En förändrad ritual?
En av de ständigt upprepande besökarna i mitt sovande huvud är att jag sitter på toaletten och det kommer in någon eller (oftast) några.
Och aldrig någonsin händer det att jag i dessa drömmar sitter och kissar lite flickigt.
Nej då, alltid alltid ska jag sitta och skita som en annan karl när mina vänner och andra fejs stövlar in med olika ärenden, och det har varit mer än lovligt skenant.
Nu har jag dock märkt en viss förändring i dessa jag-får-inte-bajsa-ifred-drömmar.
Jag bryr mig liksom inte längre när det återigen visar sig att toalettdörren är trasig eller helt plötsligt inte ens existerar.
I stället svarar jag på folks frågor, försöker tillsammans med någon (sittandes på toastolen) hitta lösningen till dörrens haveri eller bara helt lugnt be de ivriga toabesökarna att vänta till jag är klar.
Vad betyder detta?
Jag menar; nog för att jag är ett sällskapsdjur av rang, men nån måtta får det väl ändå vara!
Kan jag bajsa i plural nu?
Vad hände med singularbajsen?
Jag vill ha min toastund för mig själv... Jag VILL det!
På riktigt
Storvinst
Oh.
Å gissa vad?!
I dag är dagen då jag blir miljonär!
Jag har aldrig spelat på hästar eller Lotto, jag är kass på att köpa lotter och jag är ett stående skämt vid pokerbordet.
Men, i måndags skulle jag slå till minsann.
Hef och jag stegade bestämt in i den lilla ATG-butiken och beordrade kassörskan om 2 hela andelar i lottodragningen (eller hur man nu säger).
"Har ni legitimation?"
Va? Nej, vi skulle ju bara ta en promenad. Vi har inget leg...
Med svansen mellan bena lommade vi ut ur butiken med tunga huvuden och bilden av miljonerna som flög i väg med vackra vita vingar.
Leg? Bah!
Men skam den som ger sig.
Vi SKULLE vinna de där miljonerna den här gången. Det kändes bara rätt.
Så storspelarna hämtade sina plånböcker (innehållandes legitimation) och tågade ännu en gång ner till spelbutiken där vi köpte varsin andel a´22:50 kr.
Vinner jag inte miljonerna nu, så gör jag det aldrig!
Håll tummarna!
Plötsligt händer det
Framåthukad i snålblåsten med en Pressbyrånlatte mellan händerna och vinterandedräkten bolmandes, som från en arbetarhäst, runt huvudet muttrade jag bittert min hala väg mot jobbet i morse.
Då plötsligt hörde jag en mås skrika sådär som bara måsar kan, varpå alla mina isande vintertankar skingrades och ersattes blixtsnabbt av glittrande hav och solkysst hud.
Mina tröga steg ökade till något som nästan kan liknas med hoppsasteg, det trista kaffet smakade genast godare och att få jobba kändes plötsligt som en belöning.
Sommaren... Åh, sommaren!
Men sommaren var kort och jag kastades snabbt tillbaka till min häst-andedräktsfyllda verklighet med rätt äckligt kaffe och alldeles för hala sneakers.
Men, den var härlig, min återblick till sommaren.
Den var underbar och jag ska minnas den länge...
Glad!
Jag känner mig så glad på så många olika sätt.
Jag har en man som behandlar mig som en prinsessa och som får med mig på så många olika och roliga happenings.
Vi har lagat mat till Kitty och Jonna från relationsrådet samt Sahara Hotnights under en alldeles fantastiskt cool möhippa, vi har filmat Burst's absolut sista konsert (jag fick stå på scen med min kamera) och idéerna om framtida projekt bara flödar.
Tack vare min alldeles egna Hef ska jag få åka bräda och avnjuta After Ski-öl i Hemsedal över jul och tack vare min fina Hef har jag börjat uppskatta att faktiskt ligga stilla i en soffa utan att få krupp.
En varm och lugn sked är verkligen helande för oss stissiga själar.
Då vi ju är borta över jul hade min familj och jag lilla julafton igår och ja jävlar, vad kan jag säga.
Tårarna gick inte att hejda och jag hulkade lyckligt fram tacksamma tack bakom min hopsnärjda strupe.
Vad jag inte har berättat innan är att jag, för en månad sedan, fick en 40" plattis av brorsan som tidig julklapp och räknade då rakt inte med att håva in något mer efter det.
Men så igår lade han ändå över ett avlångt, rött kuvert i min hand...
Jag har ju lipat lite (rätt mycket kanske) över min pengasituation och jag har obehindrat gnällt över alla dessa fantastiska resor som jag minsann aldrig gör.
Resecheckar på 10.000 kronor!
Det fick jag... JAG fick det!
Fattar ni?! Det är ju helt fantastiskt och jag finner inga ord (därav tårarna kanske).
TACK!
Nu blir det åka av vill jag lova. Redan i Januari om Hef och jag får som vi vill... Och sedan i mars åker vi förhoppningsvis till Riksgränsen och åker längdskidor samt hälsar på världens goaste extrapappa (till Hef).
Ikväll är det en andra lilla julafton hemma hos Hefs mamma innan bilen mot Hemsedal avgår.
Som sagt... Så mycket är så bra på så många olika sätt.
Det går bra nu kompis!
I år igen!
Hur är det möjligt...
... Att varje år, så fort meteorolgerna bara börjar tänka på snö så blir det fullkomligt trafikkaos i Göteborg?
Spårvagnstrafiken står still, bilarna far ohejdat över vägarna, gamlingarna bryter lårbenshalsen, cyklisterna leder sina fordon och Sara kommer försent till jobbet.
Jajemen!
Likadant år efter år. Som en härlig tradition av vitt och sladdigt kaos.
Att vi aldrig lär oss.
Jag menar, hur vore det om västtrafik förvarnade om att vagnarna och bussarna kommer köra lite extra försiktigt och därmed inte kunna hålla tiderna som sig bör?
En försening är ju bättre än totalt stopp i alla fall.
Hur vorde det sedan om bilisterna något år insåg att det (oftast) faktiskt inte är så farligt att köra på en (knappt) snötäckt vägbana?
Och hur vore det om pensionärerna gjorde som en av mina kollegor och fäste sylvassa broddar under skorna innan de gav sig ut i halkan?
Men framför allt.
Hur vore det om Sara något år, när snön kommer, ligger steget före och tar en tidigare vagn än hon brukar eftersom hon ju egentligen vet att ALLT i stan är försenat och i kaos.
Ja, hur vore det?
Jag kommer LÄTT att göra om det igen... Om en timma eller så
Jag vet inte riktigt... Är jag extremt smart eller helt enkelt vansinnigt dum?
Hela den här terminen har jag blandat till mig det förhatliga pulverkaffet en tre-fyra gånger om dagen. Pulverkaffe-Schmulverkaffe!
Det är äckligt, okaffigt och äckligt.
Det är bara på fredagar som jag med hoppsasteg studsar in i personalrummet med min kaffekopp glatt hoppandes i min hand.
På fredagar är det nämligen fredagsfika och vet ni? Då BJUDER skolan på kaffe.
Riktigt kaffe... Bryggkaffe. Mitt älsklingskaffe (i alla fall om jag jämför med mitt vedervärdiga pulver).
För visst har vi en kaffebryggare. Jodå, en stor maskin som snabbt fyller upp en kommunaltermos med svart kärlek. En stor maskin som jag aldrig tidigare har kommit på tanken att använda själv (alla andra dagar än bjudfredagar).
Men så i morse när jag, så förfärligt trött, famlade i min låda efter morgonens första pulverdos kom jag på;
"Ha! Föräldrarna lämnade kvar bryggkaffe från festen förra veckan. Tänk om jag skulle ta och brygga mig en egokopp ändå."
Tänk... En endaste liten kopp kaffe. Klarar det här monstret till kaffemaskin det?
Upp till bevis.
Jag tog fram det enorma melittafiltret och täckte botten på det med ett tunt lager kaffe.
Jag fyllde sedan på tanken med ca två dl vatten och tryckte på timern (måste man ha i kommunen vet ni) och väntade spänt på resultatet.
Maskinen hostade till och spottade sedan ut exakt en kopp med mitt efterlängtade morgonkaffe.
JAAAAAA! 
Sara vs Kommunen 1-0
Som en saga
I helgen var det fitnessmässa i stan och jag var mirakulöst där och minglade på lördagens övernaturliga fest.
Tro mig när jag säger att det var mer muskler än människor i omlopp och tro mig när jag säger att det var en freak show utan dess like.
Man kan ju lätt tro att dessa fitness-tränings-muskel-lovers är stora män på 1.92 m, men ack nej.
Bevisligen så är 98% av de killar som satsar på 100% musklemassa riktigt korta jäklar.
Tro mig. Män på 165 cm som väger över 100 kg ser mycket, mycket märkliga ut i sina tighta T-shirts och små jeans som knappt räcker runt deras perky little ass.
De var som små Belgian Blue hobbitar... Förutom Atlas då.
Han var nämligen skrämmande stor och tornade hotfullt upp sig bakom mig, som en Enter från Midgård, när jag stod för länge i baren och tog plats.
Jag vände mig hastigt om efter hans brummande:
"Ursäkta"
...dunsade med näsan rakt in i en stengård mage och pep snabbt som en vessla därifrån med min öl i tryggt förvar i famnen.
Folk var insmorda med skokräm, hade platinablont hår, uppséendeväckande klädsel och drack färgglada drinkar.
De var trevliga och glada, skrattade och pratade.
Ja, de betedde sig faktiskt som oss... -Om det inte hade varit för musiken.
Vad är det för musik muskelbyggarna lyssnar på nu för tiden? Eller har det alltid varit så?
Fastnade de i 90-talet medan vi andra fortsatte på vår tidslinje?
Jodå... Eurotechno och extremt upphottad Per Gessle, here I come!
Hua...
Nä, nu ska jag återgå till kaoset på mitt vardagsrumsbord, lyssna vidare på Pearl Jam (Eddie Vedder är som flytande sex) och vara produktiv ett par timmar till.
Jag skulle bada Marcus...
Det var en olycka..
