vildhallonet

Varför har jag den här bloggen egentligen?

Jag lurar mig själv ibland och tänker att det är för att roa min lilla läsarskara (underbara, trogna lilla läsarskara på ca 40 personer om dagen) trots att jag ju inte ens vet vilka ni är, (Jo, jag vet ju några, men långt ifrån ens hälften) men så är det ju givetvis inte.

Bloggen är för mig.
Ni som läser är "bara" en underbar, men tyvärr ibland hindrande bonus.
Misstolka inte nu, för jag är jätteglad att ni läser och hänger med mig under dagarna. Det är en härlig känsla som jag mår bra av och jag vill inte för något i världen ta bort det.

Det är bara det att just nu vill jag skriva massor.
Jag vill skriva av mig om allt som ändå tynger mig, eftersom jag inte pratar av mig med någon, men skriver jag ner det så berättar ju jag för 40 random människor istället och det är kanske inte så lämpligt (mest för min egen skull eftersom jag ju väljer att inte berätta något för någon, trots att jag ändå gör det här för er... Weird).

Jag känner mig som Baloo, när han förgäves står och försöker hålla upp apornas tempel från att rasa.
Det känns som att alla (inte alla såklart, men många) runtom mig vill ha något av mig som jag inte riktigt kan ge dem.

Mina närmaste vänner har (inte med flit givetvis) slängt en bomb i ansiktet på mig som har smällt och lämnat ett stort blodigt köttsår. Sådana sår läker långsamt, och de lämnar fula ärr som är väldigt svåra att få bort.
Jag är ledsen tjejer, men jag kan inte ge er vad ni vill ha av mig just nu. Jag vill ge er allt och lite till, men jag kan bara inte. Inte nu och inte än. Jag vet att det bara är välmening and I love you lots, men jag måste få smälta detta och bearbeta det på mitt sätt.

Jag har fått en "ny familj" som ringer och vill träffas.
Jag har ju redan en familj. En familj som jag älskar och som jag ser som min, men helt plötsligt efter 30 år, så finns det en till och de vill väldigt gärna träffa mig.
Jag kan inte prata med min första (och riktiga) familj om den "nya" men jag vill heller inte såra eller förstöra något med de som efter alla dessa år tagit mod till sig och hört av sig.
Men jag är helt enkelt inte redo att komma och visa upp mig än. Det har gått 30 år och jag måste få bearbeta även det här på mitt sätt och i min takt.

Jag har en underbar mormor som tyvärr gärna skulle se att jag löste hennes största bekymmer i livet.
Jag är ledsen mormor... Det är jag verkligen.
Jag vill givetvis att du ska må bra på alla sätt eftersom jag tycker så oerhört mycket om dig, men jag kan inte vara bollplanket i den här situationen.
Det sliter sönder mig.

Jag har en jobbsituation som tynger mig.
Jag älskar mitt jobb och jag går dit på lätta fötter varje morgon, men de stegen börjar faktiskt bli lite tyngre nu.
Min nya kollega är, i mina ögon, totalt inkompetent och det märks skrämmande väl hur klassens sammanhållning och tydliga ramar börjar knaka.
Till och med föräldrar har tagit upp saken lite försiktigt, och då är det illa.
Att denna (för terminen vikarierande) kollega sedan inte ser vad som håller på att hända, utan verkar lägga större delen av sin energi på att trycka ner klassens elevassistent (Hon gör andra saker också, men känslan är densamma), gör det inte lättare direkt.

Jag är ingen ängel, det ska gudarna veta, men just nu kämpar jag så att svetten lackar med att hålla ihop ungarna och hjälpa till att få det att fungera fram till terminens slut för att sedan se vart jag tar vägen.

Sedan oroar jag mig så mycket för...

Oj...
För att inte vilja berätta något har jag nu berättat en hel del... Inte allt, det finns mer innanför det svarta hårskalet, men det var ändå skönt att ha fått ur mig lite.
Fast nu måste jag ändå hejda mig...
Jag får gå ut och spendera lite pengar istället. Vad sägs om skor, dator och kamera?

Jag lovar att hitta skojigare saker att skriva om i morgon.
Det finns ju faktiskt massor av underbara och härliga roligheter i mitt liv.