Nöjd tjockis!
Jaha!
Då har väldens sämsta karaktär varit på power walk igen!
Jag tar dessa mycket raska promenader med min fantastiska kollega och vi går verkligen både långt, snabbt och länge!
En gång bestämde vi oss för att trampa runt i Ängårdsbergen och gick glada i hågen in där bland stigar och terräng, fullt babblande om arbetet, killar och boende!
(Vi har alltid hur mycket som helst att prata om, och har tagit Göteborg ur alla dess fyra väderstreck under alla de otaliga timmarna som vi ändå har avverkat).
Vi gick, och gick, och gick och när vi till slut nådde skogskanten visste vi inte alls vart vi var någonstans.
Det blev en härlig gissningslek innan vi skrattande var rörande överens om att vi hade gått ända till Mölndal!
Efter tre timmars promenad möter vi hennes bror, av vilken vi med bambiögon och darrande underläppar lurar av 50 spänn så att vi kunde köpa varsin välförtjänt och livsuppehållande glass.
Vad är det med dig? Vi var ju helt urlakade...
Men... Nu var det ju tyvärr inte den enda gången som vi syndade under våra promenader...
Nej, det var snarare efter DEN mastodontpromenaden som vi insåg att vi aldrig, aldrig mer skulle lämna hemmen utan pengar.
Alla våra power walks slutar med en mjukglass och noisettesås, en fika av något slag, en snickers eller något annat ohälsosamt.
Idag, när världens sämsta karaktär och hennes kollega hade svettats i lite mer än en timma, gick vi in på Super sushi och köpte två 7-bitars och två 33 cl cola som vi tog med oss till Oscar Fredrikskyrkan och slog oss ner i gräset som två bohemer!
Herregud, vad gott det var!
Efter det gick vi in i en affär och köpte en dubbelsnickers som vi delade på sista vägen hem!
"Jaha Sara, hur har det gått med dina fettbrännarpromenader?"
"Well... Jag vägde 50 kg när vi började. Nu väger jag 64, men guuud vad trevligt vi har haft det"
Då har väldens sämsta karaktär varit på power walk igen!
Jag tar dessa mycket raska promenader med min fantastiska kollega och vi går verkligen både långt, snabbt och länge!
En gång bestämde vi oss för att trampa runt i Ängårdsbergen och gick glada i hågen in där bland stigar och terräng, fullt babblande om arbetet, killar och boende!
(Vi har alltid hur mycket som helst att prata om, och har tagit Göteborg ur alla dess fyra väderstreck under alla de otaliga timmarna som vi ändå har avverkat).
Vi gick, och gick, och gick och när vi till slut nådde skogskanten visste vi inte alls vart vi var någonstans.
Det blev en härlig gissningslek innan vi skrattande var rörande överens om att vi hade gått ända till Mölndal!
Efter tre timmars promenad möter vi hennes bror, av vilken vi med bambiögon och darrande underläppar lurar av 50 spänn så att vi kunde köpa varsin välförtjänt och livsuppehållande glass.
Vad är det med dig? Vi var ju helt urlakade...
Men... Nu var det ju tyvärr inte den enda gången som vi syndade under våra promenader...
Nej, det var snarare efter DEN mastodontpromenaden som vi insåg att vi aldrig, aldrig mer skulle lämna hemmen utan pengar.
Alla våra power walks slutar med en mjukglass och noisettesås, en fika av något slag, en snickers eller något annat ohälsosamt.
Idag, när världens sämsta karaktär och hennes kollega hade svettats i lite mer än en timma, gick vi in på Super sushi och köpte två 7-bitars och två 33 cl cola som vi tog med oss till Oscar Fredrikskyrkan och slog oss ner i gräset som två bohemer!
Herregud, vad gott det var!
Efter det gick vi in i en affär och köpte en dubbelsnickers som vi delade på sista vägen hem!
"Jaha Sara, hur har det gått med dina fettbrännarpromenader?"
"Well... Jag vägde 50 kg när vi började. Nu väger jag 64, men guuud vad trevligt vi har haft det"
Kommentarer
Postat av: Petra
50 kg och 64 gram då eller??
Trackback
