Är jag en hemsk människa?
There's something goin' on mellan mig och utländska killar i åldrarna 25-45 ca.
Jag vet inte varför, men de verkar älska mig och så har det varit så länge jag kan minnas. Eller kanske så länge jag har varit svarthårig, vilket är sedan -97 tror jag.
(Jag gick långhårig och brunhårig till frisören och sa: "Gör vad du vill" varpå jag gick därifrån med koboltsvart page och kände mig ashäftig).
Mitt ex brukade alltid skicka in mig ensam på vårat favoritkafé på linnégatan när vi skulle köpa frukost, för då visste han att jag skulle komma ut med en extra liten pralin eller något annat gott.
När jag skulle sy in min fantastiska Tigerkostym (som jag tyvärr aldrig använder) vågade jag nästan inte gå till skräddaren utan att exet eller brorsan följde med mig eftersom skräddaren inte gjorde annat än talade om hur underbar jag var, vilken kropp jag hade (en kropp han ofta och gärna vidrörde när han mätte ut hur han skulle sy) och jag trodde nästan att han skulle hoppa in i omklädningsrummet efter mig.
Jag fick givetvis lite rabatterat pris på det syjobbet, även om jag tyckte att det var väldigt dyrt i alla fall.
När tjejerna och jag var på Ullared fick vi gratis kaffe efter maten på restaurangen och den utländska ägaren såg till att flera gånger svepa förbi vårat bord för att se att vi var nöjda med hans restaurang och jobb. Riktigt trevlig man och vi var givetvis oerhört nöjda.
Idag hämtade jag ut de två par stövlar som jag i tisdags lämnade in för omklackning hos skräddaren vid jobbet, och han hade defenitivt gjort merjobb på dem.
De såg ut som nya, båda två och han hade ruggat upp mockan i sambons stövlar så att jag nästan inte kände igen dem.
Mina klackar såg mycket farligare ut än innan och han hade (utöver att ha putsat upp dem så att jag kunde spegla mig i dem) limmat och knåpat ihop sömmen som hade börjat lossna. Allt detta för 200 spänn!
Han hade det bredaste leendet jag sett på länge när jag kom in i den lilla verkstaden idag och han sa nog fem gånger "välkommen åter flicka" varpå jag svarade: "Ja, med så här bra service kan du räkna med att jag kommer tillbaka."
De gånger det visslas efter mig på stan (Ja, det händer faktiskt ibland. Jag går ju oftast förbi och låtsas som ingenting men visst fan är det en boost för självförtroendet) är det i stort sett bara utländska killar som står där med fingrarna i munnen.
Det har varit en upprepande sak i alla år att just utländska killar faller för mig mer (vad jag upplever) än vad helsvenska killar gör och jag är en hemsk människa som utnyttjar det genom att vara lite extra trevlig och le lite extra brett när jag ser att det står en man med utländsk härkomst bakom disken någonstans.
Men can you blame me? Det funkar ju!
Mitt utséende har ju inte alls lika bra effekt på de svenska männen...
Eller så kanske det är så, att män med utlänsk härkomst är lika öppna och komplimang-frikostiga mot ALLA tjejer som de är mot mig, bara att jag är ett sådant enormt ego att jag tror att det bara gäller mig!
Det kan ju faktiskt mycket väl vara så, men i så fall tror jag att jag tänker skita i det och fortsätta att tro att jag är något alldeles extra i deras ögon.
Om det är ok...
Jag vet inte varför, men de verkar älska mig och så har det varit så länge jag kan minnas. Eller kanske så länge jag har varit svarthårig, vilket är sedan -97 tror jag.
(Jag gick långhårig och brunhårig till frisören och sa: "Gör vad du vill" varpå jag gick därifrån med koboltsvart page och kände mig ashäftig).
Mitt ex brukade alltid skicka in mig ensam på vårat favoritkafé på linnégatan när vi skulle köpa frukost, för då visste han att jag skulle komma ut med en extra liten pralin eller något annat gott.
När jag skulle sy in min fantastiska Tigerkostym (som jag tyvärr aldrig använder) vågade jag nästan inte gå till skräddaren utan att exet eller brorsan följde med mig eftersom skräddaren inte gjorde annat än talade om hur underbar jag var, vilken kropp jag hade (en kropp han ofta och gärna vidrörde när han mätte ut hur han skulle sy) och jag trodde nästan att han skulle hoppa in i omklädningsrummet efter mig.
Jag fick givetvis lite rabatterat pris på det syjobbet, även om jag tyckte att det var väldigt dyrt i alla fall.
När tjejerna och jag var på Ullared fick vi gratis kaffe efter maten på restaurangen och den utländska ägaren såg till att flera gånger svepa förbi vårat bord för att se att vi var nöjda med hans restaurang och jobb. Riktigt trevlig man och vi var givetvis oerhört nöjda.
Idag hämtade jag ut de två par stövlar som jag i tisdags lämnade in för omklackning hos skräddaren vid jobbet, och han hade defenitivt gjort merjobb på dem.
De såg ut som nya, båda två och han hade ruggat upp mockan i sambons stövlar så att jag nästan inte kände igen dem.
Mina klackar såg mycket farligare ut än innan och han hade (utöver att ha putsat upp dem så att jag kunde spegla mig i dem) limmat och knåpat ihop sömmen som hade börjat lossna. Allt detta för 200 spänn!
Han hade det bredaste leendet jag sett på länge när jag kom in i den lilla verkstaden idag och han sa nog fem gånger "välkommen åter flicka" varpå jag svarade: "Ja, med så här bra service kan du räkna med att jag kommer tillbaka."
De gånger det visslas efter mig på stan (Ja, det händer faktiskt ibland. Jag går ju oftast förbi och låtsas som ingenting men visst fan är det en boost för självförtroendet) är det i stort sett bara utländska killar som står där med fingrarna i munnen.
Det har varit en upprepande sak i alla år att just utländska killar faller för mig mer (vad jag upplever) än vad helsvenska killar gör och jag är en hemsk människa som utnyttjar det genom att vara lite extra trevlig och le lite extra brett när jag ser att det står en man med utländsk härkomst bakom disken någonstans.
Men can you blame me? Det funkar ju!
Mitt utséende har ju inte alls lika bra effekt på de svenska männen...
Eller så kanske det är så, att män med utlänsk härkomst är lika öppna och komplimang-frikostiga mot ALLA tjejer som de är mot mig, bara att jag är ett sådant enormt ego att jag tror att det bara gäller mig!
Det kan ju faktiskt mycket väl vara så, men i så fall tror jag att jag tänker skita i det och fortsätta att tro att jag är något alldeles extra i deras ögon.
Om det är ok...
Kommentarer
Trackback
