vildhallonet

Någonstans går faktiskt gränsen för vad jag pallar med, och igår fick jag till slut nog!

Se inte ner på mig, men jag gav upp helt enkelt och ringde pappa, fastän jag hade haft en allvarlig diskussion med mig själv om att inte göra det den här gången.
Han och brorsan får alltid vara mina backups och jag vill någonstans egentligen inte alls vara den här hjälplösa och/men underbart bortskämda ungen som bara ringer pappa så fort det blir motgångar eller brist på pengar eller tekniska prylar.
Så den här gången skulle jag klara mig själv och köpa mig en ny telefon för mina egna pengar...
Mmmm eller huuur!
Bankens hemsida hånskrattade mig rakt i ansiktet när jag beslutsamt och med gott mod, i går kväll, loggade in för att föra över pengar inför dagens telefonhandlande.
"Trodde du verkligen på det själv, flicka lilla? MOOHHAAHHHAAAAH!"

Det diaboliska skrattet ringde fortfarande rått i mina patetiska små öron när jag, efter att ha lugnat mig lite, slog hemnumret till mina föräldrar för att med ynklig och len röst be att få prata med pappa.
"Jo, jag har ju några liggandes här. Frågan är vad du vill ha och vad som kan passa."
UNDERBARA människa!

Vi bestämde att jag skulle möta upp dem på Kungsmässan idag på förmiddagen för lite seriöst telefontittande.
Klockan 12.00 sitter jag förväntansfullt på träbänken mittemot fiskaffären och bråttas med alla pensionärer som  har varit och handlat och nu ska ringa färdtjänsten för hemgång.
Vart jag än var på den lilla bänken kom det en pensionär och ville sitta. Jag hoppade från sida till sida, och vägrade att resa mig upp.
Ett tag satt jag i mitten, fastklämd mellan en gigantisk och skrynklig tant på min högra sida och en minst lika stor gubbe med för korta byxor på min vänstra.
Båda hade väldigt välfyllda kundvagnar framför sig och jag måste ha varit en väldigt uppskattad syn, där jag satt i mitten av dem med mina ben slickade mot varandra och med handväskan prydligt i knät och hoppades på att deras färdtjänster skulle komma snart så att jag kunde röra på mig igen.
För reste mig och gick, det gjorde jag inte!

När jag suttit där ett tag och började känna igen människor som gått förbi ett par gånger kände jag mig lite som en nervös knarkare som väntade på att dealern skulle komma och leverera.
Där satt jag med min skinnjackekrage uppfälld, mössan nerdragen över ögonen så att det enda som syntes var en liten näsa och två svarta flätor och försökte läsa en tidning. (Faktum närmare bestämt).
Men istället för att slappna av och ge mig hän åt artiklarna flackade min gröna blick ideligen ovanför tidningskanten i hopp om att se två föräldrar komma gående.
Likt en nervös liten knarkarunge som väntade på delivery...

Till slut kom de i alla fall två föräldrar gåendes runt hörnet och satte sig på var sin sida av mig på bänken.
Pappa hade den tilltänkta telefonen i handen (en Sony Ericsson W830i) och jag kastade mig hungrigt över den, ivrig att kunna få kontakt med omvärlden igen.
Han visade mig några olika teman som han hade laddat ner till den och vi hittade ett jättefint med rosa blommor som passade ett litet vildhallon alldeles utmärkt.
Nu börjar den vilda jakten på mina vänners telefonnummer då alla ligger kvar i den trasiga telefonen på vardagsrumselementet...

Tack så mycket pappa!
Jag vet inte vad jag ska säga men jag är oerhört tacksam och lovar att (göra mitt absolut bästa med att) ta väl hand om min nya fina telefon.