vildhallonet

På väg ner från expeditionen (kom ju på vad det var jag skulle hämta där; Digitalboxarna jag hade beställt) ser jag några barn som spelar bowling i korridoren.
Min lilla blondin står med djup koncentration och laddar med sitt mjuka klot och jag blir sådär full i faan som en fröken inte ska bli.
Jag smyger tyst och på tå upp bakom henne, och precis när hon ska veva iväg sitt klot smäller jag av ett vansinnes-vrål vid hennes öra.
"FRÖKEN BABBEL!" ryter hon när hon återigen landat efter luftfärden som skedde vid mitt vrål.
"Gör ALDRIG om det där igen. Jag älskar dig men nu blev jag skiträdd för dig. Gör ALDRIG om det igen."

Jag ger henne ett löfte om att i alla fall försöka att inte göra så igen och tummar på det.
"Hrm.. Tummen ljuger" mumlar jag tyst och otydligt efter vår tumning.
"Vaaa SAA du" frågar min lilla blondin med ett leende. "Du är så busig jämt."

Hon hoppar upp i min famn och jag bär in henne till klassrummet där det ändå var dags för mellis.

Vid mellanmålet sitter hon sedan och gungar på sin stol och rasar givetvis ner på golvet efter en stund.
Hon inspekterar noggrant sin islagna armbåge och säger förtvivlat och i jakt på medömkan:
"Titta fröken Babbel. Det är en bula där."
"Ja, titta! Det kallas armbåge och du har två!" Svarar hon som vägrar ömka någon som inte lyssnar på att man inte ska gunga på stolen.

Hon inspekterar den andra också och säger förvånat:
"Ja, men titta. De ser ju likadana ut. Det har jag inte sett innan. Men visst är den ena lite rödare." Hon vänder och vrider på sina armbågar för att jag ska kunna se dem ordentligt.
"Jo, det är den faktiskt" svarar jag mjukt när hon ger mig den där snälla-tyck-synd-om-mig-jag-behöver-det-blicken.

Hon blir nöjd med det svaret och fortsätter, stilla på sin stol, att knapra på sin knäckemacka som är dränkt och begravd under flera lager av prickekorv.