligen rättvist?
Jag har ju (trots stora ansträngningar att verkligen försöka se det från allas håll) bara hört min egna sida av saken/sakerna, utan att bjuda in någon annans åsikt eller betraktelsesätt till min psykologilektion.
Jag gräver ett allt djupare hål som det blir svårare och svårare att klättra upp ur...
-och tro mig när jag säger att jag har visat mig vara en riktig fackman när det kommer till att gräva hål.
Tilläggas ska, att det då alltid ligger en sovandes (och inte sällan snarkandes) kärlek bredvid mig och två varma katter som mjuka kringlor i min famn.
Jag är nöjd och borde sova gott, men ändå arbetar tankarna orubbligt.
Jag har blivit min egen nattliga amatörpsykolog med en gnagande monolog i huvudet.
En monolog som genom ihärdigt bearbetande och med en envis jakt på självkännedom fått mig att inse att jag bär på en enorm ilska.
Ilska och besvikelse...
Lägg till en gnutta självmedlidande i den där analysen och jag har med åren blandat mig en elak kocktail av rang.
Det är väl det som är det enda dåliga med att vara sitt eget bollplank.
Tankarna är så jävla bra på att bygga på och förstärka den där lilla känslan med det lilla frågetecknet som jag började med och efter ett par sessioner med mig själv vet jag knappt längre vad som faktiskt är sanningen och vad som är en oönskad uppgradering av mina inre demoner.
Det jag vet med säkerhet är att jag måste ta tag i demonerna.
Möta dem ansikte mot ansikte och få ur mig all den laddning som tankarna så tålmodigt och kraftfullt har byggt upp.
Men när..? Och är det verkligen rättvist?
Jag har ju (trots stora ansträngningar att verkligen försöka se det från allas håll) bara hört min egna sida av saken/sakerna, utan att bjuda in någon annans åsikt eller betraktelsesätt till min psykologilektion.
Jag gräver ett allt djupare hål som det blir svårare och svårare att klättra upp ur...
-och tro mig när jag säger att jag har visat mig vara en riktig fackman när det kommer till att gräva hål.
Orättvist!
Dricks!
Vad är det som gör att taxichaufförer, servitriser och bartenders får dricks och inte jag?
"Åh, vad fint du bar fram min köttbit (som jag ska betala 200 kr för) till mig. Här får du en tjuga."
Eller
"Gud vad bra att du körde mig ända hem. Här får du 50 kr (utöver de 200 jag ska betala). "
Jag förstår att det kommer från någon slags underlön från början, och jag köper det, men kom igen!
Så är det väl inte riktigt längre?
Och hur ser kommunallönerna egentligen ut?
Varför kan det inte vara:
"Åh, tack för att du släckte branden i min lägenhet! Här får du en peng."
Eller
"Vilken tur att doktorn kunde tänka outside the box och hitta vad det var som var fel på mig..."
Eller varför inte
"Tack Sara, för att du höll ditt tålamod med min dotter hela den här dagen. Jag förstår att det har varit väldigt jobbigt och påfrestande. här får du en välförtjänt resa till Kapstaden."
Nä, tar jag emot något över 300 kr så blir det en muta, så det går inte!
Men att ge en servitris dricks på 500 kr är helt ok!
Why?
Jag förstår verkligen inte!
Vad är det som gör att taxichaufförer, servitriser och bartenders får dricks och inte jag?
"Åh, vad fint du bar fram min köttbit (som jag ska betala 200 kr för) till mig. Här får du en tjuga."
Eller
"Gud vad bra att du körde mig ända hem. Här får du 50 kr (utöver de 200 jag ska betala). "
Jag förstår att det kommer från någon slags underlön från början, och jag köper det, men kom igen!
Så är det väl inte riktigt längre?
Och hur ser kommunallönerna egentligen ut?
Varför kan det inte vara:
"Åh, tack för att du släckte branden i min lägenhet! Här får du en peng."
Eller
"Vilken tur att doktorn kunde tänka outside the box och hitta vad det var som var fel på mig..."
Eller varför inte
"Tack Sara, för att du höll ditt tålamod med min dotter hela den här dagen. Jag förstår att det har varit väldigt jobbigt och påfrestande. här får du en välförtjänt resa till Kapstaden."
Nä, tar jag emot något över 300 kr så blir det en muta, så det går inte!
Men att ge en servitris dricks på 500 kr är helt ok!
Why?
Jag förstår verkligen inte!
Jag går sönder!
Jag måhända ha fel och jag kanske reagerar ovanligt starkt, men nu får det fanimig vara nog!
All skit på samma gång och jag pallar inte mer...
Jag är förbannad som helvetet faktiskt.
Så arg så att magen drar ihop sig, bröstet bultar och benen är som gelé.
Tårarna bränner och munnen känns hård och stel.
Jag är så arg så att jag hade kunna ge vem som helst som kom i min väg, med ett belåtet grin på sitt fejs, en fet lavett just nu...
Så arg att jag på riktigt vill vråla och sparka söner inredningen i rummet där jag siter.
Jag brukar inte vara så här arg och jag vet inte riktigt vart jag ska göra av denna starka och rätt skrämmande känsla.
Jag kommer säkert att göra någon ledsen, men jag måste bara få ur mig ilskan...
Som sagt, jag kanske har fel i mina tankar men det här är min känsla och den kan aldrig vara fel.
Ljug inte för mig
Dö inte
Ligg inte med andra tjejer
Tala inte om för mig vad jag ska göra och inte göra
Lyssna inte bara på den andra parten och bilda din egen uppfattning utan att kolla av något med mig
Döm mig heller inte när du inte vet hela sanningen
Anklaga mig inte för något jag inte har gjort och sluta förvänta dig att jag ska ersätta skiten
Visa respekt och behandla mig så som du själv vill bli behandlad
Var inte sjuk
Åååååh, LÅT MIG BARA FÅ RESA BORT från alla dessa jävla negationer...
All skit på samma gång och jag pallar inte mer...
Jag är förbannad som helvetet faktiskt.
Så arg så att magen drar ihop sig, bröstet bultar och benen är som gelé.
Tårarna bränner och munnen känns hård och stel.
Jag är så arg så att jag hade kunna ge vem som helst som kom i min väg, med ett belåtet grin på sitt fejs, en fet lavett just nu...
Så arg att jag på riktigt vill vråla och sparka söner inredningen i rummet där jag siter.
Jag brukar inte vara så här arg och jag vet inte riktigt vart jag ska göra av denna starka och rätt skrämmande känsla.
Jag kommer säkert att göra någon ledsen, men jag måste bara få ur mig ilskan...
Som sagt, jag kanske har fel i mina tankar men det här är min känsla och den kan aldrig vara fel.
Ljug inte för mig
Dö inte
Ligg inte med andra tjejer
Tala inte om för mig vad jag ska göra och inte göra
Lyssna inte bara på den andra parten och bilda din egen uppfattning utan att kolla av något med mig
Döm mig heller inte när du inte vet hela sanningen
Anklaga mig inte för något jag inte har gjort och sluta förvänta dig att jag ska ersätta skiten
Visa respekt och behandla mig så som du själv vill bli behandlad
Var inte sjuk
Åååååh, LÅT MIG BARA FÅ RESA BORT från alla dessa jävla negationer...
1 och 2
Jag har tänkt på en sak... Eller två saker egentligen!
Jo, det är ju en rätt stor procent av mänskligheten som har något slags synfel och marknaden för linser och glasögon verkar ju blomstra som aldrig förr.
Min tanke (eller kanske fråga snarare) är huruvida vi människor genom åren har avlat fram denna genetiska(?) svaghet och hur är det i så fall med synfel inom djurvärlden?
Hur många rådjur, elefanter, möss och örnar ligger med en artfrände med synfel och hur många av deras ungar föds i så fall med detta?
En närsynt örn måste ju vara en svältande örn och ett skelande rådjur borde vara ett rådjur med blåmärken som har blåmärken... Eller?
Sköter naturen sitt och gör sig av med individer med synfel eller vandrar de stackars satarna stilla runt i det hemliga?
Mitt andra huvudbry just nu är Göteborgs tiggare.
De håller mestadels till runt Nordstan/Avenyn och de sitter hela dagarna på bara backen med sina sorgliga uppsyner och olika bilder på Jesus Kristus.
Hur är det möjligt, att dessa tillsynes så hemlösa, urfattiga och ensamma stackars människorna är så runda i hullet?
Nog för att onyttig mat är billigare än nyttig, men övervikt???
Hur mycket pengar får de egentligen in på en dag?
Jag får inte ihop det.
Är det en organiserad verksamhet?
Sitter det en kuppledare högst upp som fullkomligt håvar in massa pengar och sedan matar kvinnorna och männen med McDonald's så de får detta specklager att kunna sitta stilla på, utomhus, hela vintern lång?
Är det flyktingar som hamnat i någon idiots händer? Är det någon som tvingar dem till att sitta och se bedrövliga ut 24/7
Jag undrar så...
Själv skulle jag nog aldrig få för mig att ge pengar till någon av Göteborgs tysta tiggare.
De sönderknarkade och skinntorrt utmärglade Faktumförsäljarna däremot.
Till dem ger jag mer än gärna mina bidrag varje månad.
Jag menar; De försöker ju i alla fall.
Dessa män och kvinnor måste själva köpa de tidningar som de säljer och vad de sedan gör med sina intjänade pengar är inte min sak.
Nej, vill du ha pengar från mig får du allt lyfta på arslet och kämpa lite själv!
Jo, det är ju en rätt stor procent av mänskligheten som har något slags synfel och marknaden för linser och glasögon verkar ju blomstra som aldrig förr.
Min tanke (eller kanske fråga snarare) är huruvida vi människor genom åren har avlat fram denna genetiska(?) svaghet och hur är det i så fall med synfel inom djurvärlden?
Hur många rådjur, elefanter, möss och örnar ligger med en artfrände med synfel och hur många av deras ungar föds i så fall med detta?
En närsynt örn måste ju vara en svältande örn och ett skelande rådjur borde vara ett rådjur med blåmärken som har blåmärken... Eller?
Sköter naturen sitt och gör sig av med individer med synfel eller vandrar de stackars satarna stilla runt i det hemliga?
Mitt andra huvudbry just nu är Göteborgs tiggare.
De håller mestadels till runt Nordstan/Avenyn och de sitter hela dagarna på bara backen med sina sorgliga uppsyner och olika bilder på Jesus Kristus.
Hur är det möjligt, att dessa tillsynes så hemlösa, urfattiga och ensamma stackars människorna är så runda i hullet?
Nog för att onyttig mat är billigare än nyttig, men övervikt???
Hur mycket pengar får de egentligen in på en dag?
Jag får inte ihop det.
Är det en organiserad verksamhet?
Sitter det en kuppledare högst upp som fullkomligt håvar in massa pengar och sedan matar kvinnorna och männen med McDonald's så de får detta specklager att kunna sitta stilla på, utomhus, hela vintern lång?
Är det flyktingar som hamnat i någon idiots händer? Är det någon som tvingar dem till att sitta och se bedrövliga ut 24/7
Jag undrar så...
Själv skulle jag nog aldrig få för mig att ge pengar till någon av Göteborgs tysta tiggare.
De sönderknarkade och skinntorrt utmärglade Faktumförsäljarna däremot.
Till dem ger jag mer än gärna mina bidrag varje månad.
Jag menar; De försöker ju i alla fall.
Dessa män och kvinnor måste själva köpa de tidningar som de säljer och vad de sedan gör med sina intjänade pengar är inte min sak.
Nej, vill du ha pengar från mig får du allt lyfta på arslet och kämpa lite själv!Bitter och lite ensam
Näää, nu har jag stoltserat med mitt gips i en hel vecka och bara en enda person har signerat det.
Det tycker jag är kass!
Det tycker jag är kass!
Jag har fått en helt ny förståelse och massor av beundran för enarmade, eller på andra fysiska sätt, handikappade människor sedan mitt katastrofala försök att utvecklas till snowboardproffs.
Jag är helt knäckt efter bara sju dagar och kan inte för mitt liv förstå hur det skulle vara under en livstid.
Jag svär som en borstbindare när jag borstar håret, borstar tänderna, trär på mig kläder, skär mat, öppnar burkar, viker tvätt eller allt annat som gör en helt vanlig och trist vardag och som jag helt plötsligt inte klarar av själv.
"Nu måste du ta det lugnt och inte använda din arm över huvud taget..."
... Läxade Dr Thomas och jag lovade ödmjukt att vara en duktig patient, men va fan!
Det går ju inte...
Det är fullkomligt stört omöjligt att inte använda sin bästaste hand över huvud taget och jag gick, på en dag, från en väldigt duktig patient som fick massor av beröm av sin doktor till en helt värdelös patient som gör (läs försöker göra) massor av andra saker än att vara helt stilla och göra ingenting över huvud taget.
Det är först idag som jag med ledsamt sinne har insett att jag nog faktiskt mår som bäst och har minst ont när jag inte gör någonting över huvud taget.
Så på doktorns order blir det soffan helaste dagen och det är sååå tråkigt.
Tack Martina för att du kommer och håller mig sällskap en stund.
Vore det inte för dig hade jag förmodligen avlidit av mitt eget, helt magiskt tråkiga, sällskap.
I morgon ska vi tillbaka till Ortopeden och jag hoppas verkligen att de har goda nyheter till mig, för det här med gips är ju vråltråkigt.
Och det gör ont. Jätteont faktiskt.
Blä...
Fast...
... En (nykterisch) runda på stan med en av mina favvomorsor klarade jag ju såklart när vi kom hem.
Jag är inte en gnällig tjej, men nu längtar jag hem...
Det lustiga är, att precis innan felskäret tänkte jag;
*Helvete vad fort det går... Jag är en sån stjärna va!*
Fyra sekunder efter de egopeppande tankarna tumlade jag runt i ett moln av snö, kände hur jag dängde huvudet i isen och landade efter några varv sittades med brädan framför mig och med en hand som stycktes skrika:
"Vad fan håller du på med? Alla vet ju att man inte tar emot sig med händerna vid ett fall... Åååhhh, ditt jubelPucko!"
Hef och jag åkte försiktigt ner och till närmsta liftsystem och bestämde oss för att inspektera min skrikande kroppsdel, vilket, för min del, resulterade i en (väldigt fartfylld och rolig) skoterfärd till bilen medan killarna fick åka sig genom tre olika liftar och lika många backar för att komma till mig.
Men det gick ingen större nöd på mig de 20 minutrarna jag väntade på dem inte.
Nej, jag satte mig lugnt till ro på hotellets lunchhysteri och tog mig en galopp, spanandes på alla åkare som åt, drack och shoade.
När killarna kom blev det en öl till och en diskussion huruvida vi skulle åka till sjukhuset eller inte.*Helvete vad fort det går... Jag är en sån stjärna va!*
Fyra sekunder efter de egopeppande tankarna tumlade jag runt i ett moln av snö, kände hur jag dängde huvudet i isen och landade efter några varv sittades med brädan framför mig och med en hand som stycktes skrika:
"Vad fan håller du på med? Alla vet ju att man inte tar emot sig med händerna vid ett fall... Åååhhh, ditt jubelPucko!"
Hef och jag åkte försiktigt ner och till närmsta liftsystem och bestämde oss för att inspektera min skrikande kroppsdel, vilket, för min del, resulterade i en (väldigt fartfylld och rolig) skoterfärd till bilen medan killarna fick åka sig genom tre olika liftar och lika många backar för att komma till mig.
Men det gick ingen större nöd på mig de 20 minutrarna jag väntade på dem inte.
Nej, jag satte mig lugnt till ro på hotellets lunchhysteri och tog mig en galopp, spanandes på alla åkare som åt, drack och shoade.
Jag hade visserligen ont, men jag kunde ju röra på alla fingrarna och med mycket vilja lyfta en stor stark så det var förmodligen inget brutet, varpå jag tyckte att vi kunde vänta en dag och se om det inte blev bättre innan en ev röntken.
Men Hef stod på sig och vi tog tillslut bilen till sjukan där Dr Thomas inspekterade och jag skulle få min diagnos.
"Jaaa du Sara"
Började Dr Thomas efter att ha sett bilderna på mitt skelett
"Du har nog rätt hög smärttröskel, för det här var mycket värre än jag först trodde."
Då tänkte jag med ett leende direkt på min kära bror som, efter att ha fått sin egen motorcykel hoppandes i ryggen, svarade 3 när hans läkare frågade hur ont han hade på en skala upp till 10.
Tilläggas kan ju, att han då hade krossat en kota eller två samt punkterat några inre organ...
Tre korsande frakturer hade jag i handleden. På det hade jag sedan tryckt in underarmsbenet och pulveriserat ändarna.
Komplicerad fraktur kallade Dr Thomas det och jag får inte under några omständigheter använda vänsterhanden innan ortopeden i Göteborg har sagt sitt.
Enligt Dr Thomas finns det tydligen en stor risk att allt som han drog tillrätta kan ramla isär eftersom det är så poröst och trasigt och då måste jag operera in plattor och skruv.
Så här sitter jag.
I Åre.
Skadad första åkdagen och får inte göra någonting.
Ååååhh, vad störande.
Jag är ju extremt vänsterhänt och jag har ju precis kommit igång med mitt mäktiga målarprojekt och...
... Och jag ska inte klaga någonstans.
Hade jag inte haft hjälm och ryggskydd kunde det ha gått mycket värre och har jag tur slipper jag operation och då är jag faktiskt läkt och hel på bara 5-6 veckor.
Herregud! Det är bara en bruten arm. det är ju ingenting...
Och Hef är ju en sån darling.
Igår åkte han ingenting, utan vallade sin trasiga tjej på en roadtrip till fantastiskt fina Trondheim där vi strosade runt och åt gott.
Men trots min omhändertagande och underbara man, och trots trevligt sällskap här i Åre vill jag hem till mina tjejer.
Jag vet hur ego jag är, men det är inte lika kul när man inte får åka och jag säger det inte högt till någon, jag lovar...
Det är inte tjejen i filmen som har skrivit brevet!
Jag har en förmåga att, ibland, göra saker för andras skull mer än min egen och i morse kom jag på mig själv med att göra ett praktexempel av just det.
Det hela utspelade sig på spårvagnen på väg till jobbet och jag satt som vanligt på en fönsterplats med ena foten upp på golvelementskanten, och med mina lurar i öronen.
Jag hade Ipoden på att blanda alla spår idag och det var väldigt spännande att få höra vad som kom hela tiden. Älskade blandningen av Chevelle och Jeff Buckley...
En hållplats innan min kommer det en ung man och stönar sig ner bredvid mig.
Han hade en stor väska i knät och verkade väldigt stressad (något jag absolut inte var med Tori Amos ljuva stämma i huvudet).
Då gjorde jag det... Då tänkte jag tyst för mig själv:
*Jag går av på hållplatsen efter den som kommer nu så slipper han resa på sig med en gång, stackarn.*
... Och sen fortsatte det i huvudet:
*Men why, egentligen?
Vad spelar det för roll om han reser sig hållplatsen efter att han satt sig eller om han gör det två hållplatser efter?
Egentligen är det ju faktiskt bara bra om han måste resa sig direkt. Då får han ju dubbelsäte för sig själv och dessutom den här attraktiva fönsterplatsen.*
Det hela slutade med att jag (in i det absolut sista) dividerade för mig själv om vad som var bäst för honom, kom fram till att han nog ville ha sätet för sig själv direkt, bad om ursäkt med ett leende, reste mig och rusade mot den påstigande strömmen av folk för att hinna av vagnen innan dörrarna stängdes.
Hej Bullen.
Jag har ett problem.
Och säg inte att det är ett vanligt problem, för det är det inte
Äntligen... Som jag har väntat
En gång om året får jag en alldeles speciell känsla i kroppen.
En förnimmelse som rotar sig i själen och sprider välbehag och lycklig tillfredsställelse ut till min kropp och som får blodet mitt att rusa som en flock vilda hästar.
Idag kom den känslan...
Det började redan tidigt då jag vaknade av mig själv 20 minuter innan klockan skulle ringa.
VAKNADE AV MIG SJÄLV!?
Det var så många månader sedan jag vaknade utan att vilja brista ut i gråt över dygnets tidiga och fullkomligt kolsvarta timma att jag inte mindes hur det kändes, och det var underbart.
Solen hade börjat leta sig upp över hustaken och jag låg och drog mig lättjefullt mellan lakanen.
När jag sedan lämnade lägenheten (en halvtimma innan jag brukar kasta mig ut i panik för att komma i tid till vagnen) i min lilla jeansklänning och gröna gummistövlar luktade det sådär som det ska ute.
Visst, det var massa minusgrader och några snödrivor som vägrat ge med sig i tidigare dagarnas regniga plusgrader låg slickade längs husfasaderna och det tjocka gruslagret från vår vita vargavinter låg kvar på den smutsiga asfalten men hey, det gjorde ingenting.
Solen sken 07:20 på morgonen, det var välmående i luften och jag kände hur mina rosiga kinder blev härligt krispiga på vägen in i affären där jag köpte en kopp kaffe och en macka.
Det var vår ute...
Ja, i år kom våren till mitt hjärta den 3 mars...
En förnimmelse som rotar sig i själen och sprider välbehag och lycklig tillfredsställelse ut till min kropp och som får blodet mitt att rusa som en flock vilda hästar.
Idag kom den känslan...
Det började redan tidigt då jag vaknade av mig själv 20 minuter innan klockan skulle ringa.
VAKNADE AV MIG SJÄLV!?
Det var så många månader sedan jag vaknade utan att vilja brista ut i gråt över dygnets tidiga och fullkomligt kolsvarta timma att jag inte mindes hur det kändes, och det var underbart.
Solen hade börjat leta sig upp över hustaken och jag låg och drog mig lättjefullt mellan lakanen.
När jag sedan lämnade lägenheten (en halvtimma innan jag brukar kasta mig ut i panik för att komma i tid till vagnen) i min lilla jeansklänning och gröna gummistövlar luktade det sådär som det ska ute.
Visst, det var massa minusgrader och några snödrivor som vägrat ge med sig i tidigare dagarnas regniga plusgrader låg slickade längs husfasaderna och det tjocka gruslagret från vår vita vargavinter låg kvar på den smutsiga asfalten men hey, det gjorde ingenting.
Solen sken 07:20 på morgonen, det var välmående i luften och jag kände hur mina rosiga kinder blev härligt krispiga på vägen in i affären där jag köpte en kopp kaffe och en macka.
Det var vår ute...
Ja, i år kom våren till mitt hjärta den 3 mars...
Jag, jag och jag!
Det här med att vinna verkar vara något som ligger skrämmande högt på livslistan för både mig och min Hef.
Jag kommer på mig själv, ibland, med att ha en inre tävling gentemot honom och gårdagens simning var tyvärr inget undantag.
Under de sista 100 metrarna av vår standardkilometer brukar vi ta i lite extra för att få upp flåset ordentligt och ta ut oss sådär härligt, innan vi med stolthet går hem och äter något gott.
Hef brukar vara den som tar i lite mer av oss två och kommer till bassängkanten först, men igår slog den lilla djävulen på min högra axel ner ängeln på den vänstra och jag vägrade låta honom vinna.
Åh, herre jättejävlar vad jag simmade.
Jag klöv vattnet som en annan isbrytare och motionssimmarna flög som bowlingkäglor när jag med hysteriska ögon och fullkomligt obehärskade simtag arbetade mig förbi min konkurrent.
När jag sedan (efter att ha kämpat tillbaka luft i systemet då jag under den viktiga tävlingen helt glömde bort att andas) mallade mig över att ha simmat om honom, som den ödmjuka vinnare jag är, svarade han vänligt men lite för snabbt:
"Ja, jag fick ju två söndagssimmare framför mig där mot slutet så jag kunde inte ta i riktigt!"
*Mmmm, såklart du fick baby!*
