vildhallonet

"Frö..öken Bab..bel..." Säger min lilla blondin med darrig röst och tittar på mig med nästan tåriga ögon.
 "Jag är så himla hungrig."

Jag ger henne en banan och lektionen kan fortsätta...
Två minuter senare:
"Fröken Babbel... Jag har ont i magen." Hon kryper in i min famn och suckar tungt.
"Vi ska snart gå till bamba. Du ska se att det magonda går över när du får lite mat i magen."

10 minuter senare, i bamba:
"Fröken Babbel..." Två armar kramar mig bakifrån, vid salladsbordet.
"Jag är så himla mätt. Måste jag äta?"
"Jaaa, lilla norpan, det måste du. Annars kommer du aldrig att orka med dagen."
"Mmm, du har nog rätt." Hon gör hoppsasteg bort och hämtar lite mat.

Vid bordet:
"Fröken Babbel..." Hon kryper upp i knät.
"Jag har ingen matförlust och soppan var inte så god. Hur många apelsiner får man?"
Hon får sitta i knät en stund och lapa lite frökenkärlek innan hon går bort till sin plats och äter en tugga till.

"Fröken Babbel." Små barnhänder pillar mig i håret bakifrån.
 "Jaa, vännen." Jag lägger huvudet bakåt och tittar på henne (upp och ned), lägger armarna bakom mig och håller om henne.
"Jag är liksom inte på topp idag." Underläppen darrar lite.
"Nej, jag märker det. Vad kan jag göra för att du ska känna dig bättre?"
"Bara vara här."
"Jag är här gumman..."

När jag är klar reser jag mig upp för att gå.
Min lilla blondin som precis hämtat en prickekorv med lite knäckebröd till, får panik i blick och springer efter mig.
"Fröken Babbel. Kan inte du vänta på mig. Jag vill inte gå upp själv."
Hon lämnar sin bricka med korven i munnen och kommer springandes med det blonda håret fladdrandes. Hon tar min hand och suckar tungt.
"Tack!"

På roliga timmen sitter hon i mitt knä och innan hon går up på långrast kommer hon fram och ger mig en puss på kinden.
"Du är så fin, fröken Babbel. Jag gillar dig. Nu går jag ut på rast..."