vildhallonet

Vi tog med hela vår lilla armé av termoklädda barn till Röhsska museet idag, för att få en liten Astrid Lindgren specialitét! 
Som de väl drillade ungar de är, går de tyst in och hänger upp sina jackor och matsäckar på krokarna, tassar lugnt bort till trappan och sätter sig (under vissa uppmaningar dock) på halva sidan av den stora trappan för att vänta på vad som komma ska.
Vi småpratar lite om vad man får lov att göra på ett museum, och vad man kanske borde undvika om man vill förbli en omtyckt gäst och barnen har ju stenkoll, så det känns egentligen helt onödigt att ta upp det varje gång.
(Fast hade vi inte gjort det hade det väl förmodligen varit kaos med ungar högt och lågt, eftersom vi ju inte "hade sagt något").

Vår hemliga lilla guide kom till slut och tog med sig det fina tåget av förväntansfulla ungar in i museets olika rum och sevärdheter.
Hon körde en väldigt mysig liten pjäs/uppvisning/tankeställare för dem och det var 24 öppna munnar och tindrande par ögon som fascinerat lyssnade på henne, och ivrigt räckte upp händerna när hon hade en fråga.

Jag gick efter en stund ner till foajén för att ta emot en kille som var lite sen, och då dundrade det in en annan klass som skulle gå på museum.
Där var det barn högt och lågt, med brottningsmatcher på golvet, jackor överrallt och de pillade på sakerna.
Det FÅR man inte göra på museum.

Jag tryckte mig förskräckt mot väggen när det susade förbi en röd jacka med ett barn i och med en mesig liten fröken efter sig.
Den lilla fröken kunde tydligen inte säga annat än "SSCCCHHHHH "  till sina stökiga barn.
INGEN av de tre fröknarna hade något vidare utvecklat vokabulär faktiskt.
De behärskade inte så mycket mer än att bara väsa "sschh"  åt dem hela tiden, och ärligt talat... VEM lyssnar på det?
Jag avskyr när vuxna sätter i gång och hyschar på barnen. Prata med dem för bövelen. De förstår faktiskt vad du säger vid den åldern, för att inte tala om hur illa det låter när någon står och hyschar på det viset...

Men de små fröknarna fick till slut samlat ihop sin vilda hjord och satte dem att vänta i trappan och det var ju pedagogiskt och bra, om det inte var för att de satte sig i HELA trappan och gjorde det helt omöjligt för andra att ta sig förbi!
Jag tog min lilla elev i handen och gick demonstrativt rakt igenom myllret av färgglada barn som i och för sig, lydigt flyttade på sig, likt Röda havets klyvning när Moses ledde sitt folk... Nu ledde jag bara en, men ändå!

När vi senare satt och åt våra matsäckar fick jag berätta för våra små solstrålar hur den andra klassen hade betett sig, och hur otroligt stolt jag var över att få vara just "mina barns" fröken...
För de ÄR verkligen underbara, de små liven.

Fast å andra sidan krävs det väl underbara fröknar för att få underbara barn... Eller?