Oh my gaaaad!
Jag tror att jag är lite kär...
Om inte kär, så är jag i alla fall hopplöst förälskad i högintensiva (minst) 60 minuters-pass inspirerade av kampsporter som karate, kickboxning, taekwondo, tai chi, kung fu, capoeira, boxning och muay thai.
Idag testade jag nyfiket calorie bodycombat och herre jättejävlar vad jobbigt.
(Vet ni, att en kärleksmums innehåller ca 1000 kilokalorier, medan jag under ett stenhårt pass bränner ca 400-600? sjukt va? En banan är 101 kilokalorier).
Kan man inte få en maffig shot med kondition och koordination intravenöst? Rakt in i blodet bara...
Det hade varit fin skit, när jag flåsande, rosslande och förmodligen farligt nära döden stånkar mig igenom jabb, cross, hook, uppercut, frontkick, sidekick och roundhouse kick varvat med rörelser som ska utföras i ett svep och utan tydliga övergångar.
Det är vackert och oerhört imponerande när någon med total kroppskontroll utför dessa enormt starka och djupa positioner, för att sedan hänsynslöst (fast fortfarande med full kontroll) och med LSD-energi kasta sig in i slag -och sparkkombinationer utan dess like, för att sedan tvärnita mitt i en explosiv rörelse (där jag energiskt fortsätter min kombination eftersom jag ju just lärt mig den).
Nu har jag kört box, box impact och bodycombat i min jakt på rolig träning där jag får slåss, och jag fullkomligt älskar det.
Ja, lite kär är jag nog trots allt...
Om inte kär, så är jag i alla fall hopplöst förälskad i högintensiva (minst) 60 minuters-pass inspirerade av kampsporter som karate, kickboxning, taekwondo, tai chi, kung fu, capoeira, boxning och muay thai.
Idag testade jag nyfiket calorie bodycombat och herre jättejävlar vad jobbigt.
(Vet ni, att en kärleksmums innehåller ca 1000 kilokalorier, medan jag under ett stenhårt pass bränner ca 400-600? sjukt va? En banan är 101 kilokalorier).
Kan man inte få en maffig shot med kondition och koordination intravenöst? Rakt in i blodet bara...
Det hade varit fin skit, när jag flåsande, rosslande och förmodligen farligt nära döden stånkar mig igenom jabb, cross, hook, uppercut, frontkick, sidekick och roundhouse kick varvat med rörelser som ska utföras i ett svep och utan tydliga övergångar.
Det är vackert och oerhört imponerande när någon med total kroppskontroll utför dessa enormt starka och djupa positioner, för att sedan hänsynslöst (fast fortfarande med full kontroll) och med LSD-energi kasta sig in i slag -och sparkkombinationer utan dess like, för att sedan tvärnita mitt i en explosiv rörelse (där jag energiskt fortsätter min kombination eftersom jag ju just lärt mig den).
Nu har jag kört box, box impact och bodycombat i min jakt på rolig träning där jag får slåss, och jag fullkomligt älskar det.
Ja, lite kär är jag nog trots allt...
Träningskläder, toapapper och margarin är så TRÅKIGT att lägga pengar på
Igår när min powerwalk-kollega och jag tog en repa på stan, innan träningen, köpte jag mig en stegräknare.
Inget avancerat (för tro mig, det finns det idag... Inbyggda överfallsalarm, radio, kaloriräknare osv. Finns säkert någon med tv också om man är sugen på att pröjsa upp), utan en enkel 69 kronors-makapär som idag har haft koll på mina höftrörelser.
Då den inte räknar när jag cyklar och inte fick följa med in på boxpasset så tycker jag nog att vi kan lägga till en del, men trots att jag bara har varit på jobbet i dag (inga promenader utanför skolans gränser) har jag ändå 11937 steg.
Jag vet inte riktigt vad visaren bör stå på efter en dag men som sagt, det är ju bara jobbet och det tycker i alla fall jag känns rätt bra.
Om jag promenerar istället för att cykla i morgon borde det väl ökas markant? Wieeeeh!
På tal om repa på stan.
Träningskläder är verkligen skrattretande dyrt.
DÄR borde det finnas en inbyggd tv, eller varför inte ett helt gym, till de hutlösa priserna som hänger på de små tygstyckerna.
Jag har snabbt märkt att hård träning kräver många ombyten av sport-behåsar, byxor, linnen, strumpor osv...
Då jag kan vrida ur mina svettiga kläder efter varje pass har jag ju ingen större lust att ta på mig dem dagen efter igen, utan måste ha nya då, och hey... Det är dyrt!
Det är inte ens ny månad än och jag är färdighandlad... -På tråkgrejer!
Inte ett enda nytt och roligt klädesplagg har jag råd att införskaffa mig (jag fick ju i och för sig två fina knästrumpor förra veckan, så jag ska kanske inte klaga).
Men var ligger rättvisan i det?
Skit samma.
Jag är härligt saltig i ansiktet, njuter av välförtjänt träningsvärk i musklerna och har satt en bröddeg på jäsning... Vilken jag ska baka ut efter min dusch.
Så vem bryr sig?
Inget avancerat (för tro mig, det finns det idag... Inbyggda överfallsalarm, radio, kaloriräknare osv. Finns säkert någon med tv också om man är sugen på att pröjsa upp), utan en enkel 69 kronors-makapär som idag har haft koll på mina höftrörelser.
Då den inte räknar när jag cyklar och inte fick följa med in på boxpasset så tycker jag nog att vi kan lägga till en del, men trots att jag bara har varit på jobbet i dag (inga promenader utanför skolans gränser) har jag ändå 11937 steg.
Jag vet inte riktigt vad visaren bör stå på efter en dag men som sagt, det är ju bara jobbet och det tycker i alla fall jag känns rätt bra.
Om jag promenerar istället för att cykla i morgon borde det väl ökas markant? Wieeeeh!
På tal om repa på stan.
Träningskläder är verkligen skrattretande dyrt.
DÄR borde det finnas en inbyggd tv, eller varför inte ett helt gym, till de hutlösa priserna som hänger på de små tygstyckerna.
Jag har snabbt märkt att hård träning kräver många ombyten av sport-behåsar, byxor, linnen, strumpor osv...
Då jag kan vrida ur mina svettiga kläder efter varje pass har jag ju ingen större lust att ta på mig dem dagen efter igen, utan måste ha nya då, och hey... Det är dyrt!
Det är inte ens ny månad än och jag är färdighandlad... -På tråkgrejer!
Inte ett enda nytt och roligt klädesplagg har jag råd att införskaffa mig (jag fick ju i och för sig två fina knästrumpor förra veckan, så jag ska kanske inte klaga).
Men var ligger rättvisan i det?
Skit samma.
Jag är härligt saltig i ansiktet, njuter av välförtjänt träningsvärk i musklerna och har satt en bröddeg på jäsning... Vilken jag ska baka ut efter min dusch.
Så vem bryr sig?
Jag ska till jobbet och har lite bråttom. Vad ska DU göra resten av dagen som gör att du måste tränga dig så?
Pensionärer... Jag säger bara, pensionärer!
Jag stod utanför SEB:s port några minuter innan öppning i morse och av alla dagens kunder var jag var den absolut första att stå just där.
Ju närmare 10:00 klockan blev, ju fler blev vi där utanför porten men ju fler vi blev, ju längre bak i kön hamnade jag.
Happ!
Hur kunde det bli så?
Contessa stod parkerad nedanför fönstret och jag stod väldigt stadigt och säkert framför hennes framdäck och väntade på att få komma in.
När banken så slog upp sina portar, stod jag egendomligt nog bakom Contessa och verkade vara kund nummer fem hos banken den dagen, och inte alls kund nummer ett som jag ju hade planerat att vara.
Det var pensionärerna som kunde bli så.
De kom med sina dramater, vita lockar, handväskor, rullatorer och käppar och verkade inte ens registrera skinnjackan och den svarta flätan som stod där och ogenerat lyssnade på deras olika samtal.
Det var ju inte så att jag öppnade munnen och frågade om de faktiskt inte såg att jag stod där, så jag kan ju inte klaga på att jag blev undanputtad, men visst är det festligt ändå?
Nu har jag i alla fall ett leg på gång och ett ekonomiskt-rådgivningsmöte bokat.
Jag stod utanför SEB:s port några minuter innan öppning i morse och av alla dagens kunder var jag var den absolut första att stå just där.
Ju närmare 10:00 klockan blev, ju fler blev vi där utanför porten men ju fler vi blev, ju längre bak i kön hamnade jag.
Happ!
Hur kunde det bli så?
Contessa stod parkerad nedanför fönstret och jag stod väldigt stadigt och säkert framför hennes framdäck och väntade på att få komma in.
När banken så slog upp sina portar, stod jag egendomligt nog bakom Contessa och verkade vara kund nummer fem hos banken den dagen, och inte alls kund nummer ett som jag ju hade planerat att vara.
Det var pensionärerna som kunde bli så.
De kom med sina dramater, vita lockar, handväskor, rullatorer och käppar och verkade inte ens registrera skinnjackan och den svarta flätan som stod där och ogenerat lyssnade på deras olika samtal.
Det var ju inte så att jag öppnade munnen och frågade om de faktiskt inte såg att jag stod där, så jag kan ju inte klaga på att jag blev undanputtad, men visst är det festligt ändå?
Nu har jag i alla fall ett leg på gång och ett ekonomiskt-rådgivningsmöte bokat.
Still alive and kickin'!
Låt mig nu berätta...
Igår satt jag ju som sagt uppe vid datorn i min totala och oerhört irriterande sömnlöshet, inbäddad i täcke, snor, huvudvärk och vetekudde, och vandrade runt på nätet.
När jag som bäst msn:ade med en annan nattuggla därute så dog internet (strax efter 02:30, tror jag) och jag hasade mig muttrande mot soffan för att kolla på lite tv med tanken om; Att det var väl lika bra att internet dog, annars hade jag kanske suttit där hela natten.
Jag bäddar ner mig i soffan, med täcke, kuddar och katter och sätter på kanal 6 (som ALLTID levererar) för att se kvalitetsserien V.I.P.
Men vad händer?
Jag ser en skymt av Pamelas vilda, blonda lockar innan det knastrar till och det blir myrornas krig på skärmen.
WTF?
Det var inte bara internet som la av, utan hela Comhem... Nej, det händer inte!
Jodå, det gjorde det.
Jag lade mig istället tillrätta, möblerade om katterna och började raderade sms och bilder från telefonen, vilket tog ett bra tag, och lagom till att jag var färdig med det så fungerade tv:n igen.
Jag kollade på Magnum (som sagt, 6:an levererar alltid) en stund men slumrade sedan till bland allt dun.
Vaknade vid 05:00-snåret och gick in till sängen, somnade med en gång och vaknade 06:08 av ett sms. Efter det var det tydligen stört omöjligt att somna igen utan jag låg timmen fram till att alarmet gick, och planerade nästa tavla.
När jag bodde med exet målade jag en väggmålning från golv till tak på Clintan...
Den bilden blir mitt nya projekt (som jag förhoppningsvis även skall slutföra)!
Jag känner mig bättre också, trots den dåliga sömnen. Ibland bara älskar jag min jag-vägrar-bli-sjuk-kropp!
Nu blir det jobb...
Igår satt jag ju som sagt uppe vid datorn i min totala och oerhört irriterande sömnlöshet, inbäddad i täcke, snor, huvudvärk och vetekudde, och vandrade runt på nätet.
När jag som bäst msn:ade med en annan nattuggla därute så dog internet (strax efter 02:30, tror jag) och jag hasade mig muttrande mot soffan för att kolla på lite tv med tanken om; Att det var väl lika bra att internet dog, annars hade jag kanske suttit där hela natten.
Jag bäddar ner mig i soffan, med täcke, kuddar och katter och sätter på kanal 6 (som ALLTID levererar) för att se kvalitetsserien V.I.P.
Men vad händer?
Jag ser en skymt av Pamelas vilda, blonda lockar innan det knastrar till och det blir myrornas krig på skärmen.
WTF?
Det var inte bara internet som la av, utan hela Comhem... Nej, det händer inte!
Jodå, det gjorde det.
Jag lade mig istället tillrätta, möblerade om katterna och började raderade sms och bilder från telefonen, vilket tog ett bra tag, och lagom till att jag var färdig med det så fungerade tv:n igen.
Jag kollade på Magnum (som sagt, 6:an levererar alltid) en stund men slumrade sedan till bland allt dun.
Vaknade vid 05:00-snåret och gick in till sängen, somnade med en gång och vaknade 06:08 av ett sms. Efter det var det tydligen stört omöjligt att somna igen utan jag låg timmen fram till att alarmet gick, och planerade nästa tavla.
När jag bodde med exet målade jag en väggmålning från golv till tak på Clintan...
Den bilden blir mitt nya projekt (som jag förhoppningsvis även skall slutföra)!
Jag känner mig bättre också, trots den dåliga sömnen. Ibland bara älskar jag min jag-vägrar-bli-sjuk-kropp!
Nu blir det jobb...
Självömkan är väl vackert ändå!
Har jag sagt att nackvärken är värre än någonsin förr?
Jag är helt sne i ryggen och ser fan ut som Quasimodo himself när jag ser mig själv i spegeln...
Det är så SYND om mig nu så hälften hade räckt *rättar till vetekudden över axlarna, drar täcket över huvudet och nickar bekräftande mot skärmen.*
Jag är helt sne i ryggen och ser fan ut som Quasimodo himself när jag ser mig själv i spegeln...
Det är så SYND om mig nu så hälften hade räckt *rättar till vetekudden över axlarna, drar täcket över huvudet och nickar bekräftande mot skärmen.*
Upp som en sol och ner som en pannkaka.. Eller nåt!
Vad fan hände?
Efter det stenhårda box impact-passet jag hade med mina tre kollegor (där jag bannemig tror att även naglarna svettades) var det ändå jag som slog olika boxslag i luften, med tillhörande ljudeffekter, och hoppade med lätta sparkar och steg på vägen från gymet till bilen.
Hemma var det sedan jag som, med sladdrig spagetti i munnen (sambon hade lagat mat som stod på spisen när jag dundrade in i lägenheten), med stor iver, yviga rörelser och ett barns inlevelse berättade om hur jag, på instuktörens order, hade legat på golvet och brottats med denna 30 kg:s säck efter att vi hade slagit och sparkat på den i ca en timma.
Kanske börjar de senaste sju dagarnas träning ta ut sin rätt på min fortfarande otränade kropp, för nu är det jag som med ett dunkande huvud och en näsa, vars innanmäte är som segt flytande lava, trycker på oroväckande hårt bakom de snart utpoppande stackars ögonen, inte kan sova trots flera timmars tålmodigt vridande mellan lakanen.
Och det är jag som är livrädd för att vakna upp sjuk i morgon (fast man måste ju kunna sova för att kunna vakna förstås) och då missa kvällens bodypump-pass och onsdagens box...
För nu är jag j ä v l a r i mig i gång och jag har absolut inte ro eller tid att snora bort det under huvudvärk!
Håll tummarna för mig idag...
Efter det stenhårda box impact-passet jag hade med mina tre kollegor (där jag bannemig tror att även naglarna svettades) var det ändå jag som slog olika boxslag i luften, med tillhörande ljudeffekter, och hoppade med lätta sparkar och steg på vägen från gymet till bilen.
Hemma var det sedan jag som, med sladdrig spagetti i munnen (sambon hade lagat mat som stod på spisen när jag dundrade in i lägenheten), med stor iver, yviga rörelser och ett barns inlevelse berättade om hur jag, på instuktörens order, hade legat på golvet och brottats med denna 30 kg:s säck efter att vi hade slagit och sparkat på den i ca en timma.
Kanske börjar de senaste sju dagarnas träning ta ut sin rätt på min fortfarande otränade kropp, för nu är det jag som med ett dunkande huvud och en näsa, vars innanmäte är som segt flytande lava, trycker på oroväckande hårt bakom de snart utpoppande stackars ögonen, inte kan sova trots flera timmars tålmodigt vridande mellan lakanen.
Och det är jag som är livrädd för att vakna upp sjuk i morgon (fast man måste ju kunna sova för att kunna vakna förstås) och då missa kvällens bodypump-pass och onsdagens box...
För nu är jag j ä v l a r i mig i gång och jag har absolut inte ro eller tid att snora bort det under huvudvärk!
Håll tummarna för mig idag...
Here I come to save the day!
Det var brandsäkerhetsutbildning på jobbet idag.
Givetvis har det pratats i veckor om detta evenemang och förhoppningarna var gränslösa bland oss ladies om att det skulle komma en ung, vrålsexig brandman i eggande mundering...
Att det sedan kom en tunnhårig äldre man i jeans och en, runt magen stramande, skjorta var väl kanske bara bra, då vi ju faktiskt kunde koncentrera oss och lyssna på vad han sade.
Eller vad säger du kära likabehandlingskollega, lärde vi oss något idag (utöver att lägga dem ner, få upp den och stoppa in den igen)?
Efter jobbet cyklade jag raka vägen till min kära frisör för att klippa luggen, men cyklade därifrån utan att ens komma i närheten av en sax.
Nu ska här hända grejer minsann.
Det är förändringarnas tid och så även för håret. Hon pratade stort och burrigt samt luggförändringar, så nu ska den få växa medan hon lurar på vad som ska göras.
Spänningen är oliiiidlig!
Snart ska här boxas och sparkas på sandsäckar minsann.
WRAAAAH!
Givetvis har det pratats i veckor om detta evenemang och förhoppningarna var gränslösa bland oss ladies om att det skulle komma en ung, vrålsexig brandman i eggande mundering...
Att det sedan kom en tunnhårig äldre man i jeans och en, runt magen stramande, skjorta var väl kanske bara bra, då vi ju faktiskt kunde koncentrera oss och lyssna på vad han sade.
Eller vad säger du kära likabehandlingskollega, lärde vi oss något idag (utöver att lägga dem ner, få upp den och stoppa in den igen)?
Efter jobbet cyklade jag raka vägen till min kära frisör för att klippa luggen, men cyklade därifrån utan att ens komma i närheten av en sax.
Nu ska här hända grejer minsann.
Det är förändringarnas tid och så även för håret. Hon pratade stort och burrigt samt luggförändringar, så nu ska den få växa medan hon lurar på vad som ska göras.
Spänningen är oliiiidlig!
Snart ska här boxas och sparkas på sandsäckar minsann.
WRAAAAH!
Överraskad!
Möttes inte jag just av den finaste av bilder, så säg.
Sambon gick och lade sig innan mig, då jag satt och kollade på Jamie Olivers program om kycklingar (ett mycket intressant program och jag kommer DEFINITIVT att fortsätta min kampanj för ekologiska djurprodukter).
När jag släckt ner ljus och lampor i lägenheten öppnar jag så dörren till sovrummet och möts av den mest underbara syn.
Där ligger min älskade vän och stickar.
Hon ligger alltså i sängen och stickar, medan katterna trampar runt henne och leker med bakdelen av stickorna och det gråa nystanet som ligger bredvid.
Jag kan inte hjälpa det, utan brister ut i ett rungande asgarv.
Verkligen, ett sådant skratt där du slår dig på knäna för att det är så roligt.
Men det var bara så hysteriskt roligt för att stickning är något av det absolut sista jag väntade mig skulle försegå i vårt sovrum.
För faktum är att det var en så fin syn att jag blir alldeles varm, och lite blödig, i hjärtat.
Åh, vad jag älskar de tre tjejerna som jag har lyckan att få bo med!
Sambon gick och lade sig innan mig, då jag satt och kollade på Jamie Olivers program om kycklingar (ett mycket intressant program och jag kommer DEFINITIVT att fortsätta min kampanj för ekologiska djurprodukter).
När jag släckt ner ljus och lampor i lägenheten öppnar jag så dörren till sovrummet och möts av den mest underbara syn.
Där ligger min älskade vän och stickar.
Hon ligger alltså i sängen och stickar, medan katterna trampar runt henne och leker med bakdelen av stickorna och det gråa nystanet som ligger bredvid.
Jag kan inte hjälpa det, utan brister ut i ett rungande asgarv.
Verkligen, ett sådant skratt där du slår dig på knäna för att det är så roligt.
Men det var bara så hysteriskt roligt för att stickning är något av det absolut sista jag väntade mig skulle försegå i vårt sovrum.
För faktum är att det var en så fin syn att jag blir alldeles varm, och lite blödig, i hjärtat.
Åh, vad jag älskar de tre tjejerna som jag har lyckan att få bo med!
Ibland...
... Undrar jag hur andra ser på mig och sambon när vi är ute.
När jag kollar på bilderna efter en utekväll är det alltid hur många kort som helst på oss, med armarna om varandra, vrålskrattandes och lyckliga.
Det finns liksom inga problem i världen för oss och det är verkligen helt fantastiskt att kolla på bilder från våra olika bravader.
Och så även efter denna helgen..
We so totally rock, girl!
Hellooooo... Is there anybody out there?
Det är söndag.
Det är söndag eftermiddag och jag har varit ensam hela dagen.
Jag har inte sagt ett ord sedan kl 10 i morse, då sambon åkte och det känns jättekonstigt.
Telefonen är ju inte direkt överhettad här på vardagsrumsbordet om man säger så. Inte ens ett sms på flera timmar...
Har mina vänner gjort slut med mig?
Men Chris Martin och Damien Rice har varit rara gossar och hållt mig sällskap med sina sensationellt vackra röster medan jag med oanad energi har rensat garderober och lådor, virvlat fram med spray och dammtrasa, dundrat runt med dammsugare och burit kläder till vinden samt, givetvis, bäddat nytt i sängen.
Nu sitter jag här och känner mig sällskapssjuk och mysig...
Kramig och kärleksfull...
Tillgiven och ömsint....
Ensam!
Jag ska fråga mina tjejer om jag inte kan få ligga och mysa med dem i puffen en stund...
De gillar ju värme och närhet!
Fast å andra sidan blir jag snart upphämtad av bögen i församlingen och ska, tillsammans med honom, min powerwalk-kollega och handbollskollegan, åka och träna.
Spinning och core står det på programmet, så jag lär ju få min värme och närhet så det både räcker och blir över.
Det är söndag eftermiddag och jag har varit ensam hela dagen.
Jag har inte sagt ett ord sedan kl 10 i morse, då sambon åkte och det känns jättekonstigt.
Telefonen är ju inte direkt överhettad här på vardagsrumsbordet om man säger så. Inte ens ett sms på flera timmar...
Har mina vänner gjort slut med mig?
Men Chris Martin och Damien Rice har varit rara gossar och hållt mig sällskap med sina sensationellt vackra röster medan jag med oanad energi har rensat garderober och lådor, virvlat fram med spray och dammtrasa, dundrat runt med dammsugare och burit kläder till vinden samt, givetvis, bäddat nytt i sängen.
Nu sitter jag här och känner mig sällskapssjuk och mysig...
Kramig och kärleksfull...
Tillgiven och ömsint....
Ensam!
Jag ska fråga mina tjejer om jag inte kan få ligga och mysa med dem i puffen en stund...
De gillar ju värme och närhet!
Fast å andra sidan blir jag snart upphämtad av bögen i församlingen och ska, tillsammans med honom, min powerwalk-kollega och handbollskollegan, åka och träna.
Spinning och core står det på programmet, så jag lär ju få min värme och närhet så det både räcker och blir över.
Magi!
Det är så konstigt.
Trots att jag aldrig har några kläder att ha på mig så ligger det en svindlande stor hög med kläder vid min säng och en lika monstruös blandning av olika skor i hallen.
Hur är det möjligt?
Trots att jag aldrig har några kläder att ha på mig så ligger det en svindlande stor hög med kläder vid min säng och en lika monstruös blandning av olika skor i hallen.
Hur är det möjligt?
Jag är som en pansarvagn och du som en hyrd moppe!
Hur kul är det då?
Jag har varit på stan idag, och det är väl helt ok i sig.
Men jag har varit på stan utan pengar, och det är i samma nivå som att låta en utsvulten hund lukta på sin mat, men inte äta den (och det är elakt).
När jag, med hoppfullhet och närmast idiotisk optimism, ringde till telefonbanken fick jag den saftiga lavetten; Desponibelt belopp 120 kronor, och axlarna sjönk markant, i takt med humöret...
ALLA på stan hade pengar.
Alla hade fått sin lön igår.
Alla utan jag!
Alla på stan fick köpa fina kläder utan jag.
Stora, goa, ulliga höstkoftor, snygga skor och härliga toppar låg och trängdes i deras shoppingpåsar medan jag bar på några hekto kaffe.
Sambon gick och bläddrade nöjt bland galgarna och jag ville bara lipa!
Några prassliga 100-lappar låg dock och hoppade i plånboken:
"Använd mig" tycktes de maniskt upprepa, och till slut klarade jag inte länge att stå emot deras bedjande och köpte därför två par knästrumpor.
Väldigt fina knästrumpor som jag kommer att ha stor användning av, I tell you.
Men nu sitter jag här och strukturerar upp min lördagskväll... Utan pengar.
Vad tänkte jag på?
Knästrumpor?
Jag ska fan ha på mig dem ikväll, och shit vad snygg jag kommer att vara i mina knästrumpor...
Jag kommer att utstråla lycka och välgång i mina ulliga strumpor och sedan tänker jag gå hem och längta till på måndag, då pengarna kommer.
ja, så får det bli!
Jag har varit på stan idag, och det är väl helt ok i sig.
Men jag har varit på stan utan pengar, och det är i samma nivå som att låta en utsvulten hund lukta på sin mat, men inte äta den (och det är elakt).
När jag, med hoppfullhet och närmast idiotisk optimism, ringde till telefonbanken fick jag den saftiga lavetten; Desponibelt belopp 120 kronor, och axlarna sjönk markant, i takt med humöret...
ALLA på stan hade pengar.
Alla hade fått sin lön igår.
Alla utan jag!
Alla på stan fick köpa fina kläder utan jag.
Stora, goa, ulliga höstkoftor, snygga skor och härliga toppar låg och trängdes i deras shoppingpåsar medan jag bar på några hekto kaffe.
Sambon gick och bläddrade nöjt bland galgarna och jag ville bara lipa!
Några prassliga 100-lappar låg dock och hoppade i plånboken:
"Använd mig" tycktes de maniskt upprepa, och till slut klarade jag inte länge att stå emot deras bedjande och köpte därför två par knästrumpor.
Väldigt fina knästrumpor som jag kommer att ha stor användning av, I tell you.
Men nu sitter jag här och strukturerar upp min lördagskväll... Utan pengar.
Vad tänkte jag på?
Knästrumpor?
Jag ska fan ha på mig dem ikväll, och shit vad snygg jag kommer att vara i mina knästrumpor...
Jag kommer att utstråla lycka och välgång i mina ulliga strumpor och sedan tänker jag gå hem och längta till på måndag, då pengarna kommer.
ja, så får det bli!
Jaså minsann!
Jag fick ett sms nu...
Ett sms från en kille som sade sig vara min kusin och ville träffas.
Det är så jäkla sjukt och jag känner mig faktiskt väldigt villrådig.
För ungefär ett år sedan upptäckte jag att jag har en bror som jag inte tidigare vetat om att jag hade.
En bror som i hela sitt liv vetat om mig, men valt att inte höra av sig då han trodde att även jag visste om honom men inte ville träffa honom.
I samband med att han tillkännagav sig hörde min "riktiga" pappa av sig och han ringer nu regelbundet och uppdaterar sig om mitt liv.
Det ringer alltså en man till mig som är väldigt ivrig att träffa mig och som kallar sig min pappa.
En man som för mig är en fullkomlig främling och som jag aldrig skulle känna igen om jag såg honom på stan. Jag vet ju för sjutton inte ens hur han ser ut.
En trevlig och till synes förändrad man, men fortfarande en främling.
Den förlorade brodern har jag träffat en gång och jag minns med ett leende hur jag satt på spårvagnen, inför vårt möte, och tänkte i panik att; Tänk om det är någon jag har legat med. Vad fan gör jag då?
Mötet med honom var en nästan skrämmande upplevelse, då han visste massor om mig.
Vad jag jobbade med, vart jag bodde, mitt civilstånd med mera, medan jag ju inte ens visste att han existerade.
Han var dock väldigt trevlig och säkert en fantastisk människa, men fortfarande.. För mig, en främling.
Och nu ett sms från ännu en okänd familjemedlem som har kort på mig, som barn, hemma och vill träffas och skapa en kontakt.
Det sjuka är ju att jag har en familj. Jag har en pappa som jag kallar pappa, jag har en bror som är min bror och jag har kusiner och min älskade mamma.
Av olika anledningar kan alla dessa familjemedlemmar inte blandas och jag känner att jag hamnar lite i kläm.
Kan man ha två familjer?
Och kan man verkligen skapa en familjekontakt med främlingar vid min ålder?
Det känns så jäklar weird!
Självklart kommer jag att svara kusinen i fråga och säkerligen kommer jag även att träffa honom.
Men oj, vad obekväm jag är i alla dessa främmande möten med folk som verkar veta mer om mig, än de kusiner jag faktiskt vet om att jag har...
Nu har jag ett sms att skriva!
Ett sms från en kille som sade sig vara min kusin och ville träffas.
Det är så jäkla sjukt och jag känner mig faktiskt väldigt villrådig.
För ungefär ett år sedan upptäckte jag att jag har en bror som jag inte tidigare vetat om att jag hade.
En bror som i hela sitt liv vetat om mig, men valt att inte höra av sig då han trodde att även jag visste om honom men inte ville träffa honom.
I samband med att han tillkännagav sig hörde min "riktiga" pappa av sig och han ringer nu regelbundet och uppdaterar sig om mitt liv.
Det ringer alltså en man till mig som är väldigt ivrig att träffa mig och som kallar sig min pappa.
En man som för mig är en fullkomlig främling och som jag aldrig skulle känna igen om jag såg honom på stan. Jag vet ju för sjutton inte ens hur han ser ut.
En trevlig och till synes förändrad man, men fortfarande en främling.
Den förlorade brodern har jag träffat en gång och jag minns med ett leende hur jag satt på spårvagnen, inför vårt möte, och tänkte i panik att; Tänk om det är någon jag har legat med. Vad fan gör jag då?
Mötet med honom var en nästan skrämmande upplevelse, då han visste massor om mig.
Vad jag jobbade med, vart jag bodde, mitt civilstånd med mera, medan jag ju inte ens visste att han existerade.
Han var dock väldigt trevlig och säkert en fantastisk människa, men fortfarande.. För mig, en främling.
Och nu ett sms från ännu en okänd familjemedlem som har kort på mig, som barn, hemma och vill träffas och skapa en kontakt.
Det sjuka är ju att jag har en familj. Jag har en pappa som jag kallar pappa, jag har en bror som är min bror och jag har kusiner och min älskade mamma.
Av olika anledningar kan alla dessa familjemedlemmar inte blandas och jag känner att jag hamnar lite i kläm.
Kan man ha två familjer?
Och kan man verkligen skapa en familjekontakt med främlingar vid min ålder?
Det känns så jäklar weird!
Självklart kommer jag att svara kusinen i fråga och säkerligen kommer jag även att träffa honom.
Men oj, vad obekväm jag är i alla dessa främmande möten med folk som verkar veta mer om mig, än de kusiner jag faktiskt vet om att jag har...
Nu har jag ett sms att skriva!
Hö hö! Vem är det som kör egentligen?
I morse när jag står redo att åka till jobbet, med regnjackan på och munnen full av flourskölj kunde jag inte hitta mina jobbnycklar (big surprise för de flesta).
Jag tog en snabb koll i gårdagens väska, byxor, jacka och på golvet, men inga nycklar, så jag satte mig på Contessa i tankarna om att nycklarna måste ligga kvar på jobbet.
Framme vid skolan kommer jag på att jag ju stängde på avdelningen igår och därmed hade nycklarna med mig när jag gick, så jag måste dessvärre ha lagt dem någonstans i stan (där jag också väldigt skickligt förlade mina svarta vantar), där jag var och velade runt igår efter att ha hämtat ut mitt nya skinande pass.
Oh, crap!
Jag ringde ändå hem till sambon och bad henne ta en extra koll hemma i ett desperat sista försök att hitta nycklarna (vilka är allt annat än lämpliga att tappa bort), but no....
Fortfarande inga nycklar hemma!
Jag gjorde mig därmed mentalt redo att ringa in till affärerna i Nordstan samt meddela chefen att jag än en gång torskat och gick med tunga jag-blir-så-besviken-på-mig-själv-steg ut till klassrummet för att koka mig en rejäl kopp med uppmuntrande kaffe.
Men kolla där...
Där på bänken ligger ju mina nycklar i en liten, underbar, fantastisk kringla.
Den var den absolut i särklass finaste lilla hög av nycklar jag någonsin har sett och det var efter glada små hoppsasteg och indianhopp som jag sedan med oanad munterhet satte mig här vid datorn!
Frågan är hur i hela välden jag låste när jag gick igår???
Och kaffet? Ja, det glömde jag helt av!
Jag tog en snabb koll i gårdagens väska, byxor, jacka och på golvet, men inga nycklar, så jag satte mig på Contessa i tankarna om att nycklarna måste ligga kvar på jobbet.
Framme vid skolan kommer jag på att jag ju stängde på avdelningen igår och därmed hade nycklarna med mig när jag gick, så jag måste dessvärre ha lagt dem någonstans i stan (där jag också väldigt skickligt förlade mina svarta vantar), där jag var och velade runt igår efter att ha hämtat ut mitt nya skinande pass.
Oh, crap!
Jag ringde ändå hem till sambon och bad henne ta en extra koll hemma i ett desperat sista försök att hitta nycklarna (vilka är allt annat än lämpliga att tappa bort), but no....
Fortfarande inga nycklar hemma!
Jag gjorde mig därmed mentalt redo att ringa in till affärerna i Nordstan samt meddela chefen att jag än en gång torskat och gick med tunga jag-blir-så-besviken-på-mig-själv-steg ut till klassrummet för att koka mig en rejäl kopp med uppmuntrande kaffe.
Men kolla där...
Där på bänken ligger ju mina nycklar i en liten, underbar, fantastisk kringla.
Den var den absolut i särklass finaste lilla hög av nycklar jag någonsin har sett och det var efter glada små hoppsasteg och indianhopp som jag sedan med oanad munterhet satte mig här vid datorn!
Frågan är hur i hela välden jag låste när jag gick igår???
Och kaffet? Ja, det glömde jag helt av!
Gulp!
Jo... Presenten sambon och jag fick av kärleksparet var en rosa liten bok.
En jättefin rosa liten bok som heter: Konsten att inom fjorton dagar blifva fästmö -säker vägledning för ogifta fruntimmer.
Det börjar ju bra och första kapitlet heter Fruntimren äro födda att vara verldens prydnad, men sedan kommer det som fick mig att fullkomligt vrida mig av skratt... -Och ren ångest!
"...Ty ogifta fruntimmer likna dock endast blommor på aflägsna fält, fvilka ingen fot beträder, och där de uppblomstra utan att bli sedda, utan att plockas, ja.. För att ensamme vissna bort och dö."
Va?!
Är jag som en ensam blomma på en äng?
En avlägsen äng dit ingen någonsin hittar.
En blomstrande blomma. Vacker, bräcklig och spröd, men dömd att efter min praktfulla blomning torka ut och förtvina.
Mista min skönhet, vissna bort och dö i min ensamhet...
DÖ... Ensam!
Dö, ensam, gammal och ful... Ensam!
ENSAM! Hjälp!
Jag har ju som sagt bara kommit till de första raderna i denna rosa lilla bok (innan jag hamnade här), men tänker plöja den helt i kväll, i tron om att få känna större hopp inför framtiden än vad just de första raderna gav mig.
En jättefin rosa liten bok som heter: Konsten att inom fjorton dagar blifva fästmö -säker vägledning för ogifta fruntimmer.
Det börjar ju bra och första kapitlet heter Fruntimren äro födda att vara verldens prydnad, men sedan kommer det som fick mig att fullkomligt vrida mig av skratt... -Och ren ångest!
"...Ty ogifta fruntimmer likna dock endast blommor på aflägsna fält, fvilka ingen fot beträder, och där de uppblomstra utan att bli sedda, utan att plockas, ja.. För att ensamme vissna bort och dö."
Va?!
Är jag som en ensam blomma på en äng?
En avlägsen äng dit ingen någonsin hittar.
En blomstrande blomma. Vacker, bräcklig och spröd, men dömd att efter min praktfulla blomning torka ut och förtvina.
Mista min skönhet, vissna bort och dö i min ensamhet...
DÖ... Ensam!
Dö, ensam, gammal och ful... Ensam!
ENSAM! Hjälp!
Jag har ju som sagt bara kommit till de första raderna i denna rosa lilla bok (innan jag hamnade här), men tänker plöja den helt i kväll, i tron om att få känna större hopp inför framtiden än vad just de första raderna gav mig.
Jag är visst inte ensam
Ute på skolgården (efter att jag köpt mig en härlig kopp med bladkaffe och en sandig kladdkaka från fiket vid stenarna) gick jag ett varv och bara inspekterade barn när jag råkade höra denna underbara konversation mellan två killar i mellanstadiet:
"... Och då LYSSNAR inte du på mig!"
"Men du HÖR ju inte!"
Jag vet inte om de med flit försökte citera Yrrol, men det kändes verkligen som att samtalet var äkta och jag skrattade gott för mig själv innan jag fick huvudet fullt av upprörda barn som inte fick vara ifred...
"... Och då LYSSNAR inte du på mig!"
"Men du HÖR ju inte!"
Jag vet inte om de med flit försökte citera Yrrol, men det kändes verkligen som att samtalet var äkta och jag skrattade gott för mig själv innan jag fick huvudet fullt av upprörda barn som inte fick vara ifred...
Kaffe och kladdkaka, någon?
Inte lika kaxig längre...
Intorkad svett är kallt... Jag fryser.
Färgen sitter i håret, maten är på väg ner i magen och i min förkärlek till hud, sitter jag i bara boxertrosorna och fryser... Snart får jag duscha, snart!
Lika bra att ta fransarna och ögonbrynen när jag ändå är igång!
So long for now!
Färgen sitter i håret, maten är på väg ner i magen och i min förkärlek till hud, sitter jag i bara boxertrosorna och fryser... Snart får jag duscha, snart!
Lika bra att ta fransarna och ögonbrynen när jag ändå är igång!
So long for now!
WOORAAAAHHH!
Oh sweet lord have mercy...
Jag har nog aldrig varit så svettig i hela mitt liv.
Och charmtrollet som berättar om det, det är jag!
Kom just hem från gymet och det rinner fortfarande utmed ryggen på mig...
Jag badar i mig själv...
Ho ho, det är så härligt äckligt att jag gillar det.
Jag älskar det.
Porerna öppnas och ut flödar all skit jag har inom mig.
Ut med det bara...
Svett är härligt!
Svett är rent!
Svett är jag!
Jag ska ju färga håret idag, men kan inte göra det förrän håret har torkat (och det är lika blött som om jag vore nyduschad), så här sitter jag och låter mig själv torka och bli sådär underbart grischig och vidrig innan jag får lov att skrubba och duscha mig ren och fräscht luktande igen.
Och då är jag även svarthårig, istället för det här mörkbrunmilerade jag ligger inne med nu.
Härliga kväll!
Jag har nog aldrig varit så svettig i hela mitt liv.
Och charmtrollet som berättar om det, det är jag!
Kom just hem från gymet och det rinner fortfarande utmed ryggen på mig...
Jag badar i mig själv...
Ho ho, det är så härligt äckligt att jag gillar det.
Jag älskar det.
Porerna öppnas och ut flödar all skit jag har inom mig.
Ut med det bara...
Svett är härligt!
Svett är rent!
Svett är jag!
Jag ska ju färga håret idag, men kan inte göra det förrän håret har torkat (och det är lika blött som om jag vore nyduschad), så här sitter jag och låter mig själv torka och bli sådär underbart grischig och vidrig innan jag får lov att skrubba och duscha mig ren och fräscht luktande igen.
Och då är jag även svarthårig, istället för det här mörkbrunmilerade jag ligger inne med nu.
Härliga kväll!
Det var som fan...
I min kalender (på jobbet, annars är jag inte så organiserad) står det under v 45:
"En expert är någon som har gjort alla misstag som är möjliga på ett begränsat område."
Betyder det att jag är expert på män?
"En expert är någon som har gjort alla misstag som är möjliga på ett begränsat område."
Betyder det att jag är expert på män?
Njut nu för i helvete!
Det är de små ögonblicken...
Jag satte mig på rast nu med min nybryggda kopp med kaffe (kaffet är nybryggt, inte koppen) och två After Eight i näven.
Mmmmmm, heavanly!
Kombinationen av kaffe, mjölk, choklad och mint är nästan lika god som kaffe, mjölk och snickers!
Eller kaffe, mjölk och chokladmuffins... Eller kaffe, mjölk och mörk choklad... Eller kaffe, mjölk och kladdkaka.. Eller kaffe, mjö....
Kaffe med mjölk och choklad helt enkelt.
Det är tre av ingredienserna i de små ögonblick som så lätt och ledigt förgyller min vardag.
Jag satte mig på rast nu med min nybryggda kopp med kaffe (kaffet är nybryggt, inte koppen) och två After Eight i näven.
Mmmmmm, heavanly!
Kombinationen av kaffe, mjölk, choklad och mint är nästan lika god som kaffe, mjölk och snickers!
Eller kaffe, mjölk och chokladmuffins... Eller kaffe, mjölk och mörk choklad... Eller kaffe, mjölk och kladdkaka.. Eller kaffe, mjö....
Kaffe med mjölk och choklad helt enkelt.
Det är tre av ingredienserna i de små ögonblick som så lätt och ledigt förgyller min vardag.
Lusmani
På väg till bamba kommer en av treorna springandes mot mig med öppna armar.
"Fröken Baaabbeeeeel!"
Hon kastar sig i min famn och ger mig en lång nära kram.
"Jag har en sak att berätta för dig, fröken Babbel" säger hon, fortfarande kramandes.
"Jaså! Vad kan det vara för spännande?" med armarna om varandra går vi vidare mot bamba.
Hon vänder sitt ansikte upp mot mitt och säger med ett brett flin:
"Igår hittade min mamma 21 löss i mitt hår!"
I mitt huvud spelades det nu upp en film om hur en liten flicka, tack vare sin frökens enorma kraft, flög i en jämn båge upp i luften med fäktande armar och ben, för att sedan landa på rygg ca 10 meter bort.
I verkligheten drog jag mig, mycket lugnare än jag kände mig, bort från henne och började faktiskt asgarva. Det var ju ändå humor, det hon gjorde...
Jag lade händerna på hennes axlar och ruskade skojsamt om henne.
"Och så kommer du och klamrar dig fast vid mig, din lilla skitunge."
"Jag veeet" skrattar hon och springer vidare till sin lektion, medan jag skrattar mig in till bamba.
Lössen är djävulens påfund och jag är livrädd för dem, men herregud vad jag skrattade efter hennes lilla tal!
"Fröken Baaabbeeeeel!"
Hon kastar sig i min famn och ger mig en lång nära kram.
"Jag har en sak att berätta för dig, fröken Babbel" säger hon, fortfarande kramandes.
"Jaså! Vad kan det vara för spännande?" med armarna om varandra går vi vidare mot bamba.
Hon vänder sitt ansikte upp mot mitt och säger med ett brett flin:
"Igår hittade min mamma 21 löss i mitt hår!"
I mitt huvud spelades det nu upp en film om hur en liten flicka, tack vare sin frökens enorma kraft, flög i en jämn båge upp i luften med fäktande armar och ben, för att sedan landa på rygg ca 10 meter bort.
I verkligheten drog jag mig, mycket lugnare än jag kände mig, bort från henne och började faktiskt asgarva. Det var ju ändå humor, det hon gjorde...
Jag lade händerna på hennes axlar och ruskade skojsamt om henne.
"Och så kommer du och klamrar dig fast vid mig, din lilla skitunge."
"Jag veeet" skrattar hon och springer vidare till sin lektion, medan jag skrattar mig in till bamba.
Lössen är djävulens påfund och jag är livrädd för dem, men herregud vad jag skrattade efter hennes lilla tal!
Hemma vid köksbordet är det bestämda platser. I Soffan likaså...
Som så många andra har även jag mindre tics och tvångstankar.
En grej är att om jag har bestämt mig för att en plats är "min" så är den det...
På kategorimötena sitter jag alltid längst ut på soffan, intill det runda bordet.
Alltid!
Det är min plats och det har bara hänt en gång att någon annan satt sig där. Hon fick flytta sig och gjorde sig väldigt rolig över mig, men det skiter jag i.
Jag fick sitta på min trygga plats hela mötet...
En annan grej är vart jag parkerar min cykel. Jag har i alla år ställt Contessa (och hennes föregångare) mot dagisväggen och där har hon stått ensam och trygg hela dagarna.
Nu har några av de äldre killarna på skolan också börjat parkera sina cyklar där.
På min plats... Vad är det med dem?
Varje morgon som jag nu kommit till jobbet har det varit en mindre tävling om att få min plats och jag har (ska erkännas) varit helt vansinnig de gånger den har varit upptagen.
Men som den idiotenvisa människa jag är, har jag då burit bort cykeln som stått fel en bit och sedan flyttat in Contessa där.
Fantastiskt oproffesionellt och vansinnigt löjligt, jag veet.
Men jag måste. Det är min plats!
I morse när jag kom hade killarna parkerat sina cyklar mot väggen som vanligt, men lämnat Contessas plats ledig.
Jag kunde alltså sladda in en snygg fickparkering, låsa henne och med nöjda steg gå in till skolan och börja min arbetsdag.
Fint!
En grej är att om jag har bestämt mig för att en plats är "min" så är den det...
På kategorimötena sitter jag alltid längst ut på soffan, intill det runda bordet.
Alltid!
Det är min plats och det har bara hänt en gång att någon annan satt sig där. Hon fick flytta sig och gjorde sig väldigt rolig över mig, men det skiter jag i.
Jag fick sitta på min trygga plats hela mötet...
En annan grej är vart jag parkerar min cykel. Jag har i alla år ställt Contessa (och hennes föregångare) mot dagisväggen och där har hon stått ensam och trygg hela dagarna.
Nu har några av de äldre killarna på skolan också börjat parkera sina cyklar där.
På min plats... Vad är det med dem?
Varje morgon som jag nu kommit till jobbet har det varit en mindre tävling om att få min plats och jag har (ska erkännas) varit helt vansinnig de gånger den har varit upptagen.
Men som den idiotenvisa människa jag är, har jag då burit bort cykeln som stått fel en bit och sedan flyttat in Contessa där.
Fantastiskt oproffesionellt och vansinnigt löjligt, jag veet.
Men jag måste. Det är min plats!
I morse när jag kom hade killarna parkerat sina cyklar mot väggen som vanligt, men lämnat Contessas plats ledig.
Jag kunde alltså sladda in en snygg fickparkering, låsa henne och med nöjda steg gå in till skolan och börja min arbetsdag.
Fint!
Sexparty någon?
En sak som kom upp när vi, min kollega och jag, gick hem från fiket var det här med sexleksaker...
Vad är det egentligen som får tillverkarna att göra de flesta av leksakerna som de ju vill att vi konsumenter ska köpa, till rosa, fluffiga, blinkande och totalt oattraktiva och läskiga gummidjur.
Sitter det verkligen någon käck idéspruta som på riktigt tror att jag vill stoppa upp en blinkande och helt galet vibrerande kanin i poonanin för att sedan se ut som ett Tjernobylfall när blinkandet från inuti mig syns igenom på magens hud.
Upphetsande tanke, verkligen.
Vi kom väl inte fram till vilka färger som skulle vara mer lämpliga än dagens rosa, lila och bäbisblå (förutom de dåliga skämten om innefittarosa och ollonpurpur) så jag ska ju egentligen inte klaga men det känns ändå så sjukt.
Namnen då...
Vad sägs om klassiska Mr Rabbit (kom lilla kanin och sätt på mig), ägget Pulla Gulla, pluggen Master tool m.fl?
Det är ju humor som fan, men kom igen...
Att det sedan ska lukta persika och melon mellan lakanen känns också knäppt.
När luktade sex egentligen persika?
Men å andra sidan är väl en naughtybag inte en riktig naughtybag om den inte är full av rosa, lila, fluff och persika?
It's a weird and wonderful place...
Vad är det egentligen som får tillverkarna att göra de flesta av leksakerna som de ju vill att vi konsumenter ska köpa, till rosa, fluffiga, blinkande och totalt oattraktiva och läskiga gummidjur.
Sitter det verkligen någon käck idéspruta som på riktigt tror att jag vill stoppa upp en blinkande och helt galet vibrerande kanin i poonanin för att sedan se ut som ett Tjernobylfall när blinkandet från inuti mig syns igenom på magens hud.
Upphetsande tanke, verkligen.
Vi kom väl inte fram till vilka färger som skulle vara mer lämpliga än dagens rosa, lila och bäbisblå (förutom de dåliga skämten om innefittarosa och ollonpurpur) så jag ska ju egentligen inte klaga men det känns ändå så sjukt.
Namnen då...
Vad sägs om klassiska Mr Rabbit (kom lilla kanin och sätt på mig), ägget Pulla Gulla, pluggen Master tool m.fl?
Det är ju humor som fan, men kom igen...
Att det sedan ska lukta persika och melon mellan lakanen känns också knäppt.
När luktade sex egentligen persika?
Men å andra sidan är väl en naughtybag inte en riktig naughtybag om den inte är full av rosa, lila, fluff och persika?
It's a weird and wonderful place...
Sjuk? Vadå, jag? Nej aldrig!!
Jag har mått så crap i dag.
Verkligen, crap!
Matt och illamående, trött och yr i bollen.
Jag somnade bland barnens kuddar på rasten och jag fick ge maten från bamba till Ulrik. Jag har frusit och svettats om vartannat och jag har... -Bara vägrat inse att jag kanske inte mår helt ok!
Vi hade sopp-in på fritids.
Ett drop-in fast med soppa, som vi har varje höst, där barnen bakar bröd och lagar tomatsoppa.
Det är så supermysigt när ungarna hackar lök så tårarna rinner och knådar deg med mjöliga leenden. Det är alltid ett organiserat kaos unders dessa sopp-in förberedelser men vi har det verkligen hur mysigt som helst.
Idag kom då föräldrarna och doppade bröd i den mustiga soppan och jag villle bara svimma av matthet, men går jag hem?
Nejdå... Jag stanar kvar, in i det sista och diskar, socialiserar, räknar barn och kokar kaffe. Odugliga människa...
När jag väl ska cykla hem tittar jag förbi min power walk-kollega som hade stängningen och fast jag redan hade bestämt med henne att vi skulle ta dagens promenad en annan dag, bestämde vi att jag möter upp henne när hon slutat.
Odugliga människa...
När vi börjar gå inser jag rätt snabbt att det här kommer jag aldrig att orka och föreslår istället ett fik, vilket hon snabbt nappade på.
Så där satt jag på ett fik och frös med full jacka -och mössamundering trots att det ,enligt min kollega, inte alls var särskilt kallt där inne.
Odugliga människa...
Men det är ju så trevligt och mysigt att träffa sina vänner och jag är ju hemma nu...
Vilar jag i soffan?
Nej, nej... Jag sätter mig direkt vid datorn och spelar musik till bloggandet.
ODUGLIGA människa...
Ha ha!
Fast jag har faktiskt inte varit sjuk på hur många år som helst, och har inga som helst planer på att bli det nu heller. Den här kroppen går på en vilja av stål och (framför allt) en daglig konfrontation med fler bakterier än vad FASS har botemedlet på, så jag ser mig själv som näst intill sjukimmun!
En stor kram till kärleksparet som ju hade skickat en väldigt rolig och säkerligen mycket användbar gåva. Den ska inpekteras minutiöst och omsorgsfullt för att sedan testas bland de ovetande och intet ont anande männen...
Tack ska ni ha.
Tack som fan!
Nu SKA jag lägga mig ner lite.
Verkligen, crap!
Matt och illamående, trött och yr i bollen.
Jag somnade bland barnens kuddar på rasten och jag fick ge maten från bamba till Ulrik. Jag har frusit och svettats om vartannat och jag har... -Bara vägrat inse att jag kanske inte mår helt ok!
Vi hade sopp-in på fritids.
Ett drop-in fast med soppa, som vi har varje höst, där barnen bakar bröd och lagar tomatsoppa.
Det är så supermysigt när ungarna hackar lök så tårarna rinner och knådar deg med mjöliga leenden. Det är alltid ett organiserat kaos unders dessa sopp-in förberedelser men vi har det verkligen hur mysigt som helst.
Idag kom då föräldrarna och doppade bröd i den mustiga soppan och jag villle bara svimma av matthet, men går jag hem?
Nejdå... Jag stanar kvar, in i det sista och diskar, socialiserar, räknar barn och kokar kaffe. Odugliga människa...
När jag väl ska cykla hem tittar jag förbi min power walk-kollega som hade stängningen och fast jag redan hade bestämt med henne att vi skulle ta dagens promenad en annan dag, bestämde vi att jag möter upp henne när hon slutat.
Odugliga människa...
När vi börjar gå inser jag rätt snabbt att det här kommer jag aldrig att orka och föreslår istället ett fik, vilket hon snabbt nappade på.
Så där satt jag på ett fik och frös med full jacka -och mössamundering trots att det ,enligt min kollega, inte alls var särskilt kallt där inne.
Odugliga människa...
Men det är ju så trevligt och mysigt att träffa sina vänner och jag är ju hemma nu...
Vilar jag i soffan?
Nej, nej... Jag sätter mig direkt vid datorn och spelar musik till bloggandet.
ODUGLIGA människa...
Ha ha!
Fast jag har faktiskt inte varit sjuk på hur många år som helst, och har inga som helst planer på att bli det nu heller. Den här kroppen går på en vilja av stål och (framför allt) en daglig konfrontation med fler bakterier än vad FASS har botemedlet på, så jag ser mig själv som näst intill sjukimmun!
En stor kram till kärleksparet som ju hade skickat en väldigt rolig och säkerligen mycket användbar gåva. Den ska inpekteras minutiöst och omsorgsfullt för att sedan testas bland de ovetande och intet ont anande männen...
Tack ska ni ha.
Tack som fan!
Nu SKA jag lägga mig ner lite.
Med hopp om...
"God jul Sara, här får du lite hantlar till din träning"
I dag när jag skulle genomföra lite träning här hemma blev jag helt galen på att jag inte hade några tyngder att arbeta med.
Först tog jag en katt i vardera arm och började göra utfall med dem hängandes längs sidorna, men trots att de är snälla och väluppfostrade djur, så började de otåligt att åla sig i mina händer efter ett tags flängande upp och ner och jag var tvungen att tänka om.
Jag testade med böcker, men i tex axelövningarna var de alldeles för otympliga och det hela slutade med att jag stod och gjorde mina övningar med två kastruller i händerna och det är fan inte ok!
Ska jag nu vara en duktig tjej som tränar hemma ibland måste jag ha hantlar, stänger och tyngder i olika storlekar nära tillhands, så...
"...God jul Sara!"
Först tog jag en katt i vardera arm och började göra utfall med dem hängandes längs sidorna, men trots att de är snälla och väluppfostrade djur, så började de otåligt att åla sig i mina händer efter ett tags flängande upp och ner och jag var tvungen att tänka om.
Jag testade med böcker, men i tex axelövningarna var de alldeles för otympliga och det hela slutade med att jag stod och gjorde mina övningar med två kastruller i händerna och det är fan inte ok!
Ska jag nu vara en duktig tjej som tränar hemma ibland måste jag ha hantlar, stänger och tyngder i olika storlekar nära tillhands, så...
"...God jul Sara!"
Liten jag i stor värld
Sambon och jag tog oss en höstpromenad i solen idag.
Vi gick till återvinningen och slängde skräp och pantade sedan burkar i affären.
Efter det promenerade vi till ett mysigt fik, satte oss i den värmande höstsolen och vände våra ansikten uppåt (som de panchisar vi är) för att bli sådär härligt solkyssta.
Jag satt kvar ute för att passa de sagolika platserna vi lyckats få, medan sambon gick in och beställde åt oss, och ensamheten gav mig chans att lyssna och titta på människorna runtom mig.
Jag insåg snabbt och bryskt att min värld är rätt så väldigt skit-liten jämfört med så många andras.
För det första verkade jag vara den enda tjejen i hela Majorna som inte hade barn.
Det var bannemig barn överallt.
Barn i barnvagnar, barn med kickbikes, barn på cyklar, barn med syskon, barn som inte ville fika, barn på lekplatsen, barn som grät... Barn, barn, barn.
Föräldrarna till dessa oändliga barn pratade alla med varandra. (Jag var den enda som inte pratade med någon).
Är det så att alla med barn hälsar på varandra, på samma sätt som alla med sporthojar eller segelbåtar gör det?
Och ämnerna som togs upp sedan...
"... Feminismen i USA är verkligen utvecklande..."
"... Mycket komplicerad förlossning.."
"... Politik är onekligen ett omstritt begrepp med många definitioner..."
Hjälp!
Själv tänkte jag på saker som:
"Herregud, vad har hon på sig?" eller "oh holy shit, vilket omaka par..."
När sambon sedan (efter över en halvtimma) kom ut med vårt kaffe bröt vi den mogna, vuxna prattrenden och diskuterade livligt olika dejtingmetoder och lade upp en väldigt fängslande strategi inför höstens jaktsäsong.
Detta, kan ju tilläggas, har vi gjort förr och sanningen är att min sambo och jag förmodligen är sämst i hela stan på att träffa män...
Hösten kommer att bli sååå spännande ;)
Vi gick till återvinningen och slängde skräp och pantade sedan burkar i affären.
Efter det promenerade vi till ett mysigt fik, satte oss i den värmande höstsolen och vände våra ansikten uppåt (som de panchisar vi är) för att bli sådär härligt solkyssta.
Jag satt kvar ute för att passa de sagolika platserna vi lyckats få, medan sambon gick in och beställde åt oss, och ensamheten gav mig chans att lyssna och titta på människorna runtom mig.
Jag insåg snabbt och bryskt att min värld är rätt så väldigt skit-liten jämfört med så många andras.
För det första verkade jag vara den enda tjejen i hela Majorna som inte hade barn.
Det var bannemig barn överallt.
Barn i barnvagnar, barn med kickbikes, barn på cyklar, barn med syskon, barn som inte ville fika, barn på lekplatsen, barn som grät... Barn, barn, barn.
Föräldrarna till dessa oändliga barn pratade alla med varandra. (Jag var den enda som inte pratade med någon).
Är det så att alla med barn hälsar på varandra, på samma sätt som alla med sporthojar eller segelbåtar gör det?
Och ämnerna som togs upp sedan...
"... Feminismen i USA är verkligen utvecklande..."
"... Mycket komplicerad förlossning.."
"... Politik är onekligen ett omstritt begrepp med många definitioner..."
Hjälp!
Själv tänkte jag på saker som:
"Herregud, vad har hon på sig?" eller "oh holy shit, vilket omaka par..."
När sambon sedan (efter över en halvtimma) kom ut med vårt kaffe bröt vi den mogna, vuxna prattrenden och diskuterade livligt olika dejtingmetoder och lade upp en väldigt fängslande strategi inför höstens jaktsäsong.
Detta, kan ju tilläggas, har vi gjort förr och sanningen är att min sambo och jag förmodligen är sämst i hela stan på att träffa män...
Hösten kommer att bli sååå spännande ;)
Försvarstekniner
När en sengångare känner sig hotat till livet, eller på annat sätt orolig i sin lilla själ så somnar den.
Det är sengångarens (ett av dem. klor och kamouflage är två andra) försvar mot fiender och smärta. Den sover...
Tänk själva:
"Oh neej, där kommer en stor farlig en som vill äta upp mig. Jag måste fl... ZZzzzzzzzz..."
Ungefär så var det igår när jag låg i soffan och kollade på skräckfilm sent på natten.
"Oh neeej, nu kommer han att hugga henne med en sto.... ZZZzzzzzzz..."
Och tro mig,det funkar.
När jag vaknade, lagom till eftertexterna, var det inte alls läskigt att gå upp och borsta tänderna.
Jag var inte ens lite rädd!
Det är sengångarens (ett av dem. klor och kamouflage är två andra) försvar mot fiender och smärta. Den sover...
Tänk själva:
"Oh neej, där kommer en stor farlig en som vill äta upp mig. Jag måste fl... ZZzzzzzzzz..."
Ungefär så var det igår när jag låg i soffan och kollade på skräckfilm sent på natten.
"Oh neeej, nu kommer han att hugga henne med en sto.... ZZZzzzzzzz..."
Och tro mig,det funkar.
När jag vaknade, lagom till eftertexterna, var det inte alls läskigt att gå upp och borsta tänderna.
Jag var inte ens lite rädd!
Munhäfta
Bokstävernas baronessa har ingenting att säga.
Verkligen.
Ingenting. Nada. Cero. Zipp!
Det verkar vara mitt tema för dagen.. Helgen till och med.
Att bara vara tyst, instängd och osocial.
Igår blev det ju hemmakväll med ODUGLIG film och i dag åkte jag finbil hem till päronen (efter träningen). Där satt jag sedan tyst vid köksbordet (efter att i vanlig ordning ha försett mig från skåp och kylskåp) medan de andra tre malde på om motorcyklar, jobb, företag och annat sådant som familjer pratar om när de träffas.
Det enda jag hade att tillföra till diskussionen var:
"Pappa, har du någon autosol till den här klockan som jag har pajat. Jag kan ju bara inte lämna in den så här repig."
Nu sitter jag här, utan att ha öppnat munnen (förutom när jag kallade mig själv "ditt dumma jävla helvete" då jag tappade mjöl på golvet) sedan jag lämnade bästebror och finbilen för ungefär fyra timmar sedan.
Sambon vill gå ut, det vet jag, men jag känner mig så rubbat osocial och ovillig att le mot andra, så jag gör mig nog bäst här hemma i soffan tror jag.
Dessutom så har jag inga pengar, så det borde väl göra att saken är biff.
Men vi får väl se helt enkelt. Konstigare saker har ju hänt...
Verkligen.
Ingenting. Nada. Cero. Zipp!
Det verkar vara mitt tema för dagen.. Helgen till och med.
Att bara vara tyst, instängd och osocial.
Igår blev det ju hemmakväll med ODUGLIG film och i dag åkte jag finbil hem till päronen (efter träningen). Där satt jag sedan tyst vid köksbordet (efter att i vanlig ordning ha försett mig från skåp och kylskåp) medan de andra tre malde på om motorcyklar, jobb, företag och annat sådant som familjer pratar om när de träffas.
Det enda jag hade att tillföra till diskussionen var:
"Pappa, har du någon autosol till den här klockan som jag har pajat. Jag kan ju bara inte lämna in den så här repig."
Nu sitter jag här, utan att ha öppnat munnen (förutom när jag kallade mig själv "ditt dumma jävla helvete" då jag tappade mjöl på golvet) sedan jag lämnade bästebror och finbilen för ungefär fyra timmar sedan.
Sambon vill gå ut, det vet jag, men jag känner mig så rubbat osocial och ovillig att le mot andra, så jag gör mig nog bäst här hemma i soffan tror jag.
Dessutom så har jag inga pengar, så det borde väl göra att saken är biff.
Men vi får väl se helt enkelt. Konstigare saker har ju hänt...
Vad hände med Reservoir Dogs eller A Night At The Roxburys?
Det var filmkväll hos sambosarna idag.
Vi var, i vanlig ordning, inte helt överrens om vilken typ av film vi ville ha men sambon hade blivit tipsad av en vän om Hairspray, så vi tog den efter många baksidesläsningar.
Hem och bunkra upp med chips, morötter, dip och cola och på med filmen som vi blivit tipsade om.
Men oh my gaaaaad, vilken dålig film.
Hur är det ens möjligt att smaken kan vara så olika?
Det var utan tvekan något av det sämsta jag någonsin har sett i filmväg och samtidigt var det ju något av det bästa som någon annan hade sett.
Helt sjukt!
Vi var, i vanlig ordning, inte helt överrens om vilken typ av film vi ville ha men sambon hade blivit tipsad av en vän om Hairspray, så vi tog den efter många baksidesläsningar.
Hem och bunkra upp med chips, morötter, dip och cola och på med filmen som vi blivit tipsade om.
Men oh my gaaaaad, vilken dålig film.
Hur är det ens möjligt att smaken kan vara så olika?
Det var utan tvekan något av det sämsta jag någonsin har sett i filmväg och samtidigt var det ju något av det bästa som någon annan hade sett.
Helt sjukt!
JAG är nöjd!
Jag läste just en recension från onsdagens spelning på Sticky och skrattade lite för mig själv.
Den var kanske inte jättebra, men däremot rolig.
Meningen; Inget Blofly-fan i Göteborg är längre än 170 centimeter är ju bara sååå underbar.
Hobbitar är vi allihopa, eller?
Jag är ett Blofly-fan och jag är stolta 163 cm lång
En hottie and the blofly
Oj, vad det rockades på Sticky Fingers top floor igår!
Heff och jag möttes av en väldigt glad och taggad Heff när vi kom och vi ställde oss vant vid baren och lyssnade med ett halvt öra på vrålande tjejer med hårda band på scenen, innan BLOFLY skulle upp.
Den här sjunga-med-magen-hårdrocken är väl inte riktigt vad man ska spela för att få mig på fall, men det är verkligen roligt att hamna på de här death-metal-råhårda-rock-kvällarna ibland.
Människorna, stämningen, allt hår (jag var surrugathår åt mina rakade pojkar), ölen och järnsen (Inget fjolligt vin eller exotoiska drinkar här inte) och den stora kärleken till hårdrock är verkligen underbart att se.
När BLOFLY entrade scenen var jag och Heff längst fram såklart och headbangade så vi nästan ramlade omkull.
Det är en konst att kunna headbanga, believe you me, och jag är superimponerad av de balanserade experter som gör det hela tiden under en låt.
Jag testade att stå bredbent och jag testade med den ena foten framför den andra, men tappade ideligen balansen så det slutade med att jag tog ett stadigt tag i Heff och bangade sedan så örhängerna flög.
Efter den väldigt härliga spelningen åkte vi med bandet till Pustervik där kalaset fortsatte ett tag innan de andra avslutade natten på Rockbaren och jag tackade för mig...
Heff och jag möttes av en väldigt glad och taggad Heff när vi kom och vi ställde oss vant vid baren och lyssnade med ett halvt öra på vrålande tjejer med hårda band på scenen, innan BLOFLY skulle upp.
Den här sjunga-med-magen-hårdrocken är väl inte riktigt vad man ska spela för att få mig på fall, men det är verkligen roligt att hamna på de här death-metal-råhårda-rock-kvällarna ibland.
Människorna, stämningen, allt hår (jag var surrugathår åt mina rakade pojkar), ölen och järnsen (Inget fjolligt vin eller exotoiska drinkar här inte) och den stora kärleken till hårdrock är verkligen underbart att se.
När BLOFLY entrade scenen var jag och Heff längst fram såklart och headbangade så vi nästan ramlade omkull.
Det är en konst att kunna headbanga, believe you me, och jag är superimponerad av de balanserade experter som gör det hela tiden under en låt.
Jag testade att stå bredbent och jag testade med den ena foten framför den andra, men tappade ideligen balansen så det slutade med att jag tog ett stadigt tag i Heff och bangade sedan så örhängerna flög.
Efter den väldigt härliga spelningen åkte vi med bandet till Pustervik där kalaset fortsatte ett tag innan de andra avslutade natten på Rockbaren och jag tackade för mig...
Frisläppt
Vi ska ju till Stickyoch kolla på Heff idag, Heff och jag, och jag hade ju i planerna att hinna med mitt boxpass innan dess.
Men när jag kom hem och pratade i telefonen med min dejt för kvällen hörde jag ju rätt snabbt vad han tyckte om de planerna.
Inte så att han sade det rätt ut, men det var inte så svårt att läsa mellan raderna.
Vi beslöt oss därför för att göra en telefonkluns om saken vilken han, efter många oavgjorda omgångar, vann.
Ok, inget boxpass eftersom vi skulle träffas upp inom kort, men lite duktig tänkte jag ju ändå vara, så jag drog fram mitt underlägg, svidade snabbt om till träningskläder och började göra lite coreövningar på golvet.
Sedan vet jag inte vad som hände... Om jag känner mig stressad, om jag är i klimakteriet (igen), om elementen har blivit oväntat heta eller om jag bara tränade som sig bör, men herregud vad varm jag blev.
Tröja nr ett åkte av redan efter första plankan och byxorna efter sidoplankan. Tröja nr två rök vid superman och strumporna under utfallen.
Efter reverse crunch hade jag ingen sport-bh och i de sista övningarna hade jag bara mina blommiga Björn Borg boxer på.
Härlig tjej, verkligen!
Nu blir det dusch och kläder på igen, inför kvällen.
Men när jag kom hem och pratade i telefonen med min dejt för kvällen hörde jag ju rätt snabbt vad han tyckte om de planerna.
Inte så att han sade det rätt ut, men det var inte så svårt att läsa mellan raderna.
Vi beslöt oss därför för att göra en telefonkluns om saken vilken han, efter många oavgjorda omgångar, vann.
Ok, inget boxpass eftersom vi skulle träffas upp inom kort, men lite duktig tänkte jag ju ändå vara, så jag drog fram mitt underlägg, svidade snabbt om till träningskläder och började göra lite coreövningar på golvet.
Sedan vet jag inte vad som hände... Om jag känner mig stressad, om jag är i klimakteriet (igen), om elementen har blivit oväntat heta eller om jag bara tränade som sig bör, men herregud vad varm jag blev.
Tröja nr ett åkte av redan efter första plankan och byxorna efter sidoplankan. Tröja nr två rök vid superman och strumporna under utfallen.
Efter reverse crunch hade jag ingen sport-bh och i de sista övningarna hade jag bara mina blommiga Björn Borg boxer på.
Härlig tjej, verkligen!
Nu blir det dusch och kläder på igen, inför kvällen.
Vadå ha kakan och äta den?
Vi har en sk gosedjursdag på min avdelning idag, vilket innebär att alla barnen har med sig varsitt gosedjur som de valt ut hemifrån.
I samlingen sitter jag och frågar barnen om deras små nallar, Hello Kitty, sniglar, igelkottar, Crazy frog och andra gosigheter som sitter i deras knän och ungarna berättar stolt hur gamla deras mjukisar är, vart de kommer ifrån, när de fick dem, vart de sover, hur de fick sitt namn och så vidare.
Under denna mysiga gosedjurssamling ramlar mina tankar osökt tillbaka till min egen barndom, mina egna gosedjur och deras ofta så brutala öden.
Jag tror att alla mina nallar, mjukishästar, pingviner osv har haft ett gapande och upprivet hål i halsen, magen, armen (om de ens satt kvar på kroppen), benet eller dyl där den vita vadden har böljat ut för att sedan sina helt, varpå det urholkade och platta (men alltid kämpande in i det sista) djuret förmodligen åkte rakt i sopnedkastet.
Det var inte utan att jag kände ett sting av avundsjuka när barnen idag visade upp luggslitna nallar som de haft sedan födsel och små tigrar som fortfarande hade båda sina ögon kvar.
Seriöst!
Hade jag ett gosedjur som levde mer än en månad? Det betvivlar jag starkt...
Hör du det mamma?
Nu sitter jag här, 30 år gammal och med men för livet eftersom jag, till skillnad från andra barn, inte har haft ett långvarigt förhållande med ett mjukt, luddigt och alltid lyssnande gosedjur.
Det var tur att jag hade Mossen.
Och han var nog faktiskt en bättre vän än vartenda gosedjur i hela världen och det var ingen annan än jag som hade en Mossen.
*Kanske hade jag det rätt bra ändå...*
I samlingen sitter jag och frågar barnen om deras små nallar, Hello Kitty, sniglar, igelkottar, Crazy frog och andra gosigheter som sitter i deras knän och ungarna berättar stolt hur gamla deras mjukisar är, vart de kommer ifrån, när de fick dem, vart de sover, hur de fick sitt namn och så vidare.
Under denna mysiga gosedjurssamling ramlar mina tankar osökt tillbaka till min egen barndom, mina egna gosedjur och deras ofta så brutala öden.
Jag tror att alla mina nallar, mjukishästar, pingviner osv har haft ett gapande och upprivet hål i halsen, magen, armen (om de ens satt kvar på kroppen), benet eller dyl där den vita vadden har böljat ut för att sedan sina helt, varpå det urholkade och platta (men alltid kämpande in i det sista) djuret förmodligen åkte rakt i sopnedkastet.
Det var inte utan att jag kände ett sting av avundsjuka när barnen idag visade upp luggslitna nallar som de haft sedan födsel och små tigrar som fortfarande hade båda sina ögon kvar.
Seriöst!
Hade jag ett gosedjur som levde mer än en månad? Det betvivlar jag starkt...
Hör du det mamma?
Nu sitter jag här, 30 år gammal och med men för livet eftersom jag, till skillnad från andra barn, inte har haft ett långvarigt förhållande med ett mjukt, luddigt och alltid lyssnande gosedjur.
Det var tur att jag hade Mossen.
Och han var nog faktiskt en bättre vän än vartenda gosedjur i hela världen och det var ingen annan än jag som hade en Mossen.
*Kanske hade jag det rätt bra ändå...*
Det finns hopp för framtiden ändå
På väg upp från bamba kommer min lilla blondin och hoppar vid min sida.
"Vet du, fröken Babbel?"
"Nej, jag har ingen aning faktiskt."
"Nu är din gamla lilla blondin tillbaka från Grekland. Hon har haft det jättebra, men hon saknade dig och kött så hon sparakade iväg den nya lilla blondinen. Bra va?!"
"Ja, vilken tur. Jag har saknat min köttätande lilla blondin."
Hon kilar in sin sandiga hand (hon ramlade på vägen) i min och ger mig en våt blick:
"... Och hon dig!"
Mysiga, mysiga mitt jobb...
"Vet du, fröken Babbel?"
"Nej, jag har ingen aning faktiskt."
"Nu är din gamla lilla blondin tillbaka från Grekland. Hon har haft det jättebra, men hon saknade dig och kött så hon sparakade iväg den nya lilla blondinen. Bra va?!"
"Ja, vilken tur. Jag har saknat min köttätande lilla blondin."
Hon kilar in sin sandiga hand (hon ramlade på vägen) i min och ger mig en våt blick:
"... Och hon dig!"
Mysiga, mysiga mitt jobb...
Skämtar du med mig aprilo?
När Heff och jag går Kungsgatan fram efter att ha tagit mitt fasansfulla kort till mitt nya leg fastnar mina ögon på en skyltdocka med just ett sådant skärp som jag har letat efter.
Jag drar in honom i butiken och flackar hysteriskt runt med blicken för att hitta objektet jag har i mål.
"Hrmm.. Kan jag hjälpa dig med något?"
En läskigt putsad och välvårdad madam står helt plötsligt framför mig med knutna händer och perfekt page och blickar skeptiskt på mina baggy jeans och skinnjacka (behöver jag tillägga att jag kände mig som Julia Roberts i Pretty Woman, då hon ska köpa nya kläder)?
"JA, vilken tur att du var här. Jag skulle vilja titta på det där skärpet som smiter om den randiga tröjan i skyltfönstret."
"Absolut. Jag har det här borta." Hon glider graciöst och fullkomligt knäpptyst fram över heltäckningsmattan med mig och Heff trampandes efter.
Skärpet är exakt vad jag vill ha och jag säger på äkta Ferdinandmanér, samtidigt som jag räcker över det till den perfekta pagen:
"Honom ska vi ha!"
"Såhär ska tjejer handla kläder" säger Heff stolt när vi en minut efter att vi kom in i affären står vid kassan för att betala.
"Ja, du får ta med alla dina väninnor hit" säger den välvårdade pagen och börjar rulla ihop mitt nya svarta knytskärp.
Precis när jag lämnar över mitt visa till henne landar min blick på prislappen och jag drar blixtsnabbt tillbaka kortet från hennes framsträckta (med perfekt manikyr) hand.
"VÄNTA lite nu!!!"
"Va?" frågar hon stelt "Är det något som är fel?"
*Något som är fel? DU är fel...*
"Nej.. Eller jag vet inte.. Vad står det på prislappen?" Jag försöker snegla tillbaka på den i tron om att jag måste ha sett fel, men den är inrullad i mitt lilla skärppaket.
"Oj, he he.. sa jag aldrig det? Det kostar 995.50 kr"
*Oj, he he... My ass*
"Oj, he he" svarar jag fattigt "Det här var visst inte dagen då jag köpte ett skärp för 1000 kr."
Vi tackade för oss och lämnade butiken utan skärp, men med 1000 kronor kvar att spendera.
Jag drar in honom i butiken och flackar hysteriskt runt med blicken för att hitta objektet jag har i mål.
"Hrmm.. Kan jag hjälpa dig med något?"
En läskigt putsad och välvårdad madam står helt plötsligt framför mig med knutna händer och perfekt page och blickar skeptiskt på mina baggy jeans och skinnjacka (behöver jag tillägga att jag kände mig som Julia Roberts i Pretty Woman, då hon ska köpa nya kläder)?
"JA, vilken tur att du var här. Jag skulle vilja titta på det där skärpet som smiter om den randiga tröjan i skyltfönstret."
"Absolut. Jag har det här borta." Hon glider graciöst och fullkomligt knäpptyst fram över heltäckningsmattan med mig och Heff trampandes efter.
Skärpet är exakt vad jag vill ha och jag säger på äkta Ferdinandmanér, samtidigt som jag räcker över det till den perfekta pagen:
"Honom ska vi ha!"
"Såhär ska tjejer handla kläder" säger Heff stolt när vi en minut efter att vi kom in i affären står vid kassan för att betala.
"Ja, du får ta med alla dina väninnor hit" säger den välvårdade pagen och börjar rulla ihop mitt nya svarta knytskärp.
Precis när jag lämnar över mitt visa till henne landar min blick på prislappen och jag drar blixtsnabbt tillbaka kortet från hennes framsträckta (med perfekt manikyr) hand.
"VÄNTA lite nu!!!"
"Va?" frågar hon stelt "Är det något som är fel?"
*Något som är fel? DU är fel...*
"Nej.. Eller jag vet inte.. Vad står det på prislappen?" Jag försöker snegla tillbaka på den i tron om att jag måste ha sett fel, men den är inrullad i mitt lilla skärppaket.
"Oj, he he.. sa jag aldrig det? Det kostar 995.50 kr"
*Oj, he he... My ass*
"Oj, he he" svarar jag fattigt "Det här var visst inte dagen då jag köpte ett skärp för 1000 kr."
Vi tackade för oss och lämnade butiken utan skärp, men med 1000 kronor kvar att spendera.
Pass och legitimation coming up.
Vi fick oss ett par goda skratt idag, Heff och jag, när vi var på en gångutflykt genom stan.
Efter att ha fixat biljetter till morgondagens konsert då våra vänner i BLOFLY är förband till Entombed promenerade hurtigt vi till passexpeditionen för att förnya mitt partytrix till id-handling.
Det gode polisen bakom disk tittade trött på mig när det äntligen blev min tur (vad gör alla människor på passenheten klockan sex en tisdagkväll? Har de inget vettigt att göra?) och jag skuttade fram till honom under ett glatt och rappt:
"HEJ!"
"Jag gissar att du vill ha ett pass" säger han under själlös rutin och studerar mitt breda leende med sina kraftlösa ögon.
"Oh" kan jag inte låta bli att utbrista "konstaplarna på passenheten vet verkligen hur man läser människor."
Han kostade på sig ett snabbt leende under ett:
"Ja, ibland träffar vi bara så rätt" men blev snabbt allvarlig igen och frågade hur jag ville betala.
*Öh, med kort såklart. Det är 2008 nu... Cashen är för länge sedan glömda för min (allt för ofta borttappade) plånbok.*
"...Så ställer du dig med fötterna mot plastmattan och stirrar rakt in i..."
Jag gör lydigt som han säger... *Hmm... Ska han ställa in längden nu eller...*
"Nej, nej.... Inte kolla bort... Och inte skratta... Bara kolla in i linsen."
*Linsen? Vilken lins? Här är en svart skärm... Va fan j...*
"Nej, nu blundade du!"
*Blundade? Va nu, har han tagit kortet?*
"Nu gör vi det igen. Bara stå stilla och kolla rakt in i linsen... Rör dig inte, ok?!"
*Ok. Bara stå stilla och låtsas att du förstår vart du ska kolla, och vad du gör... Skratta inte.*
"Såja... Där på skärmen har du nu ditt nya pass, som kommer nästa tisdag!"
Heff och jag vänder våra båda huvuden mot skärmen och brister ögonblickligen ut i ett ylande asgarv.
Den slitna förbrytaren på bilden, med den stirriga blicken, toviga flätorna och härskna minen var bannemig snäppet värre än den 20-åriga tjockisen som flinar brett på det förra passet (och som alltid har fått till och med den mest griniga individ att bjuda på ett ofrivilligt leende).
Vi frustade av skratt hela vägen ut och jag kan knappt vänta till på tisdag, då jag får hämta ut mitt nya pass.
Innan har jag blivit stoppad för att jag ser ut att vara 12 år och väga 120 kilo. Nu kommer de tro att jag är 40 år och terrorist.
När vi ändå var i farten, tog vi vägen förbi en fotoaffär för att fixa foto till en "vanlig" legitimation också (det senaste förlorade jag för tre år sedan när jag återigen förlade min plånbok någonstans)... (Herregud, har jag haft passet i tre år nu)?
Vi tog ett nummer och satte oss i affärens trappa och väntade... Och väntade... Och väntade.
Fotoaffären tömdes succesivt på folk och kvar satt vi, men när personalen började låsa och räkna kassan reste oss upp och frågade om de hade planerat att låta sina sista kunder sova på golvet inatt...
Även nu fick jag sitta och stirra, utan att skratta, vilket var allt annat än genomförbart när Heff står bakom den fotograferande tjejen och gör fåniga miner.
Jag ålade av fniss på stolen och blondinen med kameran var nog mindre nöjd med sina flamsiga gäster, för fotona hon levererade var odugliga. (Det kan ju aldrig ha berott på modellen.. eller)?
Jag sitter där, med jackan på, luggen i testar och flätorna är ovårdade och toviga. Jag kunde ju ha försökt piffa till mig lite i alla fall. Det här fotot kommer ju att följa mig i fem år nu...
Eller va fan. Vem försöker jag lura?
Fast å andra sidan fick jag ju fyra kort, så jag har fyra id-kort på mig innan jag måste ta kort igen;)
DÅ ska jag anstränga mig lite tror jag.
Så, även nu skrattade vi oss ut ur fotolokalen med mina fyra foton i handen (mina två nya id-handlingar kommer att bli succé) och styrde bestämt stegen mot närmaste sushi för att få ny energi, för det behövde vi ju uppenbarligen.
Seriöst, jag är en skrattande tjej.
Så enkelt är det, och när någon då talar om för mig att jag inte får skratta, eller ens le, blir det kortslutning i huvudet och jag frambringar de mest fantastiska ansiktsuttrycken.
Mordiska skulle jag nästan kalla dem efter att ha sett mig själv med stängd och oleende mun idag.
Nu har jag helt plötsligt en enorm förståelse för alla de som har frågat om jag är arg eller ledsen varje gång jag sitter tyst eller, helt enkelt, med stängd mun.
Shit, vad tydligt mitt ärr blir på kort... Visst gör det att jag ser ännu lite farligare ut?
Efter att ha fixat biljetter till morgondagens konsert då våra vänner i BLOFLY är förband till Entombed promenerade hurtigt vi till passexpeditionen för att förnya mitt partytrix till id-handling.
Det gode polisen bakom disk tittade trött på mig när det äntligen blev min tur (vad gör alla människor på passenheten klockan sex en tisdagkväll? Har de inget vettigt att göra?) och jag skuttade fram till honom under ett glatt och rappt:
"HEJ!"
"Jag gissar att du vill ha ett pass" säger han under själlös rutin och studerar mitt breda leende med sina kraftlösa ögon.
"Oh" kan jag inte låta bli att utbrista "konstaplarna på passenheten vet verkligen hur man läser människor."
Han kostade på sig ett snabbt leende under ett:
"Ja, ibland träffar vi bara så rätt" men blev snabbt allvarlig igen och frågade hur jag ville betala.
*Öh, med kort såklart. Det är 2008 nu... Cashen är för länge sedan glömda för min (allt för ofta borttappade) plånbok.*
"...Så ställer du dig med fötterna mot plastmattan och stirrar rakt in i..."
Jag gör lydigt som han säger... *Hmm... Ska han ställa in längden nu eller...*
"Nej, nej.... Inte kolla bort... Och inte skratta... Bara kolla in i linsen."
*Linsen? Vilken lins? Här är en svart skärm... Va fan j...*
"Nej, nu blundade du!"
*Blundade? Va nu, har han tagit kortet?*
"Nu gör vi det igen. Bara stå stilla och kolla rakt in i linsen... Rör dig inte, ok?!"
*Ok. Bara stå stilla och låtsas att du förstår vart du ska kolla, och vad du gör... Skratta inte.*
"Såja... Där på skärmen har du nu ditt nya pass, som kommer nästa tisdag!"
Heff och jag vänder våra båda huvuden mot skärmen och brister ögonblickligen ut i ett ylande asgarv.
Den slitna förbrytaren på bilden, med den stirriga blicken, toviga flätorna och härskna minen var bannemig snäppet värre än den 20-åriga tjockisen som flinar brett på det förra passet (och som alltid har fått till och med den mest griniga individ att bjuda på ett ofrivilligt leende).
Vi frustade av skratt hela vägen ut och jag kan knappt vänta till på tisdag, då jag får hämta ut mitt nya pass.
Innan har jag blivit stoppad för att jag ser ut att vara 12 år och väga 120 kilo. Nu kommer de tro att jag är 40 år och terrorist.
När vi ändå var i farten, tog vi vägen förbi en fotoaffär för att fixa foto till en "vanlig" legitimation också (det senaste förlorade jag för tre år sedan när jag återigen förlade min plånbok någonstans)... (Herregud, har jag haft passet i tre år nu)?
Vi tog ett nummer och satte oss i affärens trappa och väntade... Och väntade... Och väntade.
Fotoaffären tömdes succesivt på folk och kvar satt vi, men när personalen började låsa och räkna kassan reste oss upp och frågade om de hade planerat att låta sina sista kunder sova på golvet inatt...
Även nu fick jag sitta och stirra, utan att skratta, vilket var allt annat än genomförbart när Heff står bakom den fotograferande tjejen och gör fåniga miner.
Jag ålade av fniss på stolen och blondinen med kameran var nog mindre nöjd med sina flamsiga gäster, för fotona hon levererade var odugliga. (Det kan ju aldrig ha berott på modellen.. eller)?
Jag sitter där, med jackan på, luggen i testar och flätorna är ovårdade och toviga. Jag kunde ju ha försökt piffa till mig lite i alla fall. Det här fotot kommer ju att följa mig i fem år nu...
Eller va fan. Vem försöker jag lura?
Fast å andra sidan fick jag ju fyra kort, så jag har fyra id-kort på mig innan jag måste ta kort igen;)
DÅ ska jag anstränga mig lite tror jag.
Så, även nu skrattade vi oss ut ur fotolokalen med mina fyra foton i handen (mina två nya id-handlingar kommer att bli succé) och styrde bestämt stegen mot närmaste sushi för att få ny energi, för det behövde vi ju uppenbarligen.
Seriöst, jag är en skrattande tjej.
Så enkelt är det, och när någon då talar om för mig att jag inte får skratta, eller ens le, blir det kortslutning i huvudet och jag frambringar de mest fantastiska ansiktsuttrycken.
Mordiska skulle jag nästan kalla dem efter att ha sett mig själv med stängd och oleende mun idag.
Nu har jag helt plötsligt en enorm förståelse för alla de som har frågat om jag är arg eller ledsen varje gång jag sitter tyst eller, helt enkelt, med stängd mun.
Shit, vad tydligt mitt ärr blir på kort... Visst gör det att jag ser ännu lite farligare ut?
En redig liten man
På PA lektionen med treorna sitter vi och pratar om hur vi ska samla in pengar till vår avslutningsutflykt som vi ska göra i vår.
Då skolan inte får lov att kosta pengar, så får barnen vara med och panta burkar etc för att få ihop kapital till vårt utflyktsmål.
En av killarna räcker upp handen:
"Alltså, så här är det. Jag är faktiskt rätt pank just nu och en del av de pengarna jag tjänar måste nog få gå till mig själv och min privata ekonomi. Men om jag tar en femma eller så så kan ju resten gå till vår utflykt..."
*Fem kronor... Det är tio tuggumin minsann!*
Då skolan inte får lov att kosta pengar, så får barnen vara med och panta burkar etc för att få ihop kapital till vårt utflyktsmål.
En av killarna räcker upp handen:
"Alltså, så här är det. Jag är faktiskt rätt pank just nu och en del av de pengarna jag tjänar måste nog få gå till mig själv och min privata ekonomi. Men om jag tar en femma eller så så kan ju resten gå till vår utflykt..."
*Fem kronor... Det är tio tuggumin minsann!*
Ge mig inte vatten, jag drunknar ju här!
Jag har varit så trött idag, att jag inte riktigt varit medveten om vart jag har varit, gjort eller sagt.
I morse efter att jag fått i mig min frukost (vilken jag, i mitt nya liv, tvingar mig att äta varje morgon) frös jag som en flådd säl och var så trött att jag gick in i väggen (på riktigt) samt tog på mig båda strumporna på högerfoten.
Det kändes visserligen lite konstigt när jag drog den andra sockan över den första, men jag reflekterade ändå inte över det förrän jag, med den nakna foten, krossade en sockerbit som låg kvar på golvet från lördagens holabalou (fråga inte).
Jag lade mig sedan i soffan, virade in mig i den rosa filten och powerblundade i 10 minuter, innan jag bara var tvungen att ta mig i kragen och gå till jobbet.
I bamba sitter jag bredvid min lilla blondin som, out of the blue, har bestämt sig för att hon inte längre gillar kött (hon åt tidigare bara kött) och har en tallrik så full av motötter och sallad att man knappt ser flickebarnen bakom den.
Jag spänner blicken i henne, lutar mig mot hennes öra och viskar:
"Vem är du och var har du gjort av min köttätande lilla blondin?"
"Ja" svarar hon viktigt.
"Den lilla blondinen du kände innan är borta nu och det här är vad du får" Hon sveper med handen framför sig själv och lyfter den lilla näsan i vädret.
"Ojdå" svarar jag förskräckt, lägger handen för munnen samtidigt som jag i chock fyller lungorna med luft och lutar mig tillbaka i stolen.
"Tänk om den nya lilla blondinen inte kramas lika mycket som den andra. Hur ska det då gå för mig?"
Hon tittar intensivt på mig en kort stund och säger sedan med len röst:
"Du kan vara lugn. Den gamla lilla blondinen är bara på semester. Hon är i Grekland men kommer tillbaka nästa vecka."
Efter jobbet var jag listig nog att svepa i mig nästan allt (tro mig, det var mycket) naturgodis som fanns kvar från gårdagens filmkväll innan jag bytte om och som Sara sockerchock släntrade ner till gymet.
Jag tror fan att jag kände hur seg massa av choklad och yoghurt pressade sig, tillsammans med svetten, ur porerna på mig när jag arbetade med maskinen from hell och mina vikter.
Läbbigt värre!
Så nu sitter jag här, hur speedad som helst, och bara väntar på dippen som med all säkerhet kommer snart.
Eller kanske lagom till i morgon då jag ska till jobbet igen...
Ingen hoj, men bio och bilåkning!
Jag skulle åkt motorcykel igår.
Jag hade varit hos Heff och låtan mc kläder, skydd och hjälm och jag skulle bli upphämtad direkt efter jobbet... Om det inte hade varit för det förbannade skitregnet.
Hallå vädret!
JAG SKULLE JU FÅ ÅKA HOJ, vad är det med dig!?
Så det som skulle bli en härlig mc tur med utemiddag blev istället en upphämtning med bil utanför jobbet och en direkthandling på Coop...
Jag ver sedan hemma hos en kompis, som jag av någon anledning inte har varit hemma hos tidigare, och jag slogs av hur löjligt lättimpad jag verkligen kan vara ibland. (Lika löjligt lättimpad där, som jag kan vara löjligt svårimpad annars).
Jag har känt honom ett tag och jag vet vad han håller på med, men när han öppnade dörren och vi klev in i hans hall blev jag ändå helt stum av synen.
Jag möttes av fem eller sex cross och mc-hjälmar, flera ryggskydd, två olika skinnställ, crosskläder, cross och mc stövlar, en skateboard, en kitesurfingbräda och goggles huller om bladder på golv och väggar.
Woah!
I'm in heaven...
Ute i hans garage stod det två jetski's, en KTM och en fiddy... Sååå (i mina lättimpade ögon) coolt!
Nej, gots to go. Jag är en busy tjej och har inte tid med det här...
Jag hade varit hos Heff och låtan mc kläder, skydd och hjälm och jag skulle bli upphämtad direkt efter jobbet... Om det inte hade varit för det förbannade skitregnet.
Hallå vädret!
JAG SKULLE JU FÅ ÅKA HOJ, vad är det med dig!?
Så det som skulle bli en härlig mc tur med utemiddag blev istället en upphämtning med bil utanför jobbet och en direkthandling på Coop...
Jag ver sedan hemma hos en kompis, som jag av någon anledning inte har varit hemma hos tidigare, och jag slogs av hur löjligt lättimpad jag verkligen kan vara ibland. (Lika löjligt lättimpad där, som jag kan vara löjligt svårimpad annars).
Jag har känt honom ett tag och jag vet vad han håller på med, men när han öppnade dörren och vi klev in i hans hall blev jag ändå helt stum av synen.
Jag möttes av fem eller sex cross och mc-hjälmar, flera ryggskydd, två olika skinnställ, crosskläder, cross och mc stövlar, en skateboard, en kitesurfingbräda och goggles huller om bladder på golv och väggar.
Woah!
I'm in heaven...
Ute i hans garage stod det två jetski's, en KTM och en fiddy... Sååå (i mina lättimpade ögon) coolt!
Nej, gots to go. Jag är en busy tjej och har inte tid med det här...
Sicko
Ibland funderar jag på hur kroppen verkligen är funtad!
I förrgår pratade jag med en vän om hur man lättast skulle kunna få tag på 20.000 kronor till en resa. Vi bollade lite ideer (mer eller mindre seriösa) och lämnade det sedan åt sidan.
Den natten spottade jag den ena idén efter den andra i mina drömmar.
ALLT kretsade kring att fixa cash och jag vaknade ungefär varannan timma och tänkte att; "Hmmm.. Den idén är ju riktigt bra" om och om igen!
I förrgår pratade jag med en vän om hur man lättast skulle kunna få tag på 20.000 kronor till en resa. Vi bollade lite ideer (mer eller mindre seriösa) och lämnade det sedan åt sidan.
Den natten spottade jag den ena idén efter den andra i mina drömmar.
ALLT kretsade kring att fixa cash och jag vaknade ungefär varannan timma och tänkte att; "Hmmm.. Den idén är ju riktigt bra" om och om igen!
När jag sedan vaknade på riktigt insåg jag ju rätt snabbt att det kanske inte var helt lätt att få skriva Thomas Di Levas memoarer eller att köpa en katt bara för att få kattungar på den och kränga dem för 6.500kr styck.
Igår när jag skulle lägga mig kretsade tankarna till dagens box, morgondagens fys/box/kick och gårdagens bodypump. Jag insåg att min, fortfarande väldigt otränade, kropp skulle vara hyfsat mör efter de tre passen och jag låg och bearbetade lite strategier.
Under natten har jag sedan installerat mig i boxsalen och bara vägrat lämna den.
Även nu vaknade jag med varannan-timmas-intervaller och även denna natt var vår lilla rymdblomma, Thomas Di Leva med. Deffad som fan kan tilläggas.
Vad är det med mig och denna uppenbarliga fascination för Thomas?
Jag har sjuk träningsvärk och det kommer bli tuffa pass, men fuck it. Det är kul och jag är på rätt väg!
Time to go to work my friends!
Nötter till middag!
Säg vad du vill, men tiden försvinner verkligen för mig.
Idag lämnade jag hemmet 07:30 och kom hem nu, 21:10.
Jobb, möte, kort promenad med Heff, sola och träning.
That's it, och ändå är det snart dags att kissa och gå till sängs. Trist!
Idag lämnade jag hemmet 07:30 och kom hem nu, 21:10.
Jobb, möte, kort promenad med Heff, sola och träning.
That's it, och ändå är det snart dags att kissa och gå till sängs. Trist!
Det är så fint hur de liksom tar hand om mig på gymet. I dag när jag, efter mötet och den snabba solningen, flåsade in för att besöka maskinen from Hell och ta hand om mina muskler lite stoppade de mig vid disken.
"Men Sara. Nu är det dags att du testar body pumpen!"
Hmm.. Well..
"Tja, varför inte. När börjar det?"
"NU... Skynda dig!"
*Woaaaaaah*
Jag kastar in mig i omklädningsrummet, sliter av mig civilisationskläderna, drar på gymkläderna och rusar in i sal 1.
"... Så nu kör vi igång. Är alla redo?" Gastar intruktören i sin mic.
"Woaaaah," utbrister jag där jag kommer inspringandes i rummet flaxandes med mitt kvitto.
"Ok, välkommen. Skynda dig att plocka fram allt så kör vi igång."
"Hmm, jo det är bara en sak... Det här är min första gång och jag har inte den blekaste vad jag ska plocka fram."
*Mimar "f ö r l å t" mot de andra i rummet*
Där jag nu trodde att jag skulle höra en djup suck runga som vågen i rummet skyndade sig istället ett par stycken att hjälpa mig plocka fram allt nödvändigt, så inom en halv minut stod jag klar att börja (med mina oknutna skor och tomma vattenflaska).
Efter passet är folk genast framme och berömmer, stöttar, tipsar om fler pass och är hur mysiga som helst. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Störig, sen och oduglig...
I morgon blir det box igen och jag ska försöka att inte skada mig den här gången.
Jag menar; Första gången blev det fläskläpp, och sist slog jag sönder båda knäna. Det ena blev svart som natten av att knäa och det andra vred jag till i side kicken.
Fan.. Mina blåmärken får ju blåmärken nu för tiden. Jag ser ut som glad teckning med alla färger som sprider sig över hela kroppen.
Men hey, det hör väl till.
På torsdag är det du och jag Mr Amazing!
DÅ ska vi slåss...
Tjo ho!
Host, harkel, frust.. Ja, Så ÄR det!
"Kolla fröken Babbel, En Volvo!" Min pappa har en Volvo...
"Ja, sedär ja. Vet du vad Volvo betyder?"
Snabbt som blixten:
"Gammal Taxi!"
"Ja, sedär ja. Vet du vad Volvo betyder?"
Snabbt som blixten:
"Gammal Taxi!"
Nya tider!
I morse när klockan ringde var det mörkt i rummet.. MÖRKT!
Mörkt som i svart, mörkt som i mitt i natten och mörkt som i v i n t e r.
(Igår kollade jag av med chefen och fick nästan helt klartecken till att få tjänstledigt inför min resa. Så länge jag fixade en bra vikarie, så var det lugnt. Och det kan väl inte vara så svårt. Det är ju bara att vicka på rumpan lite)...
Och när jag gick till jobbet (halvsprang, stressad som vanligt) doftade det höst ute.
Har ni tänkt på att de olika årstiderna doftar olika?
Det var en frisk, skogig och maskulin doft ute idag. Rätt härligt ska erkännas och jag piggnade till ordentligt under min språngmars...
I dag var det höst, i morgon är det vinter och snart är det sommarlov igen!
Mörkt som i svart, mörkt som i mitt i natten och mörkt som i v i n t e r.
(Igår kollade jag av med chefen och fick nästan helt klartecken till att få tjänstledigt inför min resa. Så länge jag fixade en bra vikarie, så var det lugnt. Och det kan väl inte vara så svårt. Det är ju bara att vicka på rumpan lite)...
Och när jag gick till jobbet (halvsprang, stressad som vanligt) doftade det höst ute.
Har ni tänkt på att de olika årstiderna doftar olika?
Det var en frisk, skogig och maskulin doft ute idag. Rätt härligt ska erkännas och jag piggnade till ordentligt under min språngmars...
I dag var det höst, i morgon är det vinter och snart är det sommarlov igen!
Låslös
Ha ha!
Efter att ha fått låset uppknipsat, fick jag slå upp resten med en hammare eftersom hela låsanläggningen blivit skev i inbrottsförsöken.
Nycklarna låg fint nerpackade i gymväskan minsann.
100 spänn till mig!
Efter att ha fått låset uppknipsat, fick jag slå upp resten med en hammare eftersom hela låsanläggningen blivit skev i inbrottsförsöken.
Nycklarna låg fint nerpackade i gymväskan minsann.
100 spänn till mig!
Tja, vad säger man...
Det är bannemig inte sant!
Eller jo, det är ju det.
Efter att ha låst upp mitt skåp (med de nyupphittade nycklarna), hängt in väskan och varit ute på rastvakt, kommer jag in igen och ska hänga in min jacka i skåpet...
Men vart fan är nycklarna?
Jag har letat överallt men jag kan inte hitta dem!
Så det var ju bara att ta fram mitt utvecklade gem och börja dyrka igen. Dock utan ett öppet resultat.
Hur kan ett sådant litet skitlås vara så svårt att fiffla upp?
Med ändå rätt skrattfulla steg var det jag som gick upp till vaktis pärm och skrev att han nog borde komma ner till mig på en knipsa-upp-låset-med-hans-bultsax-dejt.
Jag fixar kaffe.
Sedan sätter jag 100 spänn på att nycklarna hänger där inne i skåpet!
Eller jo, det är ju det.
Efter att ha låst upp mitt skåp (med de nyupphittade nycklarna), hängt in väskan och varit ute på rastvakt, kommer jag in igen och ska hänga in min jacka i skåpet...
Men vart fan är nycklarna?
Jag har letat överallt men jag kan inte hitta dem!
Så det var ju bara att ta fram mitt utvecklade gem och börja dyrka igen. Dock utan ett öppet resultat.
Hur kan ett sådant litet skitlås vara så svårt att fiffla upp?
Med ändå rätt skrattfulla steg var det jag som gick upp till vaktis pärm och skrev att han nog borde komma ner till mig på en knipsa-upp-låset-med-hans-bultsax-dejt.
Jag fixar kaffe.
Sedan sätter jag 100 spänn på att nycklarna hänger där inne i skåpet!
They just know me to well
Jag frös, i vanlig ordning, skiten ur mig när jag hade min morgonlektion med tvåorna nu och när jag blir så kall behöver jag desperat mina handledsvärmare.
Eftersom jag med enorm hastighet packade allt i gymväskan i morse visste jag att jag hade glömt nycklarna till mitt skåp hemma, varpå jag plockar fram ett metallgem och börjar dyrka i låset.
När jag står där böjd över mitt 15-kronorslås och muttrar (som den helt odugliga inbrottstjuv jag är) över att jag, inte ens med våld, klarar av att få upp det, kommer en av eleverna fram och undrar vad jag håller på med.
Jag förklarar att jag bytte väska i morse, glömde nycklarna och att jag nu desperat behöver mina handledsvärmare, varpå jag står här och försöker bryta mig in i mitt skåp.
"Är du säker på att du inte fått med dig nycklarna då?" säger hon bakom min, under inbrottsarbetet, vickande rumpa.
"Det har ju hänt förr att du har glömt vart de är, menar jag"
Jag avslutar mitt dyrkande, tittar på henne och går fram till min väska.
Hon kan ju faktiskt ha rätt ändå... Det har ju hänt förr.
Mycket riktigt... Visst hade jag, mycket ordningsamt packat med mig allt i morse, för ur min väska drar jag fram mina jobbnycklar, låser under ett fånigt leende upp låset och tar fram mina gråa handledsvärmare...
Oups!
Eftersom jag med enorm hastighet packade allt i gymväskan i morse visste jag att jag hade glömt nycklarna till mitt skåp hemma, varpå jag plockar fram ett metallgem och börjar dyrka i låset.
När jag står där böjd över mitt 15-kronorslås och muttrar (som den helt odugliga inbrottstjuv jag är) över att jag, inte ens med våld, klarar av att få upp det, kommer en av eleverna fram och undrar vad jag håller på med.
Jag förklarar att jag bytte väska i morse, glömde nycklarna och att jag nu desperat behöver mina handledsvärmare, varpå jag står här och försöker bryta mig in i mitt skåp.
"Är du säker på att du inte fått med dig nycklarna då?" säger hon bakom min, under inbrottsarbetet, vickande rumpa.
"Det har ju hänt förr att du har glömt vart de är, menar jag"
Jag avslutar mitt dyrkande, tittar på henne och går fram till min väska.
Hon kan ju faktiskt ha rätt ändå... Det har ju hänt förr.
Mycket riktigt... Visst hade jag, mycket ordningsamt packat med mig allt i morse, för ur min väska drar jag fram mina jobbnycklar, låser under ett fånigt leende upp låset och tar fram mina gråa handledsvärmare...
Oups!
Sjukt koncept ändå!
Vilket antiklimax.
Sambon och jag (mest hon, jag är så feg) bestämde oss för att kolla på en skräckfilm såhär på söndagskvällen, med vinden tjutandes utanför de svarta fönstrena.
Jag har någon slags hatkärlek till det här med skräckfilmer (såsom många andra gissar jag) och redan innan vi fått in filmen i dvd:n var jag skitnervös och rädd inför vad som komma skulle.
Jag hämtade två apelsiner till oss, som vi åt under trailersarna innan filmen, och jag var så ivrig att äta upp min apelsin för att få upp fötterna från golvet att jag satte i halsen flera gånger. Livrädd!
Filmen börjar, fötterna är tryggt uppe i soffan, jag bäddar ihop mig nära sambon och är beredd på en och en halv timmes total skräck...
-Bara för att inse att filmen är helt oduglig.
Jag hoppar ju inte ens till (ok, kanske nån gång, men det gills inte) och besvikelsen är total nu när eftertexterna rullar.
Jävla skitfilm.
Jag ville ju, på något sjukt sätt, ha den där känslan av obehagligt tryckt nervositet blandad med äkta skräck i magen innan läggdags...
Sambon och jag (mest hon, jag är så feg) bestämde oss för att kolla på en skräckfilm såhär på söndagskvällen, med vinden tjutandes utanför de svarta fönstrena.
Jag har någon slags hatkärlek till det här med skräckfilmer (såsom många andra gissar jag) och redan innan vi fått in filmen i dvd:n var jag skitnervös och rädd inför vad som komma skulle.
Jag hämtade två apelsiner till oss, som vi åt under trailersarna innan filmen, och jag var så ivrig att äta upp min apelsin för att få upp fötterna från golvet att jag satte i halsen flera gånger. Livrädd!
Filmen börjar, fötterna är tryggt uppe i soffan, jag bäddar ihop mig nära sambon och är beredd på en och en halv timmes total skräck...
-Bara för att inse att filmen är helt oduglig.
Jag hoppar ju inte ens till (ok, kanske nån gång, men det gills inte) och besvikelsen är total nu när eftertexterna rullar.
Jävla skitfilm.
Jag ville ju, på något sjukt sätt, ha den där känslan av obehagligt tryckt nervositet blandad med äkta skräck i magen innan läggdags...
Belåten
Igår höll jag på att svimma, för första gången i mitt liv.
Det var en synnerligen otrevlig känsla att inse att benen inte orkade bära tyngden av mig själv, då jag i ett svartnande töcken segnade ner på betonggolvet i stallet.
Hästen kastade in mig i järnlåset på boxen efter vår uteritt och jag spetsades rakt i revbenen, tappade andan i vad som kändes som en panikartad evighet och föll ihop som ett knippe överkokt spagetti vid boxdörren, kippandes efter luft och med besatt bestämdhet att inte tuppa av.
Det var efter den händelsen som jag bestämde mig för att inte alls stanna hemma och duna i soffan på kvällen, som jag ju hade tänkt.
Oh, nej...
På med härligt uppiggande musik som Grizzlynallen satt ihop under eftermiddagen, blanda till en klirrande rom och cola, hoppa in i duschen och jag var fit for fight igen, dock med en molande värk och ett begynnande blåmärke under det högra bröstet.
Vi skulle sitta några tjejer och dricka goda drinkar, men fick härligt sällskap av en bil full av killar.
När ligan till slut skulle gå ut, så bestämde sambon jag oss för att vara lite vuxna och åka hem ändå.
Vi fick till och med sällskap i det mogna beslutet i två av killarna som följde med oss hem och satt med guitar hero i soffan, käkade rostade mackor och te fram till 04:00 i morse, då de åkte hem och jag till slut lade mig för att sova.
Idag gjorde jag scones till min och sambons söndagsfrukost och hade en mysig långpromenad med lunch i solen tillsammans med Heff innan vi båda somnade framför Hulken i hans soffa...
En sådan härlig helg... Nykter och billig.
Resan, here I come!
Myssambosarna
En tur i Slottsskogen måste vara något av det roligaste ändå.
Efter att ha kollat på de inte så spektakulära sälarna gick vi till pingvinerna, där sambon och jag skrattade så vi tjöt åt de oskyldiga små djuren.
De ser ut som ett gäng mongosar där de stelt vaggar fram, flaxar med stumparna och ger ifrån sig osammanhängande parningstjut.
Vid fågelhuset blev det även fika med kaffe, festis och kanelbullar, dagen till ära, innan vi drog oss till Kommersen och spanade vinkaraff (något jag har letat efter länge).
Efter ännu en misslyckad vinkaraffspaning åkte vi en hållplats till och kikade in på Ebbes hörna där vi blickade vidare. Hur sjukt är det inte, att jag tycker det är rätt mysigt att gå runt bland gamla saker och titta?
Nere vid bokhörnan kändes det som att gå tillbaka i tiden där jag gick och plockade bland de olika böckerna. Det är så tyst och liksom stillastående och hela atmosfären ger ett härligt lugn i kroppen...
Efter att ha kollat på de inte så spektakulära sälarna gick vi till pingvinerna, där sambon och jag skrattade så vi tjöt åt de oskyldiga små djuren.
De ser ut som ett gäng mongosar där de stelt vaggar fram, flaxar med stumparna och ger ifrån sig osammanhängande parningstjut.
Vid fågelhuset blev det även fika med kaffe, festis och kanelbullar, dagen till ära, innan vi drog oss till Kommersen och spanade vinkaraff (något jag har letat efter länge).
Efter ännu en misslyckad vinkaraffspaning åkte vi en hållplats till och kikade in på Ebbes hörna där vi blickade vidare. Hur sjukt är det inte, att jag tycker det är rätt mysigt att gå runt bland gamla saker och titta?
Nere vid bokhörnan kändes det som att gå tillbaka i tiden där jag gick och plockade bland de olika böckerna. Det är så tyst och liksom stillastående och hela atmosfären ger ett härligt lugn i kroppen...
Fyra böcker och en snöängel senare har vi nu ätit lunch hemma och ska vila lite innan hästarna tar vid.
Helloooo... Is there anybody theeeree!
Är det någon idé att förklara för en fyraåring att det inte är helt ok att gå upp klockan sju en lördagsmorgon, eller är det bara till att surrender och hänga med i svängarna?
Well... Uppe är jag ju, så nu blir det barnkanalen, steka kantareller och picknick innan återläming av fyraåringar och en underbar eftermiddagsridtur i skogen.
Well... Uppe är jag ju, så nu blir det barnkanalen, steka kantareller och picknick innan återläming av fyraåringar och en underbar eftermiddagsridtur i skogen.
Hemma och älskar det!
Hemmakväll. Barnpassning. Pilm. Dodis. Tacos. Poffa, Cola. Hallonkatten.
Vi har det bra nu, alla vi tjejer som knör i soffan och kollar på Blixten McQueen och tuggar chokladiga Smarties (tack mamma).
Sambons systerdotter kom in som en häftig reaktion i lägenheten runt fem i eftermiddags, med film (Madicken), gosedjur, mycket rosa, vilja och enorma ambitioner att hinna göra ALLT på en gång.
Vi byggde koja av liggunderlägget jag använde till Coreövningarna (jag höll på med när hon knackade på dörren), målade teckningar, lekte med gosedjuren, kollade på Bilar (japp, det har vi gjort i omgångar två), dukade fram Tacos, hällde upp godiset i en skål (viktigt), benglade med Hallonkatten (Müsli håller sig borta från små barnhänder), och pratade oavbrutet...
Och allt detta sker givetvis samtidigt!
Nu ligger lilltjejen och sambon sked med Hallonkatten i soffan och myser, innan lägenheten snart fylls av mjuka barnsnusningar och sambon och jag tar oss ett glas rött till vårt kommande bullbak.
För här ska bakas bullar minsann.
Stora smöriga, kaneliga, härliga bullar som ska ätas till upp på morgondagens picknick i Slottsskogen...
Vi har det bra nu, alla vi tjejer som knör i soffan och kollar på Blixten McQueen och tuggar chokladiga Smarties (tack mamma).
Sambons systerdotter kom in som en häftig reaktion i lägenheten runt fem i eftermiddags, med film (Madicken), gosedjur, mycket rosa, vilja och enorma ambitioner att hinna göra ALLT på en gång.
Vi byggde koja av liggunderlägget jag använde till Coreövningarna (jag höll på med när hon knackade på dörren), målade teckningar, lekte med gosedjuren, kollade på Bilar (japp, det har vi gjort i omgångar två), dukade fram Tacos, hällde upp godiset i en skål (viktigt), benglade med Hallonkatten (Müsli håller sig borta från små barnhänder), och pratade oavbrutet...
Och allt detta sker givetvis samtidigt!
Nu ligger lilltjejen och sambon sked med Hallonkatten i soffan och myser, innan lägenheten snart fylls av mjuka barnsnusningar och sambon och jag tar oss ett glas rött till vårt kommande bullbak.
För här ska bakas bullar minsann.
Stora smöriga, kaneliga, härliga bullar som ska ätas till upp på morgondagens picknick i Slottsskogen...
Skam den som ger sig!
Varje morgon när jag cyklar till jobbet har jag en trottoarkant, i en nerförsbacke, där jag vill hoppa med Contessa.
Varje morgon försöker jag få henne att landa nedanför trottoarkanten med båda däcken samtidigt, och idag lyckades det.
Jag fick upp henne perfekt i luften och hon landade med en mjuk duns på båda däcken, innan vi i härlig hastighet rullade ner för backen mot jobbet och jag skrek "YES" i huvudet...
Varje morgon försöker jag få henne att landa nedanför trottoarkanten med båda däcken samtidigt, och idag lyckades det.
Jag fick upp henne perfekt i luften och hon landade med en mjuk duns på båda däcken, innan vi i härlig hastighet rullade ner för backen mot jobbet och jag skrek "YES" i huvudet...
Bitterfitta!
Sitter här i morgonrock, nyduschad med inpackning i håret och lermask i ansiktet.
Har just ätit en kall middag, typ direkt från spisen, efter det hårda boxpasset.
Lyssnar på Coldplay och tänker på... -Mig själv.
30 år gammal nu, och vad har jag?
Ett fult ärr på läppen, ett jobb, där jag är lägst i näringskedjan, och som aldrig kommer att generera pengar, status eller karriärsklättrande.
Jag har en kropp som tydligt visar att jag inte längre kan äta det jag vill, och jag köper mitt hår för värdefulla pengar var femte månad, för att känna mig lite bättre.
Jag har inte en lägenhet. Borde inte alla 30-åringar ha en egen lägenhet?
Jag har inga drömmar och mål. Hur tragiskt är inte det? Finns det verkligen ingenting som jag vill kämpa för och sträva mot?
Jag har inget körkort och ingen som klappar lite extra på mig när jag behöver det.
Jag har ingenting som är min grej. Det där som jag är lite extra bra på. Min specialitet. Min hobby...
Jag, som hade så höga ambitioner om att fotografera och teckna mig fram i livet. Vad hände egentligen med det?
Jag har egentligen ingenting som håller mig kvar här.
Jag borde bara ta tjänstledigt, be sambon passa katterna ett tag och dra.
Resa.
Få nya intryck och erfarenheter. Se nya miljöer och träffa nya människor.
Bryta mönstret som driver mig till vansinne här hemma.
Jag pratar ju ändå nästan aldrig med min familj, så vad spelar det för roll om jag är i andra änden av jorden ett par månader?
Jag har ju inga pengar här, så då kan jag väl lika gärna ha ströjobb som inte ger några pengar i, vad vet jag, Argentina eller nåt.
Givetvis skulle jag sakna mycket.
Mina vänner, barnen på jobbet, pipparna, familjen och så, men det kanske är just det jag behöver.
Att känna att mitt liv inte är ett tråkigt kretslopp där jag bara följer med, med ett likgiltligt uttryck i ansiktet.
För ärligt talat... Vad har jag åstakommit under mina första 30 år?
Nada. Zipp. Noll.
Nope, ingen Hollywoodstjärna här inte!
Fy fan, vad jag är bitter och ledsen, men vadåda?
Givetvis ringde mamma nu bara för att jag skrev att jag aldrig pratar med dem och givetvis rullade det, i mitt blåa tillstånd, en ensam tår över min, från träningen, blossande kind.
Nej... Kanske ska jag göra som sig bör och lägga all min ledsenhet i en hel hög av teckiningar. Kanske till och med avsluta de som jag har påbörjat.
Som den här... Den ska jag jobba vidare med nu.
Det suger hästballe ibland. Så är det bara!
Sluta jiddra och börja trolla, Sara
Sa jag att jag har haft ont i huvudet hela dagen och att jag skadade knät under träningen?
Helt svullet är det...
Har just ätit en kall middag, typ direkt från spisen, efter det hårda boxpasset.
Lyssnar på Coldplay och tänker på... -Mig själv.
30 år gammal nu, och vad har jag?
Ett fult ärr på läppen, ett jobb, där jag är lägst i näringskedjan, och som aldrig kommer att generera pengar, status eller karriärsklättrande.
Jag har en kropp som tydligt visar att jag inte längre kan äta det jag vill, och jag köper mitt hår för värdefulla pengar var femte månad, för att känna mig lite bättre.
Jag har inte en lägenhet. Borde inte alla 30-åringar ha en egen lägenhet?
Jag har inga drömmar och mål. Hur tragiskt är inte det? Finns det verkligen ingenting som jag vill kämpa för och sträva mot?
Jag har inget körkort och ingen som klappar lite extra på mig när jag behöver det.
Jag har ingenting som är min grej. Det där som jag är lite extra bra på. Min specialitet. Min hobby...
Jag, som hade så höga ambitioner om att fotografera och teckna mig fram i livet. Vad hände egentligen med det?
Jag har egentligen ingenting som håller mig kvar här.
Jag borde bara ta tjänstledigt, be sambon passa katterna ett tag och dra.
Resa.
Få nya intryck och erfarenheter. Se nya miljöer och träffa nya människor.
Bryta mönstret som driver mig till vansinne här hemma.
Jag pratar ju ändå nästan aldrig med min familj, så vad spelar det för roll om jag är i andra änden av jorden ett par månader?
Jag har ju inga pengar här, så då kan jag väl lika gärna ha ströjobb som inte ger några pengar i, vad vet jag, Argentina eller nåt.
Givetvis skulle jag sakna mycket.
Mina vänner, barnen på jobbet, pipparna, familjen och så, men det kanske är just det jag behöver.
Att känna att mitt liv inte är ett tråkigt kretslopp där jag bara följer med, med ett likgiltligt uttryck i ansiktet.
För ärligt talat... Vad har jag åstakommit under mina första 30 år?
Nada. Zipp. Noll.
Nope, ingen Hollywoodstjärna här inte!
Fy fan, vad jag är bitter och ledsen, men vadåda?
Givetvis ringde mamma nu bara för att jag skrev att jag aldrig pratar med dem och givetvis rullade det, i mitt blåa tillstånd, en ensam tår över min, från träningen, blossande kind.
Nej... Kanske ska jag göra som sig bör och lägga all min ledsenhet i en hel hög av teckiningar. Kanske till och med avsluta de som jag har påbörjat.
Som den här... Den ska jag jobba vidare med nu.
Det suger hästballe ibland. Så är det bara!
Sluta jiddra och börja trolla, Sara
Sa jag att jag har haft ont i huvudet hela dagen och att jag skadade knät under träningen?
Helt svullet är det...
