Jag ÄR paj!
Vad ger man i present eller julklapp till människor som redan har allt, och det de inte har har du, ens i din vildaste fantasi, absolut inte råd att ge dem.
Ja, vad ger man bort till människor som min lillebror och min pappa?
Jag ligger ju inte direkt deras liga vad det gäller pengar...Herregud! Vi spelar inte ens i samma sport!
Visst hade jag önskat att jag med ett brett flin kunde stå utanför deras dörr med världens största tv, en splitter ny Porse eller kanske den nyaste Breightlingklockan på marknaden, men jag har ju knappt råd att åka spårvagn känns det som!
Åh, vad jag önskar att jag hade råd att ge bort alla de saker jag så gärna hade velat ge bort.
Inte för att de på något sätt förväntar sig dyra saker av mig, inte alls. Men JAG hade mått bra av att kunna ge lika mycket till dem som de ger till mig.
Men det var tyvärr under min vanliga idétorka och ångest, som brorsans födelsedag kom dundrandes... I år igen!
Jag hade tänkt på olika saker till hemmet, trista basplagg eller något liknande när jag, med hans egen hjälp, fick snokat upp något som han hade velat ha och suktat efter ett tag, varpå jag stolt säger:
"Din syster ska ge dig en ny mus i år!" en dag när vi diskuterat just paket och presenter!
Sagt och gjort!
Idag hämtade han upp mig efter jobbet (han hade som vanligt, redan satt på rumpvärmaren i min stol så att den var brännande het när jag, kall som fan satte mig i bilen) och vi åkte till stans största mus-återförsäljare, och HOLY DAMN vad många musar det finns!
Media Markt is the shit!
Den här trådlösa lilla Mac-saken valde han, och visst är den fin?
Hoppas att du får mycket nöje och nytta med din nya mus brorsan, så ska jag redan nu börja att fundera ut något klyftigt och bra att ge dig på julafton.
By the way familjen... Pix pax att inte vara tomte i år!
En annan sak jag ville berätta handlar om mina fantastiska ungar på jobbet.
De hade bakat äpplepaj på elevens val idag.
Jag sprang runt som en blådåre och fixade inför fredagens reggae-inspererande personalfest och var därför inte närvarande under bakning och kalasande, men efter att de slutat kom de i alla fall in med en liten bit paj till mig.
Då visade det sig, att de egentligen hade velat äta upp även det sista (såklart, de är ju barn) men hejdat varandra och sagt:
"Vi måste spara något till fröken Babbel. Ni vet ju att hon säkert vill ha"
När jag sedan står vid mellanmålet och mumsar på min pajbit, tackar dem för omtanken och talar om hur underbart gulliga de är säger en flicka:
"Varsågod! Ja, det blir liksom inte riktigt äkta paj om inte du också äter den. Du ÄR liksom paj! "
Tänk, vilka fantastiska små människor jag jobbar med. Och så givmilda och klarsynta... Samtidigt som jag funderar lite på vilken bild av mig, jag har gett till dem..!
Men hon har nog rätt ändå, denna rågblonda lilla 6-åring.
-Jag ÄR paj! Paj med MYCKET vaniljsås!
Så, tack än en gång mina underbara små kompisar. Ni hade absolut inte behövt, men det var väldigt trevligt och uppskattat att få en bit äpplepaj på eftermiddagen.
Fröken Babbel bockar och bugar å det allra högtidligaste och lovar att bjuda alla ungar på en smarrig äpplepaj innan jullovet!
Ja, vad ger man bort till människor som min lillebror och min pappa?
Jag ligger ju inte direkt deras liga vad det gäller pengar...Herregud! Vi spelar inte ens i samma sport!
Visst hade jag önskat att jag med ett brett flin kunde stå utanför deras dörr med världens största tv, en splitter ny Porse eller kanske den nyaste Breightlingklockan på marknaden, men jag har ju knappt råd att åka spårvagn känns det som!
Åh, vad jag önskar att jag hade råd att ge bort alla de saker jag så gärna hade velat ge bort.
Inte för att de på något sätt förväntar sig dyra saker av mig, inte alls. Men JAG hade mått bra av att kunna ge lika mycket till dem som de ger till mig.
Men det var tyvärr under min vanliga idétorka och ångest, som brorsans födelsedag kom dundrandes... I år igen!
Jag hade tänkt på olika saker till hemmet, trista basplagg eller något liknande när jag, med hans egen hjälp, fick snokat upp något som han hade velat ha och suktat efter ett tag, varpå jag stolt säger:
"Din syster ska ge dig en ny mus i år!" en dag när vi diskuterat just paket och presenter!
Sagt och gjort!
Idag hämtade han upp mig efter jobbet (han hade som vanligt, redan satt på rumpvärmaren i min stol så att den var brännande het när jag, kall som fan satte mig i bilen) och vi åkte till stans största mus-återförsäljare, och HOLY DAMN vad många musar det finns!
Media Markt is the shit!
Den här trådlösa lilla Mac-saken valde han, och visst är den fin?
Hoppas att du får mycket nöje och nytta med din nya mus brorsan, så ska jag redan nu börja att fundera ut något klyftigt och bra att ge dig på julafton.
By the way familjen... Pix pax att inte vara tomte i år!
En annan sak jag ville berätta handlar om mina fantastiska ungar på jobbet.
De hade bakat äpplepaj på elevens val idag.
Jag sprang runt som en blådåre och fixade inför fredagens reggae-inspererande personalfest och var därför inte närvarande under bakning och kalasande, men efter att de slutat kom de i alla fall in med en liten bit paj till mig.
Då visade det sig, att de egentligen hade velat äta upp även det sista (såklart, de är ju barn) men hejdat varandra och sagt:
"Vi måste spara något till fröken Babbel. Ni vet ju att hon säkert vill ha"
När jag sedan står vid mellanmålet och mumsar på min pajbit, tackar dem för omtanken och talar om hur underbart gulliga de är säger en flicka:
"Varsågod! Ja, det blir liksom inte riktigt äkta paj om inte du också äter den. Du ÄR liksom paj! "
Tänk, vilka fantastiska små människor jag jobbar med. Och så givmilda och klarsynta... Samtidigt som jag funderar lite på vilken bild av mig, jag har gett till dem..!
Men hon har nog rätt ändå, denna rågblonda lilla 6-åring.
-Jag ÄR paj! Paj med MYCKET vaniljsås!
Så, tack än en gång mina underbara små kompisar. Ni hade absolut inte behövt, men det var väldigt trevligt och uppskattat att få en bit äpplepaj på eftermiddagen.
Fröken Babbel bockar och bugar å det allra högtidligaste och lovar att bjuda alla ungar på en smarrig äpplepaj innan jullovet!
Kommentarer
Trackback
