Ett kodak moment
Jag kan ju börja med det här, som var väldigt roligt och som hände tidigare idag.
Det är långrast, planering för oss vuxna och ett fasligt kackel, tjoande, skrattande och donande ute i korridoren.
Efter ett tags fnittrande och grejande där ute, och barnen fortfarande inte kommit ut på rast öppnar jag dörren för att fråga vad de håller på med, och möts då till min förtjusning av så glada ansikten att jag nästan trodde leenderna skulle spräcka de små huvudena, och de säger lyckligt:
"Titta fröken Babbel! Vi kan inte gå ut, för vi har så himla korta ben."
Barnen börjar vingligt vicka fram som små pingviner över golvet, under gapskratt, samtidigt som de stöttar varandra med händerna för att inte ramla.
Jag kan inte göra annat än att skratta med dem en stund, innan jag (som en äkta tråkfröken) måste be dem att ta på sig skorna på riktigt och hoppa ut på rast.
Det är långrast, planering för oss vuxna och ett fasligt kackel, tjoande, skrattande och donande ute i korridoren.
Efter ett tags fnittrande och grejande där ute, och barnen fortfarande inte kommit ut på rast öppnar jag dörren för att fråga vad de håller på med, och möts då till min förtjusning av så glada ansikten att jag nästan trodde leenderna skulle spräcka de små huvudena, och de säger lyckligt:
"Titta fröken Babbel! Vi kan inte gå ut, för vi har så himla korta ben."
Barnen börjar vingligt vicka fram som små pingviner över golvet, under gapskratt, samtidigt som de stöttar varandra med händerna för att inte ramla.
Jag kan inte göra annat än att skratta med dem en stund, innan jag (som en äkta tråkfröken) måste be dem att ta på sig skorna på riktigt och hoppa ut på rast.
Kommentarer
Trackback
