vildhallonet

Några av mina kollegor och jag har en alldeles fantastisk lördagstradition!
En tradition av fuktighet, ångande svett, flåsande andetag, laddade ställningar och hänryckande vrål av uppskattning, -eller uttömmande besvikelse.

Vi har nämligen (med stor allvarsamhet) börjat ägna oss åt beach volley, efter att ha kollat på seriespelen i hallen en tisdagskväll.

*Det där kan ju inte vara så svårt. Det är ju bara att vicka på rumpan lite* för att citera Lotta på Bråkmakargatan.

Sagt och gjort!
På lördagseftermiddagar kan du, nu för tiden, se det glada gänget tumla runt i sanden under svordomar, handklappningar  när någon slänger sig och barnslig glädje över att (ibland) hålla bollen i luften.

Idag när vi kom dit sätter sig min power walk-kollega vid ett bord och gnyr ynkligt, men farligt sött, med händerna om ansiktet:
"Ååh, vad jag är sugen på en cola."

Då jag ändå skulle fråga om min vattenflaska (som jag av någon konstig anledning glömde där förra veckan) fanns att finna köpte jag henne en Pepsi... Vilken hon likt ett barn på Liseberg suger tag i och dricker under andaktlig tystnad.
Men bara en kort stund senare utbrister hon skarpt:
"Nääää, va fa...."
"Vadå?"  frågar jag förskräckt. "Vad hände!"
"Jag bröt en nagel!"

Hon gräver i väskan och fiskar flinkt upp en rosa nagelfi.
Och jag bara älskar vad jag ser framför mig, precis innan vi ska entra banan och spela skiten ur sanden.


Hurtig vattenflaska, sockrig Pepsi, flickig nagelfil, belåten min, spretande fingrar och en alldeles, alldeles UNDERBAR (roterande) discokula i taket.

När alla sex donnorna är samlade börjar spelet... Ett spel där sex nybörjare ger gärnet och slänger sig som Ravelli himself i sanden, berömmer de mest värdelösa slagen med Görelröst:
"Braaaaaaa" för att sedan (när man inser att bollen hamnar helt fel) fortsätta:
"Synd"

*Bra synd*

... Vi är kolossalt bra på att berömma oss själva när det går bra och uttryck som:
"BOJAKAAA" och "HA! DÄR satt den" ekar ofta i hallen, i symbios med vinnarknutna händer och höljudda hi fives.

Lika ofta kommer dock den extremt dåliga förloraren i (många av) oss fram, med hjälp av:
"HELVETE" och "Vad FAN håller jag på med" med knytnävar och fötter som siktar sanden, eller arga hopp medan det andra laget roterar för serv.

När vår timma är slut är det ändå sex tjejer som med begynnande blåmärken, halvbrutna tår, bultande fingrar... Breda leenden, sorglöst tindrande ögon, livliga småhopp och sprudlande beskrivningar av vad vi just gjort, som vinglar förbi de andra planerna.



Nästa lördag kör vi igen!

Jag har funderat på det här med smeknamn.

ALLA har smeknamn utan jag!
Precis som att ALLA fick vara ute längre än till 12 på natten när jag var några år yngre än jag är idag... ALLA!

Är min avsaknad av smeknamn ett straff?

Det är för att jag inte har sportat som ung, eller hur?
Fy fan, vad lågt...

Jag gick minsann i skogen nästan varje dag med Myran (underbara, fina Myran) och jag red ju hur mycket som helst. (På hästar ja)!
Jag hade hoppning med mina kaniner i trädgården (något Myran också råkade ut för), och jag spelade rövstå med min familj på gräsmattan.
Vi (familjen på fyra) hade faktiskt cykeldueller, pingisturneringar, tv-spel-uppersittarkvällar, fotbollsmatcher (med ibland katastrofala avslut), skogspromenader, krockettävlingar och vedhuggardagar.
För att inte tala om alla hundutställningar jag har flängt runt på i mina dar.

Jag har även kämpat på kattutställningar med väldigt avvikande människor (de är nämligen som ett eget släkte, folk med katt) och jag har testat på Shaolin, Street dance, Beach volley och innebandy... Och så har jag ju vrålsnabba  och fräna Contessa.

Jag är ute och svajar nästan varje helg, jag frustar på gymet, jag blir svettig varje morgon innan jobbet och jag jobbar med barn!

Är inte JAG en sportig tjej, så säg?!

Jo, jag är bannemig värd ett smeknamn.
Eller är det helt enkelt försent när man är äldre än 15?

Idag var jag på den första, av två dagars utbildning... Eller föreläsning kanske är det mer korrekta ordet. Eller seminarie ska jag nog kalla det.
Ja, så blir det.

På seminariet idag slog det mig hur beiga och gråa många av oss som jobbar inom skolans verksamhet är.
Inte alla (för det finns minsann alltid kvinnor runt 40-50 som har lila stilettklackar, tokslingat hår och Magica De Hex-sminkning) men bannemig många.

Varför är det så?
Är det nästan bara nördar som väljer att jobba med barn och ungdomar?
Är det ett grått yrke?
Det borde ju vara tvärtom... Glatt, färg -och fartfyllt!
Konstigt...

---

Vår föreläsare, en mycket känd professor i psykologi -Haim Omer- brinner för  sin metod; Non Violent Resistance och han har ett "eget" center i Israel som heter The Parent Training Center, där han tar emot familjer med barn som utvecklat destruktiva livsmönster av olika slag.

The parent training Center... Vad lyckad som förälder man måste känna sig när man kommer dit!

Det han pratar om är givetvis superviktigt och spännande, även om vi (de flesta i Sverige antar jag, men i alla fall vi på vår skola) jobbar mycket på det sättet som han föreläser om, med Sit-in,  Act Of  Reporation och Parental Presence...
Men jag kunde inte riktigt ta honom på allvar.

Han pratade precis som Mr Stan Mackey i South Park!
Jag höll på att smälla av första gången denna föreläsare, sittandes på sin stol, sa:
Mmkay efter sin allvarliga mening.
Och sedan fanns det inget stopp... Mmkay!



Men det är ändå ett bra seminarium och i morgon ska vi prata mer om skolan, så det ska bli spännande.
Idag blir det däremot middag ute med trevligkille, vilket ska blir fantastiskt trevligt.
Syns snart vännen!

Bredvid mig, på spårvagnen idag, satt två tonårstjejer och planerade en fest som den ena av dem skulle ha.

"Men asså, du MÅSTE bara ha ett tema. Jag tycker tema hår? Det är ju SJUKT kul." 
"Jaaaa, vilken idé. Fan va ball asså, när alla kommer med olika peruker. Som Bröderna Fluff typ. Min fest kommer bli sååå fet."

"Eller nej, NU vet jag!" Den första tjejen börjar skratta hysteriskt och vifta med armarna.
(Här spetsade jag öronen enormt för att höra)...

"Vadå, vad?" Frågade kompisen otåligt och jag lutade mig liiite närmare för att inte missa något.

"Det ska vara tema korsfäst..."
Besviket uttal "VA?"

"Ja, men fattar du inte? Kors-Fest. Ofta man går på en SÅN fyndig fest."
"Jamen... Då kommer ju alla komma utklädda till Jesus, och han är ju skittråkig..."

Tjejerna reste sig, under sin diskussion, och gick av medan jag satt kvar i mina tankar om hur JAG minsann hade kommit som syndafloden!

Att jag ligger inne med en löjligt låg kiss och bajs humor är ingenting jag sticker under stolen med och jag tror att fler , än som vågar erkänna det, är med mig...

Djuphav är för många ett välkänt namn som tar vid vid ca 300 meters djup, men den inte lika vanliga termen abyssala regionen används oftare när det handlar om djup större än 2 000 meter.

Dessa briljerande kunskaper ville jag dela med mig av till en kille som hade tema havet med sin klass och hade ritat en teckning med fiskar i havet (varav den lilla var LÅNGT bort).
Jag började min pedagogiska utläggning men när jag kom till redogörelsens höjdpunkt, nämligen just den abyssala regionen glömde jag av ordet region...

"Den abyssala... Hmmm... Vad hette det nu? Den abyssaaala... ÅHHHHHH! Den abyssaaaala..."
Jag smakade tankfullt på ordet och tittade upp i taket när den otåliga killen bredvid hjälpsamt mig fyllde i:
"Bajskorven!"

VA? lägg aaav!
*Den abyssala bajskorven!*

Det är ju hysteriskt roligt.

Från det djupaste djupa. Avgrunden. Det bottenlösa bråddjupet...
... Den abyssala bajskorven!


Mr Hanky

Låt oss säga att det har varit minst sagt omtumlande det sista.
Jag har flängt runt och kinesat hos vänner i lite över en månad och levt i min rosa resväska tillsammans med mina håriga hjältinnor.
De är två tappra själar vill jag lova!

Det såg rätt hopplöst ut ett tag och jag tappade modet rätt badly, men fan den som ger sig.
Träningen har fått ta stryk och mina underbara vänner har tagit hand om en rätt nedbruten 31-åring... Men så kom samtalet som ändrade det mesta.
Samtalet från trevligkille som lovade lägenhetsvisning. En lägenhetsvisning som resulterade i kontraktskrivning och en rysligt snabb inflyttning.
Happ!

Så från att vara helt bostadslös, och jävligt tragisk, sitter jag nu på ett saftigt förstahandskontrakt med inflyttning 1 mars, mitt i stan!
Hallelulia!

Helt plötsligt var det inte längre jobbigt att flänga runt på bussar och spårvagnar. Nu blev det istället ett utmärkt sätt att lära känna Göteborg, även utanför Linnéstan och att gå upp MITT I NATTEN för att komma i tid till jobbet är knappt jobbigt. (Knappt jobbigt. Lite gnäll är det ju givetvis på morgonen).
Jag känner att det är på väg att vända.
Även allt det som den andra bloggen har fått ta del av känns bra. Jag lämnar mina gamla demoner och går vidare... Förmodligen med nya, men ändå med kraft och energi att bemöta dem.

Mina Stockholmsbönor:
Oh, vad jag älskar er... Förbered männen på inflyttningsholabalou, med övernattning ;)

Mamma och pappa:
TACK!

Ni med soffor och extrasängar:
Snart slipper ni mig. Tjoho! Sedan är det bara att säga till när min soffa kan stå till tjänst.

Nu kom min nuvarande sambo hem... Lite te i soffan väntar.
Pöss

Jag fick något som förmodligen kan liknas med moderskänslor tidigare idag.

När jag låg och halvslumrade i soffan kom Hallon och kröp ner vid min armhåla. Där låg hon som en kurrande kringla när Müsli kom och gjorde oss sällskap, och vi låg där alla tre och hade det gött.
Då slog det mig hur fruktansvärt mycket jag älskar mina djur, och hur viktiga de verkligen är för mig.
Den absolut villkorslösa kärleken som de erbjuder, det sällskapet de ger och den fullständiga närvaron som de har är verkligen one of a kind.
De som har träffat mina flickor, vet vad jag pratar om och jag kan verkligen inte föreställa mig vad jag skulle göra utan dem.

Tanken var någonstans att jag nu skulle lämna bart dem ett tag innan det löste sig med bostad, men det kan jag inte.
Bara tanken på att inte ha dem vid min sida gör mig helt lipig.
De är mina bästa vänner.
De är alltid vid min sida och de ger så mycket liv och kärlek till mig.
Jag vet hur sjukt det är att prata så om djur, men herregud vad jag älskar dem.
Mina flickor… Mina fina, fina flickor.

Bara nu under tiden jag skrev detta har de båda varit framme och hälsat på mellan mig och datorn innan Hallon lade sig tillrätta vid min vänstra sida och Müsli gick och åt.

Lords Of The Underground var en monumentalt övertrevlig överraskning medan min höjdpunkt för kvällen, Beatnuts, inte alls kunde leverera sin musik.
De spelade ju sjukt bra låtar, men killarna hade ingen som helst scennärvaro, så det var en besviken tjej som gick till baren istället.

Jag är ju (som de flesta vet) en väldigt ansvarstagande och genomtänkt tjej och när jag står och diggar till Paris slår det mig att det finns många idioter i världen.
Jag lägger väldigt vuxet och belåtet tummen över flasköppningen och studsar vidare, mycket nöjd med mig själv.
Inga date rapes här inte!
Efter en stund kommer det fram en vakt och knackar mig på axeln.
"Ett gott råd: Håll i din väska... det går *knäpper med fingrarna* sååå fort."
"Oj.. Ja, såklart. *snappar blixtsnabbt åt mig väskan från bordet bakom mig* tack så mycket."

Fan!
Mallig som få över att tänka på att lägga tummen över flasköppningen, men lämnar väskan ensam på bordet.
Dumma, naiva lilla flicka!




Alla dubbelhakorna och Hef!

På vägen till jobbet finns en fotbollsklubb med klubbstuga och allt.
Vid den stora grinden till klubbstugan har de skrivit UTFART på asfalten.

Det roliga med det, är att det inte finns någon annan väg in till klubbstugan, men det är fortfarande bara en UTFART.
Hur tar bilarna sig in?

Idag kom en ny fråga upp, på väg till jobbet.
Hur har de tänkt med UTFART när det snöar?
Finns det någon som har ett särskilt ansvar att sopa så att UTFART alltid syns?
Det kan ju bli hemska missförstånd  och olyckor annars...

På gymet idag tränade vi b.la axlar och just när jag och min power walk-kollega ska sätta igång med ännu en övning av hantlar och miner framför spegeln, ställer sig en stor hip hop-dude med lurar i öronen, sig precis mellan mig och den stora spegeln.

"Tycker du att du står bra där eller?" mumlar jag lite surt genom den vänstra mungipan... Och döm av min förvåning när han direkt slungar sig åt sidan med sina enorma hantlar och ger mig fri sikt över mig själv.

"Va fan" skrattar jag! "Det där skulle du inte höra!"
"Jag hörde inget, jag bara kände det på mig" kontrar han, lika skrattande som jag.

"Hrmpf... Det är inte ok att ha lurar i öronen och få folk att tro att man lyssnar på musik när man inte gör det" säger jag med låtsad butterhet och börjar min övning.

Svar till mig:
"Varför inte då? Det är ju då man får höra de roligaste sakerna..."

Jag är en tvättäkta P3-tjej och har aldrig riktigt gillat de kommersiella radiokanalerna och deras (i mina ögon) amatörmässiga radiopratare.
Idag när jag ändrade om i Bild o Form-rummet och soffrummet på jobbet var det ett program om sex på P3, vilket inte riktigt passade små barnaöron.
Jag rattade runt på radion och fastnade till slut på någon av musikkanalerna.

Herreguuuud, vad mycket dåligt det är.
Samma låtar om och om, och det är ju ren skit dessutom.
Det är nog inte så konstigt att alla Janne Banan på spårvagnen sjunger på briljanta texter som:
P-p-p-p- Poker face, p-p-p-p-poker face... Eller:
You're hot then you're cold, you're yes then you're no...

Eller varför inte:
I kissed a girl and I liked it
The taste of her cherry chapstick...

Va fan!

Tröjan jag tagit på mig droppade jag salivfylld tandkräm på och när jag skulle springa för att stänga av larmet (som av någon anledning fortfarande var på snooze) sparkade jag till katternas vattenskål, och spillde ut vatten över hela golvet.
Fuuuuuuuuck!

När jag till slut når tidpunkten för avfärd inser jag chockartat att klockan är råmycket och att jag måste ta Contessa (som står i gästrummet/garderoben) för att hinna till jobbet i tid.
Efter att ha baxat ut henne från lägenheten bär jag henne upp för den ena trappan, men bestämmer mig sedan för att jag nog vinner tid om jag tar hissen.
OM DEN BARA KUNDE KOMMA NÅGON GÅNG!

Finally!
Jag rullar in henne men inser, under väldigt fula svordomar, att hon inte får plats hur jag än vänder och vrider på framhjulet.
Ett tag funderade jag på att stegra henne, men backade till slut ut och bar henne med ett demonstrativt klampande upp för nästa trappa.

När jag helt sönderstressad och fullkomligt förstörd (men på sekunden i tid) kommer fram till jobbet frågar en av ungarna varför jag är alldeles blöt i ansiktiet.

Men mitt i all skit dyker det ibland upp lite ljus och det har det gjort den här veckan.
Först tänkte vi att det är bara för bra för att vara sant... Det KAN inte stämma.
Men jo, det gör det och på onsdag är det jag som går på en liten hiphop-festival på musikens hus.
Det kommer att bli så ungdomligt, löjligt fett och jag har till och med tagit ledigt (för första gången sedan semestern i somras).
En välbehövd och efterlängtad ledighet som jag efter en grym kväll ska dela med mina partners in crime.

I bamba, vid ett bord med två flickor i trean:
"I dag blir min hamster tre månader."
*Engagerad fröken Babbel* "Oj, vad roligt. Fick den någon present?"

*Munnen full med mat* "Såklart!"   *Svälj*   "Ett rör med roliga saker i som den kan leka med."
"Wow! Då blev han glad kan jag tänka!"

"Det är en hon. Och när hon börjar lukta konstigt kan vi (båda tjejerna vid bordet) släppa ihop våra hamstrar och då leker de och sen myser de och sen får vi MASSOR av hamsterbäbisar.

"Ja" fyller den andra tjejen i "För innan hon luktar sådär konstigt så slåss de tills någon dör, men efter hon luktar konstigt så gillar de varandra liksom."
"Och så måste det vara på ingens av deras revir."

Wow!
Innan hon luktar konstigt så slåss hon med killen, men efter att hon luktat konstigt så vill hon bara ligga med honom... Är det så de menar?
Hmm... Luktar konstigt... Ligga... hotell... Hmmm

Jag utger mig för att vara peagog, men idag ifrågasatte jag min proffesonalism inom det området.
Vi hade 100-fest på avdelningen (ett mycket pedagogiskt sätt att lära barnen ental, tiotal och hundratal. Varje dag sätter vi upp en leksakskrona på tavlan, efter tio dagar byter vi de tio enkronorna mot en härlig guldtia och efter 100 skoldagar byter vi ut de tio tiokronorna mot en hundralapp och har fest) och vi hade bestämt att det skulle vara en maskerad.

Mitt bland prinsessor, cheerleaders, stormtroopers, ABBA-Agneta, rymdvarelser, godistroll och fotbollssupportrar gick Björnbusen Sara.
Björnbuse... som vi alla vet, en medlem ur björnligan...



Jag hade den röda tröjan (176-617), truckerkepsen, den svarta ögonmasken... -ALLT utom kanske mina bröder, och ungarna visste inte vem jag var.

"Är du en tjuv?"
"Ja, jag är ju en björnbuse."
*Öppen mun och frågande blick.*
"Jaha. Vad heter du?"
"Ser du väl. *visar stolt på tröjan* 176-617..."
"Nej, men ååååh, på riktigt."
"Ja... Men"  *Va Faan*

Den festen slutade med att Stålmannen satte mig i finkan...

Hur är det ens lagligt att vara barn och inte veta vilka Björnligan är?
Jag är en oduglig fröken.
I morgon ska vi ha en lektion i just Björnbusar och ve det barnet som lämnar den lektionen utan att veta vilka det är som misslyckat är ute efter Farbror joakims pengar...

Det här med lap top måste ju vara en av de mest förtjusande idéerna någonsin.
Jag sitter just nu  i en soffa med en katt på vardera sida av mig och en löjligt lätt och nätt liten mac i knät. En mac som har ett USB-modem instoppat i sidan och upplysta bokstäver på tangentbordet. (Tack bästebror. You so totally rock, duuude).
Är det inte underbart, så säg!?

... Är dyrt, men att flytta till ingenstans är nog, om möjligt, ännu dyrare.
Förutom det vanliga, att se till att alla medhjälpare har mätt mage och fuktad strupe, samt hyra minilastbilen så är det ju det förbannade lagret.
Första månaden 1 krona stod det med feta bokstäver på Shurgards hemsida och för mig var det ett väldigt välkommet erbjudande, efter en alldeles för dyr födelsedagsfest. (Tack alla som var där. Jag hade jättetrevligt).

1 krona, my ass!
Efter öppningsavgift, låsavgift, försäkringasavgift och andra rysligt viktiga avgifter kostade den enda kronan 1300 kronor!
Wtf?