vildhallonet

Klockan 07.45 lämnade vi lägenheten, min sambo och  jag, och styrde bilen mot onsalahalvön där frukost och ridning på hennes två fyrbenta vänner, väntade.
Det var en sådandär grå morgon då luften, vårt silvriga fordon och vägbanan gick ihop till en tjock, deprimerande, grå massa, och där den enda egentliga färgklicken i den trötta tillvaron var hennes aprikosa tröja.
-Min var nämligen grå.

Men morgonluften var ändå härligt frisk och skogarna otroligt vackra i sina sprakande färger, så humöret steg under färden och när vi svängde in på gårdsplanen i Onsala var det under de vanliga skratten och tjattret, oss i mellan.

En lugn frukost på landet bestående av kaffe, yoghurt, russin, ägg, ostmacka och juice är ett skitbra sätt att tala om för magen att du är vaken och redo för en ny, spännande dag. 
Våra magar blev givetvis glada över dagens första arbetsuppgifter och det var under full matsmältningsprocess som vi glada i hågen bytte om till ridkläder och susade iväg till stallet.

Det ligger ett visst lugn i ett stall som är svårt att hitta någon annanstans.
Vilken sönderstressad stadsbo som helst kan varva ner och känna harmoni med omgivningen när han eller hon kommer till ett litet stall på landet.
Man möts av vänliga frustanden och dova gnäggningar när man öppnar stalldörren samt stora, varma och kloka ögon som nyfiket studerar dig under lugg.
Dessa enorma och vackra djur som står i  lugn och ro och tuggar på sitt morgonhö, viftar bort några flugor med svansen och inte verkar ha ett bekymmer i världen.
Vem kan vara stressad i en sådan miljö?
Vem kan känna stress och otålighet när man borrar in händerna i en hästs tjocka man, då den lägger sitt stora huvud på din axel och blåser varm luft i ditt öra, vid utandningen.
Den lena mulen som girigt puffar på dig och hoppas på något gott och mjuka läppar som sedan nöjt men försiktigt mumsar i sig godiset, ur din utsträckta hand.

Jag fullkomligt avgudar dessa underbara djur. Har jag alltid gjort.
Jag kunde förmodligen teckna hästar innan jag kunde gå och jag tjatade enorma hål i mina stackars föräldrars huvud innan jag äntligen fick lov att börja på ridskola.
Jag människo-galopperade vart jag än skulle, och jag hade ridhjälm istället för cykelhjälm.
Jag hade hela flickrummet intapetserat i hästaffischer och jag dagdrömde om hästar under hela låg- och mellanstadiet... -Nåja kanske inte riktigt hela mellanstadiet, men det var nog på god väg! 
(De få killar som under den tiden försökte göra mig till deras lyckliga flickvän, gav snabbt upp då de insåg att de inte hade en chans mot fuxen Non Stop eller kolsvarta Excellent).
Min mamma visste alltid vilken som var hennes dotters bänk under föräldramöterna, för det var den med en stor stegrande eller galopperande blyertshäst på bänklocket.

Jag är inte riktigt lika besatt nu på äldre dar, men det blir ändå en speciell känsla i kroppen varje gång jag stiger in i ett stall, än idag.
Det är en behaglig känsla av ro, att på långa tyglar skritta ut i skogen och en fantastisk känsla av frihet att få sätta av i galopp så småstenarna flyger, på en grusväg.
Det är en spännande känsla av makt, att veta att du har ett enormt muskelpaket under dig och ett brutalt uppvaknande till att inse den lilla människan du faktiskt är, när det enorma muskelpaketet inte längre tycker likadant som dig.

Jag är en väldigt lycklig människa som har världens bästa, bästa kompis...
Och ändå inte vilken bästa kompis som helst, utan en bästa kompis som dessutom har två underbara hästar som vi tillsammans kan rida ut på, och göra en grå och halvdöd lördagsmorgon till en fantastisk lördagsmorgon full av frihet, skogsdoft och rykande hästbajs.