vildhallonet

Efter en första och faktiskt, helt ok dag på jobbet gränslar jag Contessa och trampar lugnt hem i duggregnet. (Jag slutade egentligen tidigare, men väntade för att inte behöva cykla i spöregnet och bli dyngsur).
Helt plötsligt, alltså verkligen, totalt out of the blue, blir jag helt nersköljd av vatten.
Det var så mycket, tungt och snabbt att jag nästan ramlade mitt på gatan, med cykeln.
"Vad i helvete?"

Jag tvärnitar ilsket och blänger upp mot huset bredvid mig, beredd att se skitungar vrålgarvandes med åtta 10-litershinkar i famnen.
Men istället för skrattandes busungar ser jag ett stort vitt rör som går ut  ca tre meter från hustaket, och ur det röret droppar det nu lite vatten.

Det pågår något slags bygge på taket och de behöver väl bli av med allt vatten som samlas där.
Den killen eller tjejen som kläckte idén med ett rör några meter ut från taket räknade nog inte med slarviga cyklister som, eftersom de inte har några stänkskärmar, undviker att cykla i cykelbanans vattenpölar utan tar vägen bredvid.

Det var en leendes Sara som sedan droppandes cyklade hem...