vildhallonet

Det är höstlov för kidsen i Göteborg och vi elevassistenter jobbar ju inte ihjäl oss direkt!
Klockan är strax efer 08.00 på morgonen och i morse var första gången på hela terminen som jag inte snoozade när telefonens alarm väckte mig ur min skönhetssömn. I vanliga fall snoozar jag mellan 10 minuter till, i värsta fall, en timma.
Jag har sagt det förr, men jag vill verkligen mestadels bara sätta mig upp och gråta, när det är dags att gå upp på veckodagarna. (På helgerna är det nämligen inga problem alls för min vrickade kropp att vakna tidigt och då vilja gå upp direkt. Själv  vill ju bara sova, god damnit).

Men i morse sa jag i alla fall sömndrucket "hej då" till min sambo (som förövrigt lämnar mig ensam i två dagar nu. Känner mig helt vilse), somnade om i en halvtimma och vaknade när telefonen ringde. Och jag var pigg!
Ett halleluliamoment, som Kishti skulle ha sagt...

Drog på mig morgonrocken, gav småfåglarna en ny talgboll och katterna lite knacks, satte på tv 4:s morgonprogram (mogen nog att snacka pension nu), tvättade mig och dök in i garderoben.
Borstade tänderna, smackade på lite rouge, gjorde rent kattlådan och tvättade händerna. 
Drog på mig mössa, vantar, halsduk, skor och jacka, sa hejdå till flickorna på golvet nedanför, och gick sedan muntert till jobbet med P3 i lurarna och andedräkten som ett stort ångmoln ur munnen på mig.
Vilken HÄRLIG morgon. Kan det inte vara lov jämt?

Å andra sidan kommer mina arbetsuppgifter ändras efter lovet, vilket ju inte är riktigt lika kul.
Eller lite kanske...Det är åt båda håll där...Mest åt inte, men lite åt lite... 
Det är klart att det är lite roligt och spännande med en ny elev att ta sig an. Att få börja om från början med att lära känna, lägga strategier, sätta regler och "uppfostra" så som jag vill ha honom/henne.
Min förra elev har jag jobbat ihop med i två år nu, och framstegen med honom har varit fantastiska. Från att ha varit som en liten, svart, tickande disneybomb med sprakande veke, är han nu som nästan vilken kille som mest.
Visst händer det saker runtom honom, men det är inte i närheten av vad som hände för två år sedan.
Vi har slitit som djur, han och jag, och nu ser vi resultatet av det.

Och då är det dags att gå vidare såklart. Hela mitt yrke går ju ut på att jobba bort mig själv, hela tiden.
Det kommer förmodligen alltid att finnas någon som behöver mig mer.
Men som sagt. Det känns onekligen lite vemodigt att börja på nytt, även om det blir en successiv process.
De växer ju på en, de små liven.
Även om jag på pappret är assistent åt en elev så jobbar jag ju i en klass på 28 underbara ungar, som ser mig som deras fröken (fast det får de aldrig kallla mig. Jag vill att de kallar mig för mitt namn).
Ska jag nu, vecka för vecka, börja byta ut dess fantastiska små människor mot 28 nya, kanske inte alls lika fantastiska små människor? Klart att de nya barnen kommer att vara mysiga, men de jag har nu är ju underbara. Snyft!
Och mina kollegor... Jag vill inte byta ut dem mot tre (i mina ögon) gråa tanter. De är som en enda stor, rörlig, grå massa, de tre. Som barbapappor... Vill inte vara elak, men det känns lite så!

Jag vill ha kvar mina roliga kollegor som har godisschema med mig och som skrattar åt mina kassa skämt... Kan jag inte få ha kvar dem i alla fall, om jag nu måste lämna barnen?

Well, well...
Jag är en människa med en enorm flexebilitet och gott mod, så det här kommer att bli jättebra. Det är bara det att det är skittråkigt ur ett rent egoistiskt perspektiv. Jag har det så himla bra nu, och det kommer förmodligen inte att bli lika bra sedan. Men det är bara att jobba på, kanske göra snabba underverk tillsammans med den nya eleven för att då förflyttas till en ny igen...Kanske kan jag på så vis komma tillbaka till "min" avdelning.
Fast så funkar det ju inte riktigt heller, tyvärr!

Ha en underbar dag allihopa. Nu ska den här elevassistenten brygga