vildhallonet

Påsklov på jobbet och ungarna har med sig diverse leksaker och annat kul som de sysselsätter sig med under dagarna då deras fröknar sitter vid datorn och bloggar eller snackar skit över en... Två... Eller fyra koppar kaffe.

En av sexåringarna på grannavdelningen är helt, och då menar jag verkligen helt, såld på poliser.
Han är den vänaste av små människor och hela den här polisfixeringen passar honom inte alls faktiskt. 
Jag skulle förmodligen bara skratta om han som vuxen polis skulle haffa mig för något brott, (jag givetvis inte begått) gett honom en kram och gått därifrån med ett moderligt leende på läpparna.

Något av det absolut roligaste i hela min arbetskarriär hände igår, då vår lilla polis som vanligts prang runt och jagade alla andra, som var bovar, viftandes med sina pickadoller, rapporterandes i sina walkie talkies och då och då blåsandes i sin visselpipa (den övningen fick han inte göra ofta för sina dötrista fröknar).
Jag och en kollega från grannavdelningen satt och pratade om något väldigt viktigt över kanten på våra gröna kaffekoppar när kopplet av bovar tjutandes galopperar in i klassrummet med denna fantastskt fina lilla polis, indianhoppades, efter sig.

Mitt på klassrumsgolvet, precis framför mig och min kollega, tappar vår respektingivande polis, i sin vilda jakt, hela sitt överbelamrade bälte under ett öronbedövande skrammel.
Han tvärnitar och står helt tyst och stilla och tittar förtvivlat på högen av pistoler, telefoner, handklovar, walkie talkies, batonger och annat bråte som ligger utspridda runt hans fötter.

Vi kunde bara inte hålla oss under denna fantastiska syn, utan brast ut i ett diaboliskt asgarv där kaffefontänen var farligt nära (men jag lyckades svälja innan) och vi hickade gråtandes fram "förlåt, förlåt, men det såg bara så roligt ut" till det stackars barnet som fortfarande stod helt stilla och tittade med förvånade och oförstående ögon på sina polissaker på golvet.