vildhallonet

Klockan 00.00 inatt väcks jag av en mjuk röst som sjunger:
"Ha den näran idag, ha den näran idag. Ha den näran, fröken Babbel, ha den näran idag."
Där låg min underbara sambo under sitt täcke, med ett tänt ljus i handen och sjöng för mig i januarimörkret.
När hon sjungit färdigt och jag talat om hur mycket jag tyckte om henne, vände vi snabbt ryggarna åt varandra och somnade om...

Dagen på jobbet visade på vilken tur jag har med mina arbetskamrater. De är verkligen helt underbara... Till kortrasten hade det i hemlighet dukats upp i bild & form rummet, med hembakad Prinsesstårta med svart marsipan, eftersom de vet hur mycket jag gillar svart.
(Det är alltid lika roligt, när barnen vill måla en fin teckning till fröken och frågar vilken min favoritfärg är.
Deras ansiktsuttryck när fröken svarar:
"Svart." Är obetalbart. Jag brukar lägga till rosa också, eftersom det är en annan färg jag tycker väldigt mycket om).
Jag fick två svarta vinglas, en svart att-ha-påsar-i-påse (Jättefin. Tack Bridget) med vit text, portvin med passande choklad, kaffebönor med passande choklad och ett presentkort till min egen frisör.
UNDERBARA kollegor! TACK så hemskt mycket.

Sista lektionstimmen tog vi med alla barnen ut i skogen med glass, papper och kritor i högsta högg. Vi startade med att mumsa glass i kylan för att sedan släppa iväg vilddjuren att måla träd.
Vi fröknar satt mest och fånade oss med kameran innan jag tog tag i mig själv och gick runt å fotade barnen istället...



Elevassistenten (som inte är gravid) aka fröken Babbel, läraren (som är gravid)aka Morsan och förskolläraren aka Bridget Jones.



Jodå..Så att...

Efter jobbet mötte jag upp sambon i stan och vi strosade runt i affärer för att slötitta efter ett häftigt fodral till mig och lördagens fest . Det gick sådär varpå vi hamnade, helt slutkörda, på Tranquilo med en cider i handen för att planera vår fortsatta kväll.
Vi beslutade att laga mat hemma (panerad fisk, kokt potatis, spenat, kall sås, sallad och viiiin) varpå vi tog vagnen hem och handlade vad som fattades till vår kulinariska smakupplevelse.
Efter att ha handlat går vi med vår kasse, högljudda och flamsandes mot vårt gemensamma hem. Vi pratar om alla pengar vi ju inte har och hur nöjda vi var med det mogna beslut att inte äta ute utan laga mat hemma, dagen till trots.
Samtidigt som vi rundar hörnet vid restaurang Marsala säger vi båda, högt, och med en rungande Arnold Schwarzenegger dialekt:
"You're goiiing daaaoooown" till våra pengar, samtidigt som vi hotfullt vevar med armarna som två vana hip hop brudar.

På andra sidan hörnet och i slutet av vår fantastiska Arnold Schwarzenegger imitation, möts vi av en beige liten livrädd chihuahua som förtvivlat försöker visa att han blev ju inte alls rädd för de två skuggorna, som helt oväntat kom dundrandes runt hörnet, där han satt och bajsade i lugn och ro.
Det gick sådär, och hans (i hans huvud) farliga skall, lät mest som ett trasigt pipdjur, där han stod och bjäbbade mot oss i stramt koppel.
"Oj, förlåt," frustar vi, bubblandes av skratt inför synen på den livrädda stackars hunden och hans förvånade matte med bajspåsen i hand.
Resten av vägen hem viker vi oss av skratt när vi tänker tillbaka på hur vi måste ha sett ut och låtit, och det är med krampande magar vi studsar upp för alla fyra trapporna och börjar laga mat under härligt dunkande av Maj 2 albumet jag fått av en snygg handyman.

Nu blir det svart Prinsesstårta och en krämig latte för den här 30-åringen och hennes fantastiska sambo/bästaste vän!