vildhallonet

Jag är förmodligen den klantigaste människan jag känner. Jag vet i alla fall ingen som lyckas tappa saker, så som jag gör.
Allt från mat, dryck och nycklar, till mobiltelefon, plånbok och förnuft! Jag tappar och glömmer, går ifrån och slarvar...
Idag lyckades jag tex tappa mitt visakort under en promenad. Ett kort som nu är spärrat, och här är jag, på besök i Linköping, totalt befriad från pengar.
Igår tappade jag min brors kamera. (Det var i och för sig inte mitt fel, eftersom jag blev puttad av en berusad, och inte ett dugg smidig tjej).
Men det var trots allt jag som höll i kameran när den åkte i backen och det är jag som med skamsen blick måste berätta för brorsan att hans syster gjort precis det, som han förmodligen räknat med att hon skulle göra ändå, så småningom. Fan!
Min mobiltelefon har varit i backen så många gånger att till och med barnen på jobbet har lärt sig att plocka ihop delarna. (Men den fungerar fortfarande bra. Nokia is the shit)! Barnen vet även hur mina nycklar ser ut, eftersom de så många gånger fått hjälpa mig att leta efter dem på eftermiddagarna.

De, av mina vänner, som känner mig riktigt bara ser till att gå bakom mig i matkön eftersom de vet att det finns en stor risk att jag lägger plånboken bredvid mig och går iväg med mina kassar. De brukar även dubbelkolla med mig att jag har med mig allt, om vi  ska någonstans eller lämna någonstans, då det lätt kan bli kvar en kofta eller liknande över en stol.

Jag är helt värdelös på att leta efter saker.
Min bästaste vän har fått sig ett gott skratt både en och två gånger då jag ska leta efter tex mjölet i ett skåp, öppnat det och letat noga (eller kanske snarare svept lite snabbt med blicken) och konstaterat att: Nej, det finns inget mjöl.... Bara för att få en skeptiskt blick från henne innan hon med en suck flyttar på sockret eller liknande och plockar fram mjölet. 
Det var väldigt frustrerande som barn, när mina föräldrar bett mig hämta något, låt oss säga en borr. Jag letar och kommer, efter noga genomgång, fram till att  borren är borta.
Där slog det aldrig fel. Pappa letar på samma ställe och hittar vad jag just sagt, inte fanns. Ibland undrade jag seriöst varför han bad mig från första början...
Så jäkla kass...

Men...
Jag är en jävel på att skratta.
Jag kan laga mat och baka. 
Jag gör rent mina katters bajslåda varje dag och jag försöker tänka på att inte svära så mycket. 
Jag matar fåglarna på vintern och jag köper Faktum varje månad. 
Jag ger bort små presenter och jag ställer upp när någon behöver hjälp.
Jag uppskattar mina vänner och min familj och jag är jätteduktig på att i alla fall fösöka spara pengar.

Jag är nog faktiskt, precis som alla andra, med mina bra och givetvis mindre bra sidor!