Tragisk
Ibland undrar jag om allt verkligen står helt rätt till, där uppe bland mina grå kompisar.
I dag på jobbet gick jag runt som en annan zombie och drog benen efter mig. Jag satte ungarna framför Smart Boarden (webbade in dem på spela.se samt svt:s spelsidor) och mig själv och min kaffekopp framför den andra datorn, så var vi sysselsatta ett tag i alla fall.
Väldigt pedagogiskt av mig.
När klockan närmade sig 12.30 och jag hade jobbat i fem timmar höll jag på att avlida av tristess och trötthet, så jag bestämde mig för att cykla mot godisaffären och sedan vidare mot den vita soffan på fjärde våningen.
Sagt och gjort. Jag köpte naturgodis för 29 kronor och satte mig sedan i soffan med en katt i knät och hela munnen full av nötter, och det var alldeles, alldeles underbart... -I ca två minuter!
Sedan kom rastlösheten över mig som en tsunamivåg och jag kastar mig upp ur soffan så katter och nötter flyger om varandra i luften.
JAG MÅSTE GÖRA NÅGOT, och sms:ar snabbt iväg en fikafråga till en vän, som givetvis inte hade tid för desperata mig eftersom han ska packa inför sin utlandsresa.
Varför kan jag aldrig bara njuta av min ensamhet och ta det lugnt med en film eller så? Varför får jag nästan alltid ensamhetspanik, trots att jag ser fram emot ensamheten när jag tänker på den?
Att ligga två i soffan och ta det lugnt är ju jättemysigt. Varför kan jag inte uppskatta det lika mycket när jag är själv?
Så på bara en halvtimme har jag gått ifrån att må riktigt bra till att känna mig helt fruktansvärt ensam och eländig. Hur normalt är det?
Och ingen har skickat sms eller ringt mig sedan i går morse... Har jag inga vänner kvar?
ÄR JAG ÖVERGIVEN AV ALLA?
Fast det är klart... Jag vet ju att min sambo och min snygga väninna kommer och leker med mig ikväll.
Men det hjälper ju inte nu!
Jag vill leka NU...
I dag på jobbet gick jag runt som en annan zombie och drog benen efter mig. Jag satte ungarna framför Smart Boarden (webbade in dem på spela.se samt svt:s spelsidor) och mig själv och min kaffekopp framför den andra datorn, så var vi sysselsatta ett tag i alla fall.
Väldigt pedagogiskt av mig.
När klockan närmade sig 12.30 och jag hade jobbat i fem timmar höll jag på att avlida av tristess och trötthet, så jag bestämde mig för att cykla mot godisaffären och sedan vidare mot den vita soffan på fjärde våningen.
Sagt och gjort. Jag köpte naturgodis för 29 kronor och satte mig sedan i soffan med en katt i knät och hela munnen full av nötter, och det var alldeles, alldeles underbart... -I ca två minuter!
Sedan kom rastlösheten över mig som en tsunamivåg och jag kastar mig upp ur soffan så katter och nötter flyger om varandra i luften.
JAG MÅSTE GÖRA NÅGOT, och sms:ar snabbt iväg en fikafråga till en vän, som givetvis inte hade tid för desperata mig eftersom han ska packa inför sin utlandsresa.
Varför kan jag aldrig bara njuta av min ensamhet och ta det lugnt med en film eller så? Varför får jag nästan alltid ensamhetspanik, trots att jag ser fram emot ensamheten när jag tänker på den?
Att ligga två i soffan och ta det lugnt är ju jättemysigt. Varför kan jag inte uppskatta det lika mycket när jag är själv?
Så på bara en halvtimme har jag gått ifrån att må riktigt bra till att känna mig helt fruktansvärt ensam och eländig. Hur normalt är det?
Och ingen har skickat sms eller ringt mig sedan i går morse... Har jag inga vänner kvar?
ÄR JAG ÖVERGIVEN AV ALLA?
Fast det är klart... Jag vet ju att min sambo och min snygga väninna kommer och leker med mig ikväll.
Men det hjälper ju inte nu!
Jag vill leka NU...
Kommentarer
Trackback
