vildhallonet

Jag har en förmåga att, ibland, göra saker för andras skull mer än min egen och i  morse kom jag på mig själv med att göra ett praktexempel av just det.

Det hela utspelade sig på spårvagnen på väg till jobbet och jag satt som vanligt på en fönsterplats med ena foten upp på golvelementskanten, och med mina lurar i öronen.
Jag hade Ipoden på att blanda alla spår idag och det var väldigt spännande att få höra vad som kom hela tiden. Älskade blandningen av Chevelle och Jeff Buckley...

En hållplats innan min kommer det en ung man och stönar sig ner bredvid mig.
Han hade en stor väska i knät och verkade väldigt stressad (något jag absolut inte var med Tori Amos ljuva stämma i huvudet).
Då gjorde jag det... Då tänkte jag tyst för mig själv:
*Jag går av på hållplatsen efter den som kommer nu så slipper han resa på sig med en gång, stackarn.*

... Och sen fortsatte det i huvudet:
*Men why, egentligen?
Vad spelar det för roll om han reser sig hållplatsen efter att han satt sig eller om han gör det två hållplatser efter?
Egentligen är det ju faktiskt bara bra om han måste resa sig direkt. Då får han ju dubbelsäte för sig själv och dessutom den här attraktiva fönsterplatsen.*

Det hela slutade med att jag (in i det absolut sista) dividerade för mig själv om vad som var bäst för honom, kom fram till att han nog ville ha sätet för sig själv direkt, bad om ursäkt med ett leende, reste mig och rusade mot den påstigande strömmen av folk för att hinna av vagnen innan dörrarna stängdes.