vildhallonet

"Fröken Babbel, jag måste erkänna en sak för dig!"

Min lilla blondin skuttar glatt vid min sida och rycker omedvetet i min arm vid varje språng, på vår väg mot återvinningsstationen.
"Ojdå... Vad spännande. Vad är det du ska erkänna?"
Jag ser framför mig hur erkännandet om att ha tagit med sig favoritgosehunden under jackan kommer.

"Jag avskyr utflykter!"
"VA?" Uppenbart chockad "Varför då?"
"Man måste gå, man blir varm, det blåser, man får tårar i ögonen, man måste äta något, man fryser för det är alltid så himla kallt när vi gårt nånstans. Nåja, inte nu kanske men ALLTD annars... Och så måste man gå."

"Kära nån! Det kan inte vara lätt att gå i vår klass då, eftersom vi åker på utflykt rätt så ofta ändå."
"Nej verkligen inte. Du förstår nog inte hur jobbigt det här har varit för mig." 

 Jag håller tillbaka ett:
"Hrmpf och hallå där, unga dam... Vem är det egentligen som hoppar runt som en nyfödd fölunge när det är dags att åka iväg på olika utflykter och som sedan gräver sig ner i matsäcksryggan först av alla vid utflyktsmålet" 
...Utan går bara där, bredvid hennes hoppande sida, och låter henne tycka så vansinnigt synd om sig själv...

Efter att ha slängt allt vårt skräp på återvinningsstationen (och att Bridget och fröken Babbel fånat sig i vanlig ordning) går hela klassen på ett led tillbaka till skolan under glada hoppsasteg ett gemensamt:
"I allt som rör sig, lyser eller låter finns ett batteri som ska lämnas åter" på repeat till hela områdets förmodliga förtvivlan!