vildhallonet

Nu för tiden händer det mer ofta än sällan att det rinner tårar längs min kind när jag egentligen ska sova.
Tilläggas ska, att det då alltid ligger en sovandes (och inte sällan snarkandes) kärlek bredvid mig och två varma katter som mjuka kringlor i min famn.
Jag är nöjd och borde sova gott, men ändå arbetar tankarna orubbligt.

Jag har blivit min egen nattliga amatörpsykolog med en gnagande monolog i huvudet.
En monolog som genom ihärdigt bearbetande och med en envis jakt på självkännedom fått mig att inse att jag bär på en enorm ilska.
Ilska och besvikelse...
Lägg till en gnutta självmedlidande i den där analysen och jag har med åren blandat mig en elak kocktail av rang.

Det är väl det som är det enda dåliga med att vara sitt eget bollplank.
Tankarna är så jävla bra på att bygga på och förstärka den där lilla känslan med det lilla frågetecknet som jag började med och efter ett par sessioner med mig själv vet jag knappt längre vad som faktiskt är sanningen och vad som är en oönskad uppgradering av mina inre demoner.

Det jag vet med säkerhet är att jag måste ta tag i demonerna.
Möta dem ansikte mot ansikte och få ur mig all den laddning som tankarna så tålmodigt och kraftfullt har byggt upp.
Men när..? Och är det verkligen rättvist?
Jag har ju (trots stora ansträngningar att verkligen försöka se det från allas håll) bara hört min egna sida av saken/sakerna, utan att bjuda in någon annans åsikt eller betraktelsesätt till min psykologilektion.

Jag gräver ett allt djupare hål som det blir svårare och svårare att klättra upp ur...
-och tro mig när jag säger att jag har visat mig vara en riktig fackman när det kommer till att gräva hål.