vildhallonet

Ha ha ha!
Jag måste ju ge "anonym" en eloge för att verkligen ha fått mig, att i mitt huvud, gå igenom hela min vänskapkrets i jakten på vem du är.
Om du känner mig väl, så vet du att jag förmodligen kommer att explodera av nyfikenhet och frustration snart, och hade inte det varit en tråkig död för en sån här trevlig tjej? Ledtrådar tack!!!

Sedan har vi ju "kanske" som hakade på det här med att inte skriva under sina kommentarer.
En copy cat på bloggen?
Det här blir ju bara roligare och roligare. Jag har en liiten misstanke på vem du kan vara, men jag ger det lite mera tid, för att se om du kanske avslöjar dig helt ;)

Nu till dagens blogg!
Jag sa ju igår att jag skulle ut och äta med min sambo, samt möta upp en vän på stan och bira lite efteråt... Mmmm, eller huuuur!
Jag satte mig i soffan med en Aqua Tini handen för att titta på The Life Aquatic som gick på 4:an (Fantastisk film om ni frågar mig) och somnade där, sittandes med min flaska i handen... Ball tjej, verkligen!
Vid 23.30 ringde en snygg handyman och jag var snabbt uppe på benen, kramade om sambon (som låg och snusade bredvid mig i soffan och var precis lika inte-ett-dugg-ball som jag) och kastade mig ner till spårvagnen.

När jag sitter där, minding my own business, kommer det på en oerhört berusad yngre man. Han sätter sig, sin hicka och sina rödkantade ögon mittemot mig och bara stirrar. Alltså råstirrar.
Jag försöker givetvis spela helcool, men jag tror att mina ögon nervöst flackade överallt utom mot hans ansikte.
Så där satt han hela resan och mumlade om hur vacker jag var och spände hickandes ögonen i lilla nervösa mig. 
Under mitt lugna och coola yttre satt jag och smidde smarta flyktvägar samt var jag skulle slå honom för bästa verkan, om han skulle följa efter mig vid hållplatsen för att våldta mig.

Han var givetvis inte ett dugg intresserad av att våldta mig och jag kom vid liv och helskinnad fram till min handymans lilla lägenhet.
Där satt han och kollade/lyssnade på musik till en ny club de eventuellt ska starta i stan, och det var bara supermysigt att få krypa ner bakom honom och lyssna lite medan han berättade om olika housestilar och dess karaktärer.
Sedan somnade jag, varm och belåten bredvid en man som verkligen vet hur man hanterar skivspelare och borrar ;)

I morse vaknade jag dock med en konstig känsla i kroppen.
Jag kände mig liksom sorgsen och ledsen men jag vet inte något som jag borde vara ledsen över.
Jag tror väl att jag kanske drömde något hemskt och ledsamt, som sedan följde med mig när jag vaknade, men jag vet inte.
Kanske är det så, att en liten 30-årskris ramlar över mig nu, bara några timmar innnan jag blir på gränsen till gammal? Men nä, det tror jag nog inte ändå!

Klockan två kommer i alla fall sambon och hämtar mig (efter att ha jobbat på mig hela morgonen) och vi styr bilen mot hästarna i Onsala.
De är två pigga hästar vi tar ut i snålblåsten och de steppar och hoppar för minsta lilla fladder (de letar verkligen efter anledningar att få hoppa runt lite med oss på ryggarna) i naturen.
Efter en stunds skumpande möter vi en familj som är ute och går.
Min sambo stannar sin studsboll och säger vänligt:
"Min häst är lite hoppig idag, så det hade känts jätteskönt för mig om ni tog upp barnet när vi rider förbi."
pappan lyfter snabbt upp det ca tvååriga barnet och vi går förbi varandra. Då öppnar den äldre mannen (som förövrigt vet mycket väl vilka vi är då vi bott typ grannar i alla år) munnen och snäser:
"Hästar som inte är trafikvana ska verkligen inte vara här.
"De ska tränas innan man tar ut dem på vägarna fattar ni väl."
Jag kan ju aldrig hålla tyst, utan svarar:
"Men hur ska vi träna dem i trafiken om vi inte är i trafiken?" 
Tänk bara på övningskörarna... Miffo!
"Men vi vill inta vara med och träna." Ropar han efter oss när vi ridit förbi.
Jag blir så trött på sådana jävla gnällgubbar, rent ut sagt.
Dessutom är hästarna hur trafikvana som helst. De hade bara lite studs i dojan idag och vi ville inte att det skulle hända barnet, som gick mitt i vägen, något ifall de skulle bralla iväg på grund av ett osynligt fladder någonstans.
Men han gav oss något att svära över när vi red ner mot grusvägen och in i skogen, och det är alltid skönt att få svära över andra människors idioti en stund.

Efter ridning och mockning väntade sambons mammas spagetti och köttfärssås på oss i husvärmen och vi åt med aptit, innan vi tackade för oss och styrde bilen hem mot stan igen.

Nu sitter hon på golvet och rensar pärmar, jag bloggar och msn:ar och vi lyssnar på härlig lugn house medan Saddam och Bin Ladin krigar om vem som ska ligga under värmelampan. (Müsli vann nog, för Hallon kom precis och lade sig i mitt knä).

Familjeidyll i Majorna en söndagkväll 20 januari 2008