Bitterfitta!
Har just ätit en kall middag, typ direkt från spisen, efter det hårda boxpasset.
Lyssnar på Coldplay och tänker på... -Mig själv.
30 år gammal nu, och vad har jag?
Ett fult ärr på läppen, ett jobb, där jag är lägst i näringskedjan, och som aldrig kommer att generera pengar, status eller karriärsklättrande.
Jag har en kropp som tydligt visar att jag inte längre kan äta det jag vill, och jag köper mitt hår för värdefulla pengar var femte månad, för att känna mig lite bättre.
Jag har inte en lägenhet. Borde inte alla 30-åringar ha en egen lägenhet?
Jag har inga drömmar och mål. Hur tragiskt är inte det? Finns det verkligen ingenting som jag vill kämpa för och sträva mot?
Jag har inget körkort och ingen som klappar lite extra på mig när jag behöver det.
Jag har ingenting som är min grej. Det där som jag är lite extra bra på. Min specialitet. Min hobby...
Jag, som hade så höga ambitioner om att fotografera och teckna mig fram i livet. Vad hände egentligen med det?
Jag har egentligen ingenting som håller mig kvar här.
Jag borde bara ta tjänstledigt, be sambon passa katterna ett tag och dra.
Resa.
Få nya intryck och erfarenheter. Se nya miljöer och träffa nya människor.
Bryta mönstret som driver mig till vansinne här hemma.
Jag pratar ju ändå nästan aldrig med min familj, så vad spelar det för roll om jag är i andra änden av jorden ett par månader?
Jag har ju inga pengar här, så då kan jag väl lika gärna ha ströjobb som inte ger några pengar i, vad vet jag, Argentina eller nåt.
Givetvis skulle jag sakna mycket.
Mina vänner, barnen på jobbet, pipparna, familjen och så, men det kanske är just det jag behöver.
Att känna att mitt liv inte är ett tråkigt kretslopp där jag bara följer med, med ett likgiltligt uttryck i ansiktet.
För ärligt talat... Vad har jag åstakommit under mina första 30 år?
Nada. Zipp. Noll.
Nope, ingen Hollywoodstjärna här inte!
Fy fan, vad jag är bitter och ledsen, men vadåda?
Givetvis ringde mamma nu bara för att jag skrev att jag aldrig pratar med dem och givetvis rullade det, i mitt blåa tillstånd, en ensam tår över min, från träningen, blossande kind.
Nej... Kanske ska jag göra som sig bör och lägga all min ledsenhet i en hel hög av teckiningar. Kanske till och med avsluta de som jag har påbörjat.
Som den här... Den ska jag jobba vidare med nu.
Det suger hästballe ibland. Så är det bara!
Sluta jiddra och börja trolla, Sara
Sa jag att jag har haft ont i huvudet hela dagen och att jag skadade knät under träningen?
Helt svullet är det...
NICE teckning ;)
men ta en lång resa då, du verkar behöva det.
Vill bara börja med att säga att det är HELT OKEJ att känna som du gör just nu. Det ksllas 30-årskris:) Been there, done that, still there sometimes.... (o då har jag inte ens fyllt 30 än...)
Jag skulle kunna skriva massa käcka hälsopedagogsråd här som tex "blogga nu om allt som du HAR istället för det du inte har så känns det bättre" men jag gör inte det nu. För man FÅR faktiskt vara en bitterfitta ibland. Man får ha känslor av att vilja fly från allt, ut i världen där ingen vet vilken loooser man e ;)
Men jag tror att den där lyckan och tryggheten vi söker finns inom oss, och kan vi inte hitta den där så är det meningslöst att söka någon annanstans i världen...
Usch, nu blev det sådär klyschigt ändå. Fan.
Seriöst gumman, du fixar det här och allt kommer bli bättre än någonsin. Du är en grym tjej som bara ska gå igenom lite kriser så att du fortsätter att vara ödmjuk sen när du är lycklig, kär och framgångsrik resten av livet;)
P.s Hur mycket ska du ha för din teckning? Du är ju en konstnär av RANG! Paxar den om den är till salu!Kan betala i öl, massage eller en resa till Umeå :)
S, man får definitivt vara nere ibland. De flesta känner säkert igen sig i många av dina bekymmer, men det betyder inte att just dina problem är något att förringa.
Självömkan och kris är helt ok i lagom doser då och då. Hur skulle man annars veta när man mår bra?
Och finns suget att testa något annat: gör det! Vad det än må vara. Livet löser sig nämligen alltid på något vis, även om du sticker från allt ett tag.
Argentina är väl en jättebra idé - vi är ju redan några stycken som siktar dit i januari (annars är världen rätt stor om du skulle vilja åka någonstans på egen hand).
Men glöm inte:
1. Du har visst talanger, saker som just du är bra på (skojar du eller?). Ditt målande, för att nämna ett exempel. Jag tappar hakan varje gång (det är aldrig för sent att börja fotografera och teckna sig fram i livet, aldrig!).
Och du kan skriva, vilket var okänt för mig innan jag började läsa din blogg.
2. Du är tajtast av alla 30-åringar jag känner. Inget snack. Om du sedan måste börja träna för att behålla det utseendet, well... bra. Då får du lite ork på köpet.
/J.
Ååh, fina FINA Sara som jag ju inte känner egentligen ;-). Du är inte bara vacker - du är ju sjukt begåvad också! Säger som personen ovan: Du kan skriva, du kan måla/teckna, du är smart, rolig och vad jag förstått en alldeles ypperlig pedagog!! Och DET är det inte så många som är faktiskt. Sedan har du förmodligen en hel del andra talanger också som jag inte kan yttra mig om ;-) men självklart kan man hamna i en svacka ändå. Vi är flera som är där nu verkar det som... Men det bästa av allt är faktiskt att DET ORDNAR SIG ALLTID PÅ SLUTET
Det tror jag stenhårt på. Puss på dig!
Bejbiiii...
Skulle vilja vara hos dig och ge dig en BAMSE kram och berätta hur BRA du är!!! Vet precis vad du går igenom och det är bannemej inte kul!
Vet du vad det lustiga egentligen är... Både du och jag har våra svackor och är jävligt bra på att peppa vandra... Vi skulle kanske vända på det hela och peppa oss själva istället...? ; )
Tycker om dig... och du är grym på att rita/måla!
BAMSE kjam!!!
cool bild, haru ritat den själv?
KBT har fungerat för många av mina vänner som har mått dåligt. Det är inget fel i att söka hjälp utifrån...
Annars kan en resa vara bra (har provat själv), att komma bort från allt för att kunna se på tillvaron med nya ögon och sedan komma tillbaka och ta tag i saker när man känner sig stark igen.
du verkar va så osäker och vill bara att andra ska tycka du tuff eller duktig. börja med att tycka om dig själv kanske
Du känner inte mig, Anonym.
Jag tycker om mig själv och skiter rätt fett i vad andra tycker om mig. Fråga de som faktiskt känner mig.
Att det kan bli stiltje och funderingar kring livet är i mina ögon bara sunt.
Kära anonym! Med uppenbar tydlighet har du INTE läst vad Sara skrivit under lång tid. Då skulle du se att här är en person med stor självdistans och mycket humor.Livet på jobbet skulle bli rätt mycket tråkigare om inte denna glada människa var där.
