vildhallonet

*pust*

På vägen ut till vår lägerövernattningsplats hittar vi harsyra längs vägkanten.
"WHOA, kolla fröken Babbel. Syra... JAG ÄLSKAR SYRA!"
"Syra.. Ha ha, harsyra är det. Syra är något helt annat."
*En blick, som utan ord, talar om hur vansinnigt dum i huvudet jag är*
"SYRA ja!"



Den här skylten får mig att skratta varje år vi är där.
VAD är det som har hänt, som har fått dem att sätta upp denna enorma skylt bredvid ytterdörren till det stora boningshuset?
Jag menar, det är verkligen inte en liten handskriven lapp som någon skrivit i förebyggande syfte, utan en påkostad, mycket tydlig och säkert dyr plåtskylt.
Vansinnigt rolig är den i alla fall...

Så efter två dagar fyllda med magneter (nej, inte maneter. Ungarna har nämligen bara sett magneter) kepshup, korv, krabbfiske, skattjakter, blod, lekar, trams, sol, kaffe, blod, skratt, vattenkrig, massage, tjejsnack, plåster, skratt, MAT, föräldrar och mys virvlade jag runt med barnen en stund på Brännö brygga innan vi tog båten hem till verkligheten.



På väg mot verkligheten kom min humor fram som ur en oväntad liten låda.
Jag gjorde svensken och satte mig på en plats på säkert avstånd från alla jag inte känner och vilade öron och ögon en stund.
Helt utan förvaning och utan chans att fly blir jag omringad av ett kompisgäng på sex personer som skulle på fest på fastlandet. (Det var stort, jag lovar).

Mina kollegor hade fixat mellismackor innan vi åkte och gick nu och delade ut dem till barnen på båten. De hade även en påse med köttbullar från lunchen som barnen glatt plockade ur.
Efter att min kollega hade gått förbi (utan att ens ha sett) inknödda lilla mig skojade kompisgänget om att de också hade velat ha köttbullar.

Då kunde jag ju inte hålla mig...
Min kollega lämnade över påsen till en förälder och när hon gick förbi harklade jag mig lite, sträckte upp handen och sa:
"Ursäkta mig! Jag skulle kunna tänka mig en köttbulle om det går bra!"
Mamman letade lite med blicken för att lokalisera vart rösten kom ifrån, men hittade mig till slut bland alla främlingarna.
"Ja, självklart ska du få det" svarar hon och sträcker sig över de stirrande kompisarna för att ge mig köttbullepåsen.
Jag plockar upp en (var ju egentligen inte alls sugen) och stoppar den i munnen.
"Åh, tack så HEMSKT mycket"
Mamman frågar om jag verkligen inte vill ha mer än bara en bulle men jag avböjer artigt och skrattar högt, inombords, åt mina påtvingade resevänners chockade miner och flackande blickar.



Ikväll blir det Långgatan och ev packning till helgens Stockholmsresa!
Nu kommer vi, babysar!