vildhallonet

Folk har så konstiga prioriteringar om och kring saker och ting.
Vi hade bull-in på avdelningen idag. Bull-in är drop-in med en väldig massa kanelbullar och sjuka mängder kaffe, föräldrar och syskon.

Skolan slutar 13.20 och bull-in:et började 14.30.
På den timmen ska alla barnen få i sig sitt mellanmål och allt till festligheterna dukas fram innan de små familjerna kommer.
Där står jag och är superstressad med att duka fram mellis och koka kaffe samtidigt som jag plockar undan all skit, som alltid hamnar på köksbänkarna trots att jag rensar på dem varje dag, när min kollega kommer fram och säger:
"Jag tar min rast lite senare idag. Jag har lite saker att fixa först"
*Rast!* tänkte jag surt. Vem har tid med det?
Jag sa att hon fick göra vad hon ville och att jag sket i när hon tog sin rast, bara det flöt på med mellanmålet och förberedelserna till drop-in:et, i hopp om att hon skulle förstå att det kanske inte riktigt var läge att lämna mig med 39 mellanmålsätande ungar, (de äter i omgångar) kaffekok, saftblandning, framdukning av koppar, tepåsar, socker, bullar och städning av klassrummet.
Men den hinten tog hon inte, utan gick... OCH VAR BORTA I EN TIMMA.
Jag fullkomligt kokade när föräldrarna började droppa in och jag fortfarande hade ätande barn vid bordet och bullfat att fylla.
Vad fan tror hon, denna egotrippade människa som alltid sätter sig själv i första, andra och tredje hand?
Att hon är den enda som är trött efter skoldagen?

Det som nästan kan störa mig mest när vi hamnar i de här situationerna (för det händer mer ofta än sällan) är att jag ju egentligen "bara" är elevassistent på avdelningen och har, på pappret, hand om ett barn medan hon faktiskt är fritidspedagog och har huvudansvaret för hela fritidsverksamheten.
Ändå är det jag som fixar mellanmålet, ser till att komposten kommer iväg och allt annat sådant som hon tycker är extraarbete och jobbigt.
Det stör mig ju egentligen inte för jag tycker ju faktiskt att det är guld att få tiden att sitta och prata och skoja med barnen när de i lugn och ro äter sitt mellanmål.

Ha ha... Jag har bränt en s.k mellisskiva, med lugna låtar, som vi brukar ha på när vi äter och igår gav jag ungarna en helshow till Takidas fantastiska Curly Sue.
När musiken började spela snodde jag snabbt åt mig diskborsten, började dansa runt bordet och mimade med enorma munrörelser  till den mjuka mansrösten.
Ungarna tjöööt av förtjusning och klappade ivrigt händerna när jag, likt värsta rockstaren, kastade mig på golvet i refrängen och med utsträckta armar sjöng till min älskade, efter att ha svept runt i klassrummet med min diskborstsmick och performat.

Som sagt, den tiden med barnen är underbar, och det är ju hennes enorma förlust att hon inte vill ha den.
Men dagar som idag, när det är stressigt och mycket att göra blir jag oerhört irriterad när hon bara tänker på sig själv och inte ser eller bryr sig om att det kan behövas lite hjälp och/eller att ingen annan än just hon tar ut sin rast.

När klockan slutligen var fem och avdelningen tom, var jag helt slut och benen bar mig knappt när jag promenerade hem, samtidigt som jag spydde galla om eftermiddagen, över telefonen till min stackars sambo (för jag kunde ju inte vänta de 15 minutrarna det tar för mig att gå hem innan jag berättade).

Hon lät mig dock inte däcka i soffan (som ju var min masterplan vid hemkomst) när jag slutligen ramlade hem, utan lyckades lura med mig till stallet, under löfte om Mc D'onalds (som den lilla unge jag ju är) till middag.
Men vad underbart det är att komma till stallet när kroppen är fylld av spänningar.
Jag ställde mig och busade med Beppo, som snabbt var med på noterna och lattjade tillbaka med mig.
Utan att jag egentligen tänkte på det, så stod jag där i stallgången och var glad igen och skrattade högt åt hans miner och lekfulhet när jag ryktade och retades med honom.



Efter stallet svängde vi av vid Kungälvs utsökta gyllende M för att avnjuta en festmåltid utan dess like.
Det blev en tvårätters middag med feta BigMac burgare, pommes och McFeastdip samt blåbär/vaniljpajer som fullkomligt dröp av härlig fritösolja. Till de kulinariska pajerna köpte vi även varsin vaniljshake som vi hade att doppa i, som en smarrig liten vaniljsås.

Nu är det bara en liten halvtimma kvar innan min hjälte Hank Moody entrar tv-rutan och innan dess ska jag både kissa och borsta tänderna.

Pussen och kramen!