Visamisär
Fick mitt nya visakort i fredags, efter att ha varit helt befriad från det gamla i en vecka.
Så nu jag har firat fredagen och lördagen som en drottning genom att ta ut pengar i olika bankomater och njutit till fullo av min nya frihet att kunna handla när, och var, jag vill.
"Jag kan betala!" Har jag stolt sagt och tagit upp mitt nya skinande kort som jag dessutom lärde mig koden till, direkt.
Så kommer lördagsnatten och jag använder mitt nya kort ett par gånger i baren. Det lyser upp hela Nivå med sin skinande silvertext och spledans nya datachip.
Sent på natten myser vi in på Kebabhouse och även där glider kortet genom kortläsaren som en isprinsessa på nyspolad is.
Jag får tillbaka kortet, lägger det i jackfickan, hämtar bestick och servetter, sätter mig vid bordet och vi äter upp kebaben med mild sås på ungefär 10 sekunder, går ut, vinkar in en taxi, åker hem, ska betala med mitt nya kort... -Som är borta!
DRIVER DU MED MIG?
Vi river ut handväskor och jackfickor, men mitt nya kort är, och förblir borta. Tappat någonstans mellan Kebabhouse och Majorna. Det är fanimig inte sant!
HUR kan det ens hända? Och varför händer det hela tiden mig?
Någonstans därute måste det ju sitta någon som fullkomligt vrider sig av skratt när han/hon/deneller det ser i sin glaskula, eller what ever, på alla mina klantigheter.
Jag kan riktigt se hur han/hon/den eller det ropar på alla sina vänner: "Kom gubbar, Skynda er...Ni måste se det här.... Kolla in den här tjejen. Hon är ju fan inte klok!" Youtube nästa kanske...
Jag hade mitt nya glänsande kort i ett dygn, innan jag lämnade det ensamt och sårbart, förmodligen på gatan, någonstans i Göteborg. My gaaaaad!
Så det var minst sagt, med svansen mellan benen som jag kom hem till mina föräldrar idag och med nedslagen blick berättade vad som hänt, och försökte skämta bort eländet, innan jag mumlade något om att få låna lite pengar till veckans läkarbesök och andra livsnödvändigheter, såsom mat och kattsand.
UNDERBARA pappa som genast sa: "Du får 500 spänn om du tvättar min bil."
Jag tvättar mer än gärna din bil pappa. Jag är bara glad att jag får lov att vara i närheten av den, med tanke på att jag knappt kan vistas i möblerade rum nu för tiden, utan att ha sönder eller tappa bort något.
När jag nu tittar ut genom köksfönstret ser jag två svarta, nypolerade och skinande BMW:s på gårdsplanen (jag tog brorsans med, när jag ändå var i farten) och jag är mycket nöjd med mitt verk. Inte en repa fick de.
Sedan har jag lekt med dobermannen.
Sprungit runt som en blådåre (tror jag sträckte båda lårmusklerna lite när jag rivstartade och lubbade för livet i våran vilda lek. Vältränad tjej, här!) och kastat bollar, utan att krossa rutor eller skvätta grus på bilarna. Det finns kanske hopp för mig ändå!
Nu väntar jag bara på att mammas väldigt väldoftande älggryta ska fylla min tomma matsäck innan vi åker hem igen, min bror och jag.
Hem till min fantastiska sambo och den myskväll vi i morse sa att vi skulle ha.
Så snart, mina vänner, är min dag fullgjord.
Och pappa! Du kommer att få tillbaka alla din 1000 kronor. Jag lovar!
Även om du säger att du inte vill ha dem...
Så nu jag har firat fredagen och lördagen som en drottning genom att ta ut pengar i olika bankomater och njutit till fullo av min nya frihet att kunna handla när, och var, jag vill.
"Jag kan betala!" Har jag stolt sagt och tagit upp mitt nya skinande kort som jag dessutom lärde mig koden till, direkt.
Så kommer lördagsnatten och jag använder mitt nya kort ett par gånger i baren. Det lyser upp hela Nivå med sin skinande silvertext och spledans nya datachip.
Sent på natten myser vi in på Kebabhouse och även där glider kortet genom kortläsaren som en isprinsessa på nyspolad is.
Jag får tillbaka kortet, lägger det i jackfickan, hämtar bestick och servetter, sätter mig vid bordet och vi äter upp kebaben med mild sås på ungefär 10 sekunder, går ut, vinkar in en taxi, åker hem, ska betala med mitt nya kort... -Som är borta!
DRIVER DU MED MIG?
Vi river ut handväskor och jackfickor, men mitt nya kort är, och förblir borta. Tappat någonstans mellan Kebabhouse och Majorna. Det är fanimig inte sant!
HUR kan det ens hända? Och varför händer det hela tiden mig?
Någonstans därute måste det ju sitta någon som fullkomligt vrider sig av skratt när han/hon/deneller det ser i sin glaskula, eller what ever, på alla mina klantigheter.
Jag kan riktigt se hur han/hon/den eller det ropar på alla sina vänner: "Kom gubbar, Skynda er...Ni måste se det här.... Kolla in den här tjejen. Hon är ju fan inte klok!" Youtube nästa kanske...
Jag hade mitt nya glänsande kort i ett dygn, innan jag lämnade det ensamt och sårbart, förmodligen på gatan, någonstans i Göteborg. My gaaaaad!
Så det var minst sagt, med svansen mellan benen som jag kom hem till mina föräldrar idag och med nedslagen blick berättade vad som hänt, och försökte skämta bort eländet, innan jag mumlade något om att få låna lite pengar till veckans läkarbesök och andra livsnödvändigheter, såsom mat och kattsand.
UNDERBARA pappa som genast sa: "Du får 500 spänn om du tvättar min bil."
Jag tvättar mer än gärna din bil pappa. Jag är bara glad att jag får lov att vara i närheten av den, med tanke på att jag knappt kan vistas i möblerade rum nu för tiden, utan att ha sönder eller tappa bort något.
När jag nu tittar ut genom köksfönstret ser jag två svarta, nypolerade och skinande BMW:s på gårdsplanen (jag tog brorsans med, när jag ändå var i farten) och jag är mycket nöjd med mitt verk. Inte en repa fick de.
Sedan har jag lekt med dobermannen.
Sprungit runt som en blådåre (tror jag sträckte båda lårmusklerna lite när jag rivstartade och lubbade för livet i våran vilda lek. Vältränad tjej, här!) och kastat bollar, utan att krossa rutor eller skvätta grus på bilarna. Det finns kanske hopp för mig ändå!
Nu väntar jag bara på att mammas väldigt väldoftande älggryta ska fylla min tomma matsäck innan vi åker hem igen, min bror och jag.
Hem till min fantastiska sambo och den myskväll vi i morse sa att vi skulle ha.
Så snart, mina vänner, är min dag fullgjord.
Och pappa! Du kommer att få tillbaka alla din 1000 kronor. Jag lovar!
Även om du säger att du inte vill ha dem...
Kommentarer
Trackback
