Jaså minsann!
Jag fick ett sms nu...
Ett sms från en kille som sade sig vara min kusin och ville träffas.
Det är så jäkla sjukt och jag känner mig faktiskt väldigt villrådig.
För ungefär ett år sedan upptäckte jag att jag har en bror som jag inte tidigare vetat om att jag hade.
En bror som i hela sitt liv vetat om mig, men valt att inte höra av sig då han trodde att även jag visste om honom men inte ville träffa honom.
I samband med att han tillkännagav sig hörde min "riktiga" pappa av sig och han ringer nu regelbundet och uppdaterar sig om mitt liv.
Det ringer alltså en man till mig som är väldigt ivrig att träffa mig och som kallar sig min pappa.
En man som för mig är en fullkomlig främling och som jag aldrig skulle känna igen om jag såg honom på stan. Jag vet ju för sjutton inte ens hur han ser ut.
En trevlig och till synes förändrad man, men fortfarande en främling.
Den förlorade brodern har jag träffat en gång och jag minns med ett leende hur jag satt på spårvagnen, inför vårt möte, och tänkte i panik att; Tänk om det är någon jag har legat med. Vad fan gör jag då?
Mötet med honom var en nästan skrämmande upplevelse, då han visste massor om mig.
Vad jag jobbade med, vart jag bodde, mitt civilstånd med mera, medan jag ju inte ens visste att han existerade.
Han var dock väldigt trevlig och säkert en fantastisk människa, men fortfarande.. För mig, en främling.
Och nu ett sms från ännu en okänd familjemedlem som har kort på mig, som barn, hemma och vill träffas och skapa en kontakt.
Det sjuka är ju att jag har en familj. Jag har en pappa som jag kallar pappa, jag har en bror som är min bror och jag har kusiner och min älskade mamma.
Av olika anledningar kan alla dessa familjemedlemmar inte blandas och jag känner att jag hamnar lite i kläm.
Kan man ha två familjer?
Och kan man verkligen skapa en familjekontakt med främlingar vid min ålder?
Det känns så jäklar weird!
Självklart kommer jag att svara kusinen i fråga och säkerligen kommer jag även att träffa honom.
Men oj, vad obekväm jag är i alla dessa främmande möten med folk som verkar veta mer om mig, än de kusiner jag faktiskt vet om att jag har...
Nu har jag ett sms att skriva!
Ett sms från en kille som sade sig vara min kusin och ville träffas.
Det är så jäkla sjukt och jag känner mig faktiskt väldigt villrådig.
För ungefär ett år sedan upptäckte jag att jag har en bror som jag inte tidigare vetat om att jag hade.
En bror som i hela sitt liv vetat om mig, men valt att inte höra av sig då han trodde att även jag visste om honom men inte ville träffa honom.
I samband med att han tillkännagav sig hörde min "riktiga" pappa av sig och han ringer nu regelbundet och uppdaterar sig om mitt liv.
Det ringer alltså en man till mig som är väldigt ivrig att träffa mig och som kallar sig min pappa.
En man som för mig är en fullkomlig främling och som jag aldrig skulle känna igen om jag såg honom på stan. Jag vet ju för sjutton inte ens hur han ser ut.
En trevlig och till synes förändrad man, men fortfarande en främling.
Den förlorade brodern har jag träffat en gång och jag minns med ett leende hur jag satt på spårvagnen, inför vårt möte, och tänkte i panik att; Tänk om det är någon jag har legat med. Vad fan gör jag då?
Mötet med honom var en nästan skrämmande upplevelse, då han visste massor om mig.
Vad jag jobbade med, vart jag bodde, mitt civilstånd med mera, medan jag ju inte ens visste att han existerade.
Han var dock väldigt trevlig och säkert en fantastisk människa, men fortfarande.. För mig, en främling.
Och nu ett sms från ännu en okänd familjemedlem som har kort på mig, som barn, hemma och vill träffas och skapa en kontakt.
Det sjuka är ju att jag har en familj. Jag har en pappa som jag kallar pappa, jag har en bror som är min bror och jag har kusiner och min älskade mamma.
Av olika anledningar kan alla dessa familjemedlemmar inte blandas och jag känner att jag hamnar lite i kläm.
Kan man ha två familjer?
Och kan man verkligen skapa en familjekontakt med främlingar vid min ålder?
Det känns så jäklar weird!
Självklart kommer jag att svara kusinen i fråga och säkerligen kommer jag även att träffa honom.
Men oj, vad obekväm jag är i alla dessa främmande möten med folk som verkar veta mer om mig, än de kusiner jag faktiskt vet om att jag har...
Nu har jag ett sms att skriva!
Kommentarer
Trackback
