vildhallonet

Jag väger 50 kilo.
En av killarna jag hjälper är stor som ett hus (jämfört med sina klasskamrater) och kompakt som ett lejon och jag skulle förmodligen inte ha en chans i världen om han fattade att jag faktiskt inte är så stark och häftig som jag hela tiden får honom att tro.
I dag skenade han fullkomligt varpå jag jagade fatt honom och satte honom i knät, med armarna om honom i ett stadigt grepp.
Han splattrade och fäktade som ett vilddjur och svetten rann längs tinningarna på mig, där jag satt i soffan med en kille i knät som inte väger många kilon minder än mig själv.
Han fick tag i ett av mina fingrar som han började bända bakåt i hopp om att jag skulle släppa.
Det gjorde ont så in i helvete och jag tänkte under bråkdelen av en sekund att:
*Helvete, han kommet att bryta av det*

Men faktum är, att han hade nog fått bryta av det i så fall, för släppa, det skulle jag aldrig göra med flit.
Så jag satt bara där och höll i honom och sa:
"Du får kämpa hur länge du vill och du vet ändå att du inte kommer att vinna det här.
Jag har hela eftermiddagen på mig att sitta här, och det är din egen fritidstid som försvinner. Så fort du blir lugn och vi kan prata så släpper jag dig, så du kan leka vidare med dina kompisar."

"Förresten så gör du mig illa när du bänder bak mitt finger sådär. Det gör faktiskt jätteont."
Han slutade att bända mitt stackars bultande finger och vände på huvudet och tittade på mig.
"Ok, jag är lugn."

Tänk om han hade vetat att han faktiskt med lätthet hade kunnat bända av mitt finger eller slå sig ur min famn, för han är otroligt stark.
Säkert lika stark, eller till och med starkare än mig själv och det ända jag egentligen har att sätta emot är min attityd/personlighet, kroppsspåk och självsäkerhet...

En annan elev som jag hade en allvarlig diskussion med idag (angående hennes uppförande gentemot en annan lärare) sa:
"Men hon får sådana utbrått när hon blir arg. När du blir arg ser man det i dina ögon och då behöver du inte skrika, man fattar ändå."

Samma elev när jag försöker få fram olika strategier på hur det ska bli bättre mellan henne och läraren ifråga:
"Men hennes knä är inte lika skönt att sitta i som ditt är. Jag vill hellre sitta hos dig för det är liksom mjukare."
Arma barn... Tro mig, mitt knä är inte mjukare. Hon känner ju givetvis av att den andra läraren har svårt för henne, på samma sätt som flickan själv inte riktigt klarar av läraren, och det är en svår nöt att knäcka.

För de har koll, ungarna. Precis som djur. De känner av vad det är för vibbar du ger ut till dem (trots att du tror att du inte visar vad du känner).
Osäkra, gillande/ogillande, glada, arga osv.  De märker det och agerar efter det.
Själv försöker jag nog hålla mig ifrån de barn jag "inte tycker om" (man kan ju faktiskt inte tycka lika mycket om alla, trots att det är tabu att säga något annat) i den mån jag kan, när det kommer till konflikter och närkontakt, eftersom jag, som sagt, är övertygad om att de känner av mina känslor även om jag ju givetvis själv vill tro att jag alltid har på mig den proffessionella kappan som behandlar alla lika. (På jobbet, annars skiter jag nog i det).

Nåja, skit idet.
Det är inget lätt jobb men det är väl en del av tjusningen antar jag. En del av utmaningen och meningen någonstans...

Tog en timmes power walk och tittade in på det nya gymet vid Operan med min hurtiga väninna idag och det kändes så skönt.
Jag har verkligen saknat träningen men nu, nu jäklar vill jag sätta igång igen.
Go Sara, go!