vildhallonet

Ja ha!
Efter 12 timmars arbete, (utan lunch) varav de sista två bestod av discodansande små rymdvarelser, stormtroopers, minimonster och livsfarliga muffins var mitt ursketna päron till jag, något att likna med en mamma, vars kolikbarn vill ha ett slumber party i en bowlinghall...

Skitdålig jämförelse, så låt oss bara säga att jag var lite ur bana när jag till slut stapplade upp för trapporna till lägenheten... Bara för att direkt vända i dörren (fick inte ens av mig jackan) och åka hem till Mr Amazing, som beslutat sig för att komma in mitt och sambons liv igen.
Kanske var han helt enkelt trött på att Snygg-Erik fått så stor plats i det sista, och bestämde sig för att åter bli herren på täppan genom att muta oss med mat. (Vilket ju alltid går hem)... Hehe

Vi har ju, som sagt, aldrig tackat nej till gratis mat och en snygg killes sällskap, så hans erbjudande om middag och mys i soffan mottogs med jubel och glada utrop.
Inne i lägenheten luktade det ljuvligt och det var himmelen självt att få sätta sig vid köksbordet med ett glas Fanta (som han köpt för min skull -UNDERBARA människa) och prata om bloggar (han erkände lite försiktigt att han vänstrade, genom att läsa i Petras blogg varje dag, och jag svarade att det gjorde han helt rätt i. Så länge det handlar om att vänstra med en fyrbarnsmamma som har den mest underbara humor så kan jag inte göra annat än att uppmuntra det. Dessutom har jag fler vänner som är härligt otrogna med just Petra) bakfyllor och barn samtidigt som vi fick se en uppmusklad kille stå vid spisen och laga mat.
Salladen (skuren i små, perfekta bitar som tar lång tid) hade han förberett innan och den stod på köksbordet under ett litet lock av folie och väntade på resten av härligheterna.

Ljuvliga härligheter som vi åt, på rad, tätt intill varandra framför hans 50' tv och kollade på Grey's Anatomy.
Eller jag menar, vi kollade ju givetvis på fotbollen egentligen och i pauserna kollade vi på Grey's.
Ja så var det ju, och absolut inte tvärt om.
För han är ju ingen wimp, vår Mr Amazing.. Nej, nej.
Han är ju en riktig karlakarl som absolut aldrig skulle komma hem till oss varje tisdag och äta paj och kolla på Desperate housewifes, trots att han blir bjuden på hockey av sina polare.
Hrmpf.. Vad trodde ni?

Men hur trevligt det än är att ligga sida vid sida med en underbar kille och kolla på tv efter att han fyllt min mage med mat, så gick min kropp på reserven.
Varningsklockorna ringde rätt starkt när jag, likt en övertrött unge, skrattade högt åt de mest bisarra saker och sedan inte kunde sluta, utan låg där och hoppade av skratt när alla andra för länge sedan gått vidare och börjat prata om något helt annat.
Sedan var jag ju tvungen att skriva också innan jag fick krypa ner i sängvärmen så vid halv elva fick jag dra upp sambon ur soffan och tacka för oss.

Tack som fan Mr Amazing. 
Du köpte oss med en amazingly god middag och amazingly good company så jag ser ivrigt fram emot nästa dinnerparty.
Buffé då kanske?
Så tar vi över igen när det blir Desperate och paj.. Eller nej, förlåt.. Fotboll och öl, på tisdagar.

Nana dodis alla