vildhallonet

I morse när min klocka ringde fattade jag ingenting.
Som alltid när min klocka ringer, slänger jag en blick åt sambons håll (ja, vi delar sovrum, nej inte i samma säng) och är hon inte i sin säng så lyssnar jag efter henne och hennes morgonbestyr i lägenheten.
Jag känner mig alltid trygg när jag hör henne smyga runt i garderoberna eller skramla med matlådor i köket.
Det är mysigt på något sätt.
Sedan vet jag att min sambo alltid kommer in till mig i sovrummet och säger hejdå innan hon åker och jag kan sömndrucket svara:
 "Ok, kör försiktigt"  eller "ha en bra dag, vi hörs sen". (De gånger jag inte fräser "Neej, vad gör du?" förstås".)

I morse när klockan ringde, var det skrämmande tyst i lägenheten.
Hennes säng var bäddad och katterna snusade fridfullt vid min sida. Det var inget skrammel i köket, ingen tandborstning från toan och ingen som letade kläder i garderoberna.
Vart var hon?
Var klockan verkligen gå-upp-dags?
Var det lördag?
Vems är egentligen klockan som ringer?

*Trycker på snooze och flyttar fram problemet*

Seriöst...
Ni med fruar och barn och män och kombos!
Är det verkligen ok att lämna sin sovande sambo/man/mamma/fru/pappa/kompis utan att säga hej då?
Hela dagen blir ju helt konstig. Eller är det bara jag som är känslig?

Jag rusade i alla fall upp (efter ett par snoozningar) och kollade på grafittavlan för att se om hon hade lämnat ett meddelande, men den var inte uppdaterad (från det gamla och väldigt fina meddelandet jag fått av henne) och jag kände mig löjligt ensam där jag stod i hallen med T-shirt och tovigt sovhår..


Baby!
Även om jag snarkar och sover som en björn i ide vill jag ändå att du väcker mig och säger hejdå.
Jag har ett kaxigt och hårt yttre, men är trots allt en bräcklig liten själ som behöver omtanke, trygghet och tydliga ramar i mitt liv.
Gör inte så igen.. Please ;)

Love you lots... And a bit moore!