vildhallonet

Oj, oj, oj vilken lördagsnatt vi smackade in igår, sambon och jag.

Först var det ju ett 30-årskalas fullknökat av skratt och tokigheter.
Jag fick ett litet uppdrag när jag kom innanför dörrarna till festen, i vilket jag under middagen skulle resa mig upp och fråga om det fanns några villiga singelkillar som ville ligga med mig.
Jag är ju som sagt, inte den som är den, utan reser mig upp och fångar allas uppmärksamhet en bit in på maten.
En snabb rekning av killarna i lokalen sade mig dock att de som inte hade en flickvän hängandes på armen var istället soooo gay, varpå jag under mitt tal ändrade det till om någon var villig över huvud taget.
En av killarna förstod inte riktigt att detta var ett skämt (förmodligen för att de andra som fick uppdrag inte tog sitt festliga ansvar och gjorde bort sig själva inför ca 50 främlingar) utan ringde in sin singel-lillebror på 24 år.
En singel-lillebror som ju mycket riktigt kom till festen frampå småtimmarna och hoppades på att få ligga med den så tydligt villiga svarthåriga tjejen, varpå jag hade en blond liten 24-åring på två meters avstånd resten av kvällen.
Jag är 30 plus nu (eller 30 år och 13 dagar). Jag gör inte 24 åringar längre...

En bit in på kvällen kommer min underbara kollega (även kallad bögen i församlingen av oss kollegor) fram med en drink fullproppad med jordgubbar.
Han gillar inte sådana frysta jordgubbar så mycket, utan börjar mata mig med en gaffel. Gubbe efter gubbe fiskas upp ur drinken och gubbe efter gubbe matas in i min mun.
"Men herregud," säger jag med hela munnen full av stora, goda, röda bär. "Hur många jordgubbar har du stoppat i din drink egentligen?"
"Om JAG har," säger han förvånat. "Det här är inte ens min drink." 
*Host, harkel, spott och fräs*

Födelsedagsbarnets föräldrar har tidigare under kvällen hållt ett väldigt fin tal till sin dotter, och en av berättelserna i det talet innehöll hennes förmåga att alltid sätta sig själv i första hand. Tex:
"Vilka var det som var med och simmade då?"
"Jo, det var JAG och..."
När födelsedagsbarnet senare ska hålla ett litet tal till sina barndomskamrater har hon blivit lite rund under fötterna och säger högt och tydligt, med blicken riktad mot sina gamla vänner (som för övrigt inte bor i Göteborg, utan har kommit bara för festen):
"Ni anar inte hur glada ni är att jag är  här idag!"
Hon vände ju givetvis på orden, men jag tjöööt av skratt på min stol och gick sedan runt resten av kvällen och sa just denna mening till alla mina vänner.  Fruktansvärt roligt!

Men allt roligt har ett slut och det börjar tunnas ut på folk. Sambon, jag och två tjejer till åker vidare mot stan och bestämmer oss för Nivå.
Vi vill inte stå i jättekön, så jag gör något jag faktiskt aldrig har gjort tidigare. (Alla andra har säkert gjort det, men inte jag).
Vi ställer oss i VIP-kön och när det blir vår tur säger jag med min allra bästa affärsröst:
"Vi är fyra tjejer från First  Assistence." (Ett företag som mig veteligen inte existerar).
"First Assistence," säger vakten skeptiskt. "Det har jag aldrig hört talas om."
"Jag kan ju inte hjälpa vilka företag du känner till och inte känner till, men vi jobbar på båtmässan i helgen och ville göra stan inatt. Vi fick tipset om Nivå."
Han sveper med blicken över oss och plockar sedan bort kedjan och släpper in oss under ett vänligt:
"Välkomna in tjejer."
"Tack så mycket," kvittrar vi och skrider in.