vildhallonet

De rosa små tofflorna flyger av i stora vida bågar när den blonda lilla människan springer i 140 mot mig i korridoren med kjolen fladdrandes längs midjan och flätan som en propeller i luften.
"Äntligen är du tillbaka." Säger hon och borrar in sitt huvud mot min axel, efter att hon med ett vigt känguruhopp kastat sig upp i min famn.
"Ja, nu är jag tillbaka igen." Svarar jag, varm om hjärtat, och bär in henne i klassrummet, där vi ska ha elevens val.

Inne i klassrummet värmer jag en gelékudde i micron för att döva smärtan i min nacke.
"Vad gör du fröken Babbel?"  Frågar hon samtidigt som hon med en enorm koncentration försöker trä en röd tråd på nålen hon har i sin skakiga hand.
"Jag värmer denna kudden till min nacke som hela tiden bråkar med mig!"
Hon drar ut (ca 5-6 cm) den röda tråden ur munnen, lägger ner nålen på bordet, tar handen om sin egen nacke och säger vuxet:
"Ja, dessa dumma nackar..." Hon knådar lite om sin nacke och fortsätter:
"Min bråkar med mig med... HELA tiden! Så himla jobbigt"
Hon himlar med ögonen och tar med skakande huvud upp arbetet med att trä nålen med sin droppande blöta sytråd...

Jag böjer mig bara ner och ger henne en kram.
UNDERBARA unge!