vildhallonet

Torsdag eftermiddag innebär den andra avdelningen och jag sitter i bamba och planerar upp aktiviteter med fritidspedagogen. Vi planerar att gå till gympasalen och spela gränsbrännboll.
"Ska "mina boys" med eller ville de vara kvar på avdelningen?" Frågar jag.

Den ena av dem, som var med mig på fiket och kyrkogården häromdagen, frågar:
"Dina boys. Är det jag och Micke?"
"Ja, det är det faktiskt." Vi ler mot varandra och så är det inte mer med det sedan.

Efter ett tag säger han:
"Fröken Babbel!"
"Jaaa."
"Varför behöver du oss?"
Oj.. Vad säger man?
"Jag tycker att det är roligt att vara med er. Vi gör ju så mysiga saker tillsammans!"
"Mmm... Jag ska gå hem halv tre, men vi hinner gå iväg en liten stund om du vill..."

Så himla fint sagt och vilket härligt sätt att se på att man har en "extrafröken"... Det är inte de som behöver mig, utan jag som behöver dem. Love it!

By the way. Micke heter något helt annat in real life!