Nöjd!
Sicken dag! Oj, oj, oj...
Den började med att jag bara snoozade en gång i morse, vilket innebär att jag kom upp 07.10 istället för runt 07.30som jag brukar (börjar jobba 08.00). En fantastiskt trevlig upplevelse, att inte behöva stressa sönder mig på morgonen.
Sedan åkte vi och simmade med tvåorna, direkt på morgonen... Jag menar, hallå! Jag hoppar runt i vattnet och leker i min bikini klockan nio på morgonen, och får betalt för det!
Jag hade löne/medarbetarsamtal med min chef igår och mellan hennes:
"Men vad ska du bli när du blir stor fröken Babbel? Eller tänker du att du ska vara elevassistent när du är 63 år?" och...
"Fröken Babbel... Du måste sluta vara ironisk med barnen. Du är väldigt duktigpå ditt jobb, men du får inte använda så mycket ironi på barn under 12 år..."
...-Fick jag berättat med ett fett leende hur mycket jag älskar mitt jobb!
Och vad det gäller ironin, så jobbar jag på det men jag vet ärligt talat inte om jag skulle fungera ordentligt utan att få skoja och busa på jobbet...
Nåja!
Efter en härlig dag på jobbet med alla härliga ungar tog jag bussen till min fantastiska lilla mormor som mötte mig vid busshållplatsen i sin röda bil.
"Vi tar innevägen hem och inte motorvägen. Jag är rädd att vinden ska få tag i bilen." Säger hon när jag stuvat in mig i bilen.
Jag ska inte ens berätta om den synen jag fick i mitt fantasifulla inre, men den innefattade en luftburen röd bil och två flaxande, skrikande kvinnor i alla fall.
Min mormor vet precis hur man ska skämma bort sina nu 30-åriga barnbarn.
Jag blir som fyra år på nytt varje gång jag kliver innanför hennes dörr, och jag älskar det.
Idag fick jag ett par nystickade, underbart fina tumvantar, middag, efterrätt, godis, kaffe, pengar och komplimanger.
Jag fick hennes nya fårskinnstofflor till mina frusna fötter och en babyblå mormorstickad kofta med ursöta små puffärmar till min frusna överkropp.
Så där satt jag i hennes soffa, med mina puffärmar och tofflor, och surplade på mitt kaffe medan hon gick en mindre modevisning framför mig.
Oj, oj, oj vad jag älskar min mormor. Hon är en fantastiskt liten människa. (Idag när hon skulle hämta en skål i överskåpet, öppnade hon vant underskåpet och ställde sig i det, för att nå upp. Då log jag, på min stol vid köksbordet, iklädd hennes puffkofta och tofflor).
Hon berättade en så rolig historia. Måste delge:
Hon hade tittat lite på kontaktannonser (man måste ju våga ta ut svängarna lite, som min fantastiska pappa sa när han målade om huset senast) och hade hittat en man som hade samma intressen och lät bra enligt hennes tycke och smak.
Som rubrik till sin annons hade han BLADEXPERT och mormor frågade flera i sin omgivning vad det betydde. Ingen visste, men hon svarade i alla fall på annonsen.
Några dagar senare ringer Ingemar, som bladexperten hette, upp och de pratade lite.
"Du, jag måste fråga." Säger mormor efter en stunds pratande. "Vad menar du med bladexpert?"
"Jo, Svarar Ingemar stolt
"Det är nämligen så att jag har delat ut över hundra tusen flygblad för Sverigedemokraterna!"
Och så börjar han redovisa hur bra Sverigedemokraterna är för vårt land, medan min mormor nästan kiknar av skratt.
Nej, det blev ingen första dejt där inte! Och inga fler kontaktannonser heller tror jag!
Och vet ni?
På vägen in till min mormor gjorde jag något som jag faktiskt inte gjort på ganska länge...
Jag satt på spårvagnen, med plånboken i knät och pladdrade på som vanligt i telefonen. (Som jag för övrigt är helt kääär i pappa. Det är den bästaste telefon jag någonsin har haft, så tack så hemskt mycket).
Jag reser mig i alla fall upp när det väller in folk vid brunnsparken eftersom jag ska av vid nästa, och ställer mig vid dörrarna (fortfarande pratandes).
Men se där.. Där förvånar jag er! Jag KÄNDE nämligen att jag saknade något och lokaliserade det förvånandsvärt snabbt till min plånbok, varpå jag snabbt kollar väska och jackfickor i hopp om att finna den där... Vilken jag ju givetvis inte gör utan får sicksacka mig tillbaka till min plats under flera:
"Ursäkta mig" och "Oj, förlåt" när min väska dunsade i folk på vägen. Där, under ett blått säte, låg min combatplånbok och väntade på mig.
"Nu hade du allt tur." Kraxade damen som tagit min gamla plats.
*Du skulle bara veta* Tänkte jag och knödde mig av vagnen och trampade mot Nisses, och bussen till mormor.
Till sist vill jag säga till min underbara vän som bor på Kyrkogatan, att om vi träffades lite oftare så skulle jag absolut skriva lite mer om dig. Vad sägs om en öl eller så i helgen? Det är ju både gott och trevligt...
Den började med att jag bara snoozade en gång i morse, vilket innebär att jag kom upp 07.10 istället för runt 07.30som jag brukar (börjar jobba 08.00). En fantastiskt trevlig upplevelse, att inte behöva stressa sönder mig på morgonen.
Sedan åkte vi och simmade med tvåorna, direkt på morgonen... Jag menar, hallå! Jag hoppar runt i vattnet och leker i min bikini klockan nio på morgonen, och får betalt för det!
Jag hade löne/medarbetarsamtal med min chef igår och mellan hennes:
"Men vad ska du bli när du blir stor fröken Babbel? Eller tänker du att du ska vara elevassistent när du är 63 år?" och...
"Fröken Babbel... Du måste sluta vara ironisk med barnen. Du är väldigt duktigpå ditt jobb, men du får inte använda så mycket ironi på barn under 12 år..."
...-Fick jag berättat med ett fett leende hur mycket jag älskar mitt jobb!
Och vad det gäller ironin, så jobbar jag på det men jag vet ärligt talat inte om jag skulle fungera ordentligt utan att få skoja och busa på jobbet...
Nåja!
Efter en härlig dag på jobbet med alla härliga ungar tog jag bussen till min fantastiska lilla mormor som mötte mig vid busshållplatsen i sin röda bil.
"Vi tar innevägen hem och inte motorvägen. Jag är rädd att vinden ska få tag i bilen." Säger hon när jag stuvat in mig i bilen.
Jag ska inte ens berätta om den synen jag fick i mitt fantasifulla inre, men den innefattade en luftburen röd bil och två flaxande, skrikande kvinnor i alla fall.
Min mormor vet precis hur man ska skämma bort sina nu 30-åriga barnbarn.
Jag blir som fyra år på nytt varje gång jag kliver innanför hennes dörr, och jag älskar det.
Idag fick jag ett par nystickade, underbart fina tumvantar, middag, efterrätt, godis, kaffe, pengar och komplimanger.
Jag fick hennes nya fårskinnstofflor till mina frusna fötter och en babyblå mormorstickad kofta med ursöta små puffärmar till min frusna överkropp.
Så där satt jag i hennes soffa, med mina puffärmar och tofflor, och surplade på mitt kaffe medan hon gick en mindre modevisning framför mig.
Oj, oj, oj vad jag älskar min mormor. Hon är en fantastiskt liten människa. (Idag när hon skulle hämta en skål i överskåpet, öppnade hon vant underskåpet och ställde sig i det, för att nå upp. Då log jag, på min stol vid köksbordet, iklädd hennes puffkofta och tofflor).
Hon berättade en så rolig historia. Måste delge:
Hon hade tittat lite på kontaktannonser (man måste ju våga ta ut svängarna lite, som min fantastiska pappa sa när han målade om huset senast) och hade hittat en man som hade samma intressen och lät bra enligt hennes tycke och smak.
Som rubrik till sin annons hade han BLADEXPERT och mormor frågade flera i sin omgivning vad det betydde. Ingen visste, men hon svarade i alla fall på annonsen.
Några dagar senare ringer Ingemar, som bladexperten hette, upp och de pratade lite.
"Du, jag måste fråga." Säger mormor efter en stunds pratande. "Vad menar du med bladexpert?"
"Jo, Svarar Ingemar stolt
"Det är nämligen så att jag har delat ut över hundra tusen flygblad för Sverigedemokraterna!"
Och så börjar han redovisa hur bra Sverigedemokraterna är för vårt land, medan min mormor nästan kiknar av skratt.
Nej, det blev ingen första dejt där inte! Och inga fler kontaktannonser heller tror jag!
Och vet ni?
På vägen in till min mormor gjorde jag något som jag faktiskt inte gjort på ganska länge...
Jag satt på spårvagnen, med plånboken i knät och pladdrade på som vanligt i telefonen. (Som jag för övrigt är helt kääär i pappa. Det är den bästaste telefon jag någonsin har haft, så tack så hemskt mycket).
Jag reser mig i alla fall upp när det väller in folk vid brunnsparken eftersom jag ska av vid nästa, och ställer mig vid dörrarna (fortfarande pratandes).
Men se där.. Där förvånar jag er! Jag KÄNDE nämligen att jag saknade något och lokaliserade det förvånandsvärt snabbt till min plånbok, varpå jag snabbt kollar väska och jackfickor i hopp om att finna den där... Vilken jag ju givetvis inte gör utan får sicksacka mig tillbaka till min plats under flera:
"Ursäkta mig" och "Oj, förlåt" när min väska dunsade i folk på vägen. Där, under ett blått säte, låg min combatplånbok och väntade på mig.
"Nu hade du allt tur." Kraxade damen som tagit min gamla plats.
*Du skulle bara veta* Tänkte jag och knödde mig av vagnen och trampade mot Nisses, och bussen till mormor.
Till sist vill jag säga till min underbara vän som bor på Kyrkogatan, att om vi träffades lite oftare så skulle jag absolut skriva lite mer om dig. Vad sägs om en öl eller så i helgen? Det är ju både gott och trevligt...
Kommentarer
Trackback
