vildhallonet

Nu sitter jag på ett hotellrum med en vit, fluffig handduk virad runt min kropp.
Det gick väldigt snabbt i söndags när jag till slut bestämde mig för att följa med Peter Petrelli till Stockholm, trots att det var snormycket att göra på jobbet och att jag kanske inte hade fått tag på någon som kunde titta till katterna.
"Klart att du ska följa med en het handyman till Stockholm." Säger min underbara chef när jag ringer henne på en söndag och ber om ledighet...

Den första biten av bilresan satt jag mest i telefonen och samordnade med jobbet och kattvakt. Kul att ta med mig på en roadtrip, när jag sitter i telefonen hela tiden. Ball tjej, verkligen!
Men det blev till slut ca fem timmar av housemusik, omkörningar, prat och Mc Donald's innan vi svängde ner i hotellets garage, la oss i sängen och den här tjejen somnade som en mätt kattunge, mot ett manligt bröst.

På måndagen drog vi på oss blåstället (jajemen, vi åkte förbi exet i söndags och hämtade mina blåbyxor) och åkte mot Petrellis arbetsplats.
Hans blåbyxor är sådär härligt slitna, fulla med silicon, betongdamm, färg och annat gött som gör att de ser sådär proffsigt manliga och använda ut.
Mina var bara mörkblå, stela och såg SKITNYA ut. Jag kände mig verkligen som den prao-elev som jag ju i och för sig var.
Han klädde mig därför med arbetsknivar, pennor, rörskärare och annat smått och gott som fick mig att se lite mer "äkta" ut, men jag kände mig fortfarande alldeles för ren.
"Det löser vi lätt." Säger mitt manliga sällskap och smetar ner mina rena byxor med sina siliconkladdiga fingrar (efter att ha tätat ett nyborrat hål) och kastar lite betongdamm från golvet på mig så att det fastnade i kladdet på mina ben.
"Titta, vad fint det blev," säger jag nöjt och poserar stolt, i mina nu rätt så smutsiga och verktygsklädda byxor.

Resten av dagen tillbringade jag med att springa runt med en siliconspruta och täta golvluckor, sprickor och borrhål.
Jag satt med en kniv (min arbetsgivare vet ju ännu inte att jag är en mindre livsfara för mig själv, med en kniv i handen) och skalade elkablar och jag tittade fascinerat på när manliga händer hanterade Nettan, Ginger och Barbie med stor ömhet och respekt.
De här fina och speciella tjejerna är borrar och skruvdragare.
Oh, tänk att få vara Nettan för en dag.

På lunchrestaurangen kom det fram en man till mig när jag stod vid salladsbordet och sa:
"Nämen, är du snickare? Fan, vad häftigt!"
"Eller huuur," svarar jag stolt och går med sträckt rygg till min matbricka med världens bredaste leende på läpparna.
Jag såg ut som en äkta snickartjej, som satt och åt lunch med sin snickarpartner! Coolt!

"Vi" jobbade på till ca 18.00 men i slutet av arbetspasset var jag nog mer av en sällskapsdam en bra hjälp. Det var ju jobbigt att vara snickartjej för en dag.
När jag vid sista timmen frågade om jag kunde göra något, svarade han:
"Sitt du bara där och se söt ut"  (Det var nog lättast så. Jag var säkert bara ivägen annars)
"Åh, vilken tur. Det är ju jag nämligen skitbra på" svarade jag och parkerade min nu rätt smutsiga lilla rumpa på en stol.





Den här stora och underbara borr som Peter Petrelli kelar med, är ännu namnlös. Jag försökte ju givetvis att döpa henne till mitt eget namn, men insåg rätt snart att det nog inte riktigt passade hennes personlighet.
Hon borde heta något i stil med Patricia eller Rebecca... Eller Pleasure... Eller helt enkelt Pure Seduction.. Eller varför inte Totally Irresistible... Eller nåt!

Idag ska jag spendera min dag med att leta julklappar till min fantastiska familj, innan kvällen nalkas.

En liten påminnelse till världens bästa bror om att inte glömma bort syrrans nya utseende till bloggen. Det går ju givetvis bra att helt och hållet byta domän/adress för att göra det lättare för dig att forma den så som vi vill ha den...

Den här skogslayouten är verkligen fruktansvärd!