vildhallonet

Då var det första januari 2008 och här sitter jag och mumsar godis trots att nyårslöftet nog borde ha varit att äta mindre godis. Fuck it!

Jag fick ju mindre panik, när jag dagen innan nyårsfesten fick reda på att en annan tjej skulle komma till festen, utklädd till Lara Croft.
Två Lara är inte ok.
Men det var ju mycket mer att göra än att tänka in plan B, som var skolflicka/teacher och det kändes ju rätt ok ända tills jag fick reda på att Lara Crofts kompis skulle vara just det.
Va fan!
Nu började det bli jobbigt och jag fick gå in på tredjehandsplanen: Sjuksköterska!
Klockan 10.00 på nyårsaftonsdag sätter jag mig på en buss och börjar min jakt efter maskeraddräkten som skulle bli min för kvällen samt presenten till min snygga väninna som fyller år samma dag.
Klockan ett köper jag med lite frukost och går hem till Peter Petrelli med räksmörgås och latte, myser en stund och sedan hem igen för att förvandla mig från vanlig tjej till de flesta killars våta dröm!





En underskön älva, en naugthy nurse och världens mest fantastiska pirat



Min snygga väninna var den i särklass hetaste polisen jag har haft nöjet att träffa! Wow!

Festen blev oerhört lyckad och det var väldigt kul att så många lagt ner tid och pengar på sina dräkter. Vi hade jätteroligt och restaurangen hade verkligen ansträngt sig för att göra våran kväll till en lyckad sådan.
Maten smakade utmärkt, tomteblossen sprakade och drickan flödade...

Klockan tre trippar fem av oss till Tranquilo där Peter Petrelli spelade sin housemusik invirad i gröna lasrar och grå dimma från rökmaskinen.



Vi hängde där en stund innan den här sjuksköterskan inte orkade ta hand om, och trösta fler killar, såvida det inte var en snygg och sexig handyman. Nu ville jag heeeem!
Saken var bara den, att nu hade jag gått med decimetershöga klackar i tio timmar och mina fötter gjorde så ont att jag nästan grät.
"Ta mina skor." Säger Peter Petrelli och börjar trampa av sig skorna.
"Nej, men det kan jag ju inte. Då har ju du inget."
Jag tittar drömskt på hans skor och vill väldigt gärna ta på mig dem.
"Nej, men du kan ju knappt gå. Ta på  dig mina nu gumman, jag går i strumporna hem."
Jag hade så ont att jag inte sa emot, utan tog mina enorma klackar i handen, stoppade in mina ömma fötter i hans mjuka skor, lade armen i hans arm och gick sedan sida vid sida med en kille i strumlästern hela vägen hem.

Det är en riktig gentleman jag har fått tag i. En annan gång, när vi var på väg hem kom vi till en mindre gyttjehåla när vi genade över en gräsmatta och jag gjorde en riktig hockeybroms med mina då svarta klackar.
"Här går jag inte med de här skorna."