vildhallonet

Efter att ha knäckt en back med Grolsch, ett gäng cider och några glas rosé begav vi oss in mot befolkningen, mina tre ladies och jag.

Förfesten vi hade var helt enastående. Det var bara vi fyra... -De goda vännerna som träffas alldeles för sällan, och vi skrattade så vi tjöt, dansade på soffor och bord, gick igång på 90-tals eurodisco och vi knappade med råge tillbaka på förlorad tid.
När vi ska gå ut, funderar vi lite på hur kallt det var ute och på hur mycket kläder vi skulle behöva ha på oss.
"Har du ingen termometer" frågar vackra Bempis Mitt lilla havregryn, som vi befann oss hos.
"VA?" utbrister sambon förskräckt. "Har du feber?"



Vi startar sedan på Rival (eller ROYAL som Bempis envisades med att säga hela kvällen. Till och med taxichauffören kontrollerade henne innan han släppte oss) där vi möttes av råbra musik när vi klev innanför portarna.
de två dj:sanrna fullkomligt lekte fram kärlek med sina LP-plattor och de skapade en magi i mixarna som få i deras yrkesroll hanterar (jag vet ju några få, men ändå).

Under tiden vi är där pratar tjejerna om att vi ska gå till ett café sedan och jag funderar tyst för mig själv varför i hela världen de vill gå på café en lördagsnatt.
Den underbara musiken till trots, så är Rival inte riktigt vad vi hade tänkt oss för kvällen (eller mest de andra. Jag hade LÄTT stannat och njutit med de glada musikspelarna).
Tjejerna pratar än en gång om cafeét och jag kan inte låta bli att fråga:
"Men hallå ladies! Varför ska vi gå på café när det är så fantastiskt bra musik här?"
tre par ögon bara tittar på mig.
"Café Opera!"
*Aahhaaa... Café Opera. Det lilla cafét*

Jag är verkligen bra jäkla blåst ibland! (Fråga inte om hur jag trodde att en fax fungerade, när jag fick reda på att det fanns något som hette så)...

Café Opera (liksom Spy Bar) var, i mina ögon, rätt jätte fett keff och inte någonstans värt sina 180 kronor i inträde.
Dj:en trodde han spelade grym house, men det var bara kassa remixar av gamla 80-tals dängor som bratsen stog och gjorde "stekarn" till.
Nej! Tacka vet jag Stockholms små hemligheter, såsom Obaren och Rival.



Efter att ha druckit alldeles för många goda, men kanske något onödiga, öl på det lilla Cafét tar vi på oss våra jackor och går på taxijakt.
Vi ramlar rakt in i en ENORM Hummer (Sveriges största enligt den stolta ägaren). Vi säger glatt att han mer än gärna fick lov att köra oss hem, men efter att han frågat efter de där 1300 kronorna den resan kostade bestämde vi oss för en lägre bil ändå.
Men det hindrade oss (mig) inte från att klättra (ja, klättra. Föraren fick till och med hjälpa till att dra upp mig) upp och känna hur det kändes att varå så högt ovan mark.



Idag tog vi en sen frukost och begav oss sedan ut i solen. Det visade till vår enorma förtjusning att hela Söder var en stor loppmarknad.
På varje trottoar och i varenda gatuskrymsle hade någon ställt upp ett bord med onödigheter som de sålde till en billig peng.
Vi insåg snabbt, att här behövdes det cash och gick på en lönlös bankomatjakt. Köerna var sanslösa... Vi gick därför in i affärerna och försökte ta ut pengar över beloppet, viket inte heller gick.
Första pris går till ICA:S pesonal som vid frågan om att få ut över beloppet sade:
"Nej tyvärr, vi har inga cash i kassan."

Det var i alla fall urmysigt (sedelbristen till trots) och vi strosade gata upp och gata ner innan vi blev hungriga och köpte oss varsin pizza som vi åt i en park.



Det var en alldeles fantastisk dag med mina alldeles fantastiska vänner (+en pojkvän och en farligt snygg granne).  I Love you lots girls..Och Mitt lilla havregryn... Vi syns ju om en månad, på piren!


Visst fyndade jag ändå. Vad sägs om mitt nya ha-godis-grönsaker-eller-whatever-på-fat för endast en femkrona?